Vardag

Fönster på vid gavel.
Och äppelblom.
Äppelblom.

Tänk att jag har 270m2 att städa
och en tvättstuga i kaos.
Diskmaskinen är sönder, gräset oklippt och 
två barn är fortfarande vakna.
Mannen jobbar över och visst
behöver jag fylla i scheman
och sånt, visst javisst…


Jag ska lägga barnen
och skjuta upp resten.

För jag tänker nämligen sjunka ner bland 
massa kuddar i sängen med en kopp thé
och glo på ”Trädgårdsonsdag” på
min iPad.

Vardag
Hundkex på bordet och
havregrynsgröt på skeden.

Vi försökte fånga dagens första 
halvtimma i växthuset innan 
jag ska cykla till jobbet.
Oj, vad det växer.

Jag har tagit ett beslut.
Jag kommer inte jobba så
mycket på Hotellet längre.

Bara lite grann.
Jag älskar ju Hotellet.

Det betyder att jag kan tacka
Ja till alla roliga fotouppdrag
jag får. 
Och- jag kommer kunna styra upp 
familjelivet på ett riktigt
bra sätt.

Heja mig känner jag allt.
För den som inte vågar hoppa
står kvar och muttrar…
Vardag

Det är en annan dag.
Regntunga moln och jag vet 
inte vad jag ska göra med den.


Paradisblomster.
Jätteverbena.
Rosenskära.

Jag får plantera er en annan dag.
Ha tålamod med mig. Snälla.
Vardag
Onsdagsfredag.
Och jag försöker landa.


Göteborgsvarvet i knäna fortfarande.
Jag gjorde det på 2,10 och jag är 
lite galet stolt ändå.


Nu, häng i soffan.


Hej hej.
Vardag

Jag kan inte bestämma mig för om kaffet 
är godast i små eller i stora koppar.

Och så ältar jag en låt med Ben Howard.
The fear i huvudet hela tiden.

I will become what I deserve.

Mellanbrodern slickade i sig det sista av
sockerkakssmeten när vi bakade.

-Det här är livet, utbrast han och jag 
blev alldeles varm i magen.

För visst är det. Det sista kvar i bunken
efter rullning av chokladbollar och 
 sockerkakssmet på kladdiga fingrar. 
Det kan knappast bli bättre.

Anna Grundberg har ritat av mig
och min tatuering idag.

Så fantastiskt smickrande. Och jag blir
alldeles röd om kinderna 
över det fina hon skriver om Krickelin.

Kika in hos henne,
hon är verkligen superduktig.

Jag minns när jag ritade taueringen.
En halvtimme innan tåget skulle gå hade 
jag fortfarande inte fått ihop den.
Typiskt mig, tänkte jag och skickade
ett paniksms till TuvaMinnaLinn (som jag gör då och då)
och fick tillbaka:

”Det är bara den du är 🙂
Klart det inte ska va på annat vis.”

Fint. Att ha en bloggvän som henne.


Och jag är så glad för alla mail
och kommentarer jag får.
Ödmjukt tacksam och otroligt 
rörd över att nå fram till så många
starka kvinnor.


Tack.


Ibland har jag det lite bråttom och då 
blir det lite rörigt för mig.
Då kan jag tänka att jag svarar sen och 
så glömmer jag svara på frågor som jag får.
Snälla, fråga igen i så fall.