Kära ni,
Jag vill önska er alla en riktigt god jul.
Jag vill också passa på att tacka er här inne för fin dialog och härlig gemenskap under året.
All pepp och kärlek kring vårt boende i Frankrike, livet i Varberg och mitt entreprenörskap har varit helt fantastisk och jag är så otroligt tacksam.
Tack för att ni så flitigt läser mina reflektioner på bloggen. Jag älskar verkligen det mer långsamma formatet & jag tror många av er håller med. Under kommande år hoppas jag kunna bjuda på ännu mer inspiration och tankar kring livet i runt 50.
Är evinnerligt tacksam över många insikter detta år och att jag nu lever ett mer långsamt tempo. Julen i år känns som sagt inte alls likadan som tidigare och jag tror verkligen det har med mitt egna medvetna omtag när det kommer till mitt mående. Phu.
Denna morgon kokar jag julgröten i ugn och har letat fram linneservetter till alla gäster. Vi fick två extra vänner med en förändrad livssituation under jul till bords idag. Känns så himla fint i magen att kunna vara spontan och bjuda in. Som att kärleken växer i hjärtat näer man mår bra. Ingen nyhet såklart men att man märker det så tydligt i kroppen ger ju mersmak.
God Jul kära ni! Var rädda om er. Stor kram Kristin
Tipp, tapp, tipp, tapp… Nu trippar vi in i julen på riktigt. Något som i många år mest har fyllt mig med ångest har i år bytts ut mot ett lugn i hela systemet. Noll press. Noll stress.
Jag har funderat mycket på vad jag gjort annorlunda och kommit fram till att det är flera saker som samverkar.
Dels har jag inget stort externt projekt med deadline i år. Förra julen bar jag huvudutställningen på över 200 kvadratmeter på Formex i januari, ett projekt som tog enormt mycket utrymme och skapade en hel del prestationsångest. I år är kalendern betydligt snällare.
En annan viktig skillnad är att ingen av mina närstående som lever med beroendesjukdom är aktiv just nu. Inget lugnar mitt nervsystem så mycket som att slippa bära oro för dem jag älskar.
Jag har också fått stöd genom hormonbehandling för klimakteriet, och jag har svårt att ens ta in skillnaden. Förra julen funderade jag, helt ärligt, på hur jag skulle orka fortsätta leva. Det är ofattbart hur mörkt allt blev innan jag fick medicinsk hjälp.
En stor bidragande orsak är också årets värdeord: FÖRENKLA. Jag bestämde mig tidigt för att göra livet lättare och har lutat mig mot det beslutet hela året. Jag jagar inte prestation längre. Jag jagar njutning.
Jag lyssnade på Johannes Hansen igår och han slog verkligen huvudet på spiken – vad fan har jag hållit på med tänkte jag när jag lyssnade.
”Du säger en sak, men du gör någonting helt annat. Och ingen tid på året avslöjar dina verkliga prioriteringar så brutalt ärligt som julen. Stressar du över julklappen till kollegan, men glömmer att ringa din mamma?
I veckans avsnitt får du lära dig varför din julstress egentligen är en spegel som avslöjar vad du faktiskt prioriterar – och hur det sällan stämmer överens med vad du säger att du värdesätter.
Du kommer upptäcka varför vi ger mest energi till människor vi är osäkra på inför istället för dem vi älskar, hur dina pengar och din tid aldrig ljuger om dina verkliga prioriteringar, och konkreta strategier för att bryta mönstret. Lär dig skapa en jul som speglar dina värderingar istället för dina rädslor, och våga sätta gränser även när det betyder att andra blir besvikna.”
Lyssna du också på ”Julen avslöjar dina prioriteringar” och se om du får några insikter – du hinner, bara 29 minuter och du kan städa samtidigt 😉
Var det två timmar sol i december hitills..? Lite mer på västkusten tror jag. Varje gång har jag dragit fram kameran eller kastat mig ut på en promenad. Älskar hur solen faller in i vårt vardagsrum.
Hur många gånger kan man ta ett foto på en tavelvägg med ljusspel?
Idag har min man och jag tagit det kloka beslutet att åka iväg ett dygn och hänga lite själva inför julledighet mad familj och släktingar. Ska bli mysigt att gå hand i hand, äta gott och ha tid tillsammans. Önskar er fina stunder nu i dessa juldagar.
Vill passa på att tipsa om att vi har öppet 12-15 imorgon om ni vill kika in för de sista klapparna eller vill klä er i något liknande jag har på mig under julhelgen.
Började tänka på det där med utmaningar och rädslor – hur man ibland måste våga lite mer för att faktiskt få ut mer av livet. Håll till godo, här är ett inlägg jag skrev för flera år sedan men lika aktuellt varje år. Tänker att jag var så modig! Och att min man var så bjussig.
Ibland är det nyttigt att titta i backspegeln, för att försäkra sig om att man är på väg åt rätt håll. Jag valde att vända hela vägen tillbaka till 2012, då jag reste till Toscana på egen hand med drömmen om den bok som fanns inom mig.
Jag var 33 år, trebarnsmamma och arbetade på hotell med gästrelationer och marknadsföring. Min yngsta son hade precis fyllt två. Jag är en sökare, och efter att ha bloggat i fyra år och verkligen fått mersmak för berättandet i skrift, kändes det som att det var dags för nästa steg. Det var som en hunger i bröstet. Jag ville skriva en bok.
Men jag behövde såklart kunskap och verktyg. Livet hade bromsat mig tidigt. Jag hade varit fast i en våldsam relation under flera år, vilket ledde till att jag hoppade av skolan efter nionde klass. Jag blev gravid med min första son redan som nittonåring och hade varken möjlighet att bygga ett socialt nätverk eller utbilda mig – inte för att jag var en ung mamma, utan för att jag levde väldigt isolerat och kontrollerat. Under de åren fick jag också en skev bild av mig själv. Den levde kvar länge, och jag kämpar stundtals fortfarande med ett djupt självförakt.
År 2012 levde jag med min nuvarande man, som alltid har varit stöttande. När jag sa att jag ville åka på en skrivarkurs i Toscana, och därefter ta ett år tjänstledigt för att skriva min bok, var det han som bokade flygbiljetten och gav mig en high five. Tack. I efterhand förstår jag hur otroligt generöst det var. Det påverkade såklart vår familjs ekonomi, men det gjorde också att jag kunde vara mer hemma med barnen och samtidigt testa på frilanslivet.
Jag hittade en skrivarkurs på en gård på landsbygden i Toscana, packade ner dator, kamera och några klänningar – och gav mig iväg på mitt äventyr. På bilden ovan sitter jag i min hotellsäng i Pisa, tidigt en morgon.
Det var spännande att resa själv – det hade jag aldrig gjort förr och jag njöt i fulla drag. Ingen att behöva förhålla sig till, inga tider att passa. Bara jag, min bok och min kamera. Jag satt under det lutande tornet med hallon, karta, kaffe och päron. Jag minns att jag läste Malin Wollin.
Detta är ett fint minne jag sparar nära.
Har du rest ensam någon gång? Jag rekommenderar det verkligen.
Man upplever platser, känner dofter och hör andra ljud än när man är upptagen av familj och vänner.
Jag blev hämtad i Pisa av värdparet och de körde mig till gården där kursen skulle äga rum. Ett gult stort hus omgärdat av olivlundar – det var fantastiskt.
Jag hade landat mitt i min dröm och fick nästan nypa mig i armen av allt det vackra och av vetskapen om att jag hade en spännande vecka full av skrivande framför mig.
Varje morgon stod dagens agenda på den svarta tavlan när man kom ner för att att äta frukost med hemgjord yoghurt och färskpressad juice…
…& köket var sådär italiensk lantligt som man älskar. Ett gammalt stall från 1800-talet om jag inte minns fel.
Jag hade med mig en mängd böcker – antingen låg jag och läste på rummet under siestan eller så utforskade jag trädgården och dess miljöer. Minns det stora fikonträdet med värme i bröstet – det var så lyxigt att ta en paus och plocka varma frukter och ta med sig till datorn för att fortsätta skriva eller läsa.
Ibland i sällskap av en öl eller en kursdeltagare. Ibland alldeles själv. Precis så som jag gillar det. Inga krav på att vara social.
Det var otroligt vackra och inspirerande miljöer – en rofylld plats att landa på.
Vi gjorde små utflykter till byar och vingårdar, åt god mat, läste, skrev och hade lektioner.
En kväll bjöds det på biovisning utomhus mot fasaden under stjärnklar himmel. En svartvit gammal klassiker – det var fantastiskt!
Efter filmen hade vi djupa samtal med kursledaren, drack rödvin och rökte cigarr så dagen efter var jag alldeles tung i huvudet – men så värt för det skapade ett skoj minne.
Ursäkta kass bildkvalité här – jag hade inte lärt mig fota i mörker än.
Ser du på tavlan – en uppgift med Anna Gavalda. Har du läst något av henne?
”Tillsammans är man mindre ensam” är en av mina absoluta favoriter.
Varje kväll satt vi här och åt middag ihop och pratade om dagen.
Vad fick jag med mig från skrivarkursen? Och hur gick det egentligen med boken?
Sanningen är att jag blev helt låst i mitt skrivande. Alla regler kring författande, alla uppgifter och mallar för hur texter ska skapas, ofta om ämnen jag inte kände någon större glädje eller mening i, gjorde mig snarare tom än inspirerad.
Jag ville ju skriva från hjärtat. Om mina egna upplevelser. Om dofter, former och smaker. Jag ville sätta punkt där det kändes rätt, låta språket sjunga mjukt och ibland vrida sig i magen. Men i stället för att komma hem fylld av kunskap och lust, kände jag mig naiv, vilsen och helt låst.
Två kursdeltagare och jag startade ett bokprojekt som jag arbetade med under det kommande året. Det blev inte bra. Och det var inte roligt heller. Kanske var jag helt enkelt inte redo att skriva om livet med våld i bokform.
Men bloggen levde vidare. Där byggde jag mina texter som reportage och artiklar. Jag blandade livsbetraktelser med inredning, hjärtefrågor, trädgårdsliv – allt jag ville förmedla i det forum jag själv hade skapat. Mitt fotograferande utvecklades parallellt, och jag fick fler och fler uppdrag: böcker, reportage för olika magasin, kampanjer för företag och mycket mer.
Någonstans längs vägen började jag också väva in mitt ideella engagemang i ett projekt vi kallade Ett Mjukare Varberg, där våra hjärtefrågor handlade om de utmaningar unga möter i samhället. Jag skrev även om våld i nära relationer, delade kunskap, länkar och information.
Så på något sätt har min smärtsamma historia ändå nått ut för att hjälpa andra. Precis så som jag en gång tänkte att boken skulle göra. Den som aldrig blev skriven.
Ibland öppnar man en dörr med en tydlig förväntan och ett uttalat mål. Men väl där inne visar det sig att det finns så mycket mer, ett helt smörgåsbord av möjligheter. Då måste man stanna upp och känna efter i magen. Vad känns rätt? Vart ska fokuset ligga?
För mig är svaret tydligt. Det som känns allra bäst är det format du läser just nu, min blogg.
Jag ligger kvar i sängen och klockan är redan tio. Har smugit ner till köket och hämtat både kaffetermos och en tallrik gröt. Så mysigt att starta dagen i långsamt tempo på detta sätt. Nyhetsmorgon på tv, iklädd nattlinne med datorn i knät och ett mjukt täcke som värmer benen. Min man tränar crossfit på lördagsmorgnar och alla barn sover.
Jag har valt att frysa mitt medlemsskap ett tag och testa andra träningsformer efter jag gjorde illa min rygg. Ska återkomma med ett inlägg där jag delar mina tankar kring rörelseglädje och kortisol,
Lägger upp en plan i huvudet kring hur vi kan få den mysigaste dagen. Det enda måstet jag har är att hämta julmaten jag beställt online. Kanske mitt smartaste drag att skippa går runt med vagn och stå i massa köer för detta. Ska lägga den tiden på att kika efter årets familjsespel istället. Har ni några tips?
Inte något med för krångliga regler och som tar en evighet att spela. Jag och en av sönerna tröttnar med en gång när det är för krångligt.
Fint med orkidéer i vas till julen.
Till min stora glädje var Hilda Kirkoff iklädd vår röda blus i Nyhetsmorgon denna veckan. Blir alltid så stolt och glad!
Hon bakade madeleinekakor med citron, vaniljmascarpone och inkokta päron. Så gott!!
Måste baka dessa.
Kolla! Hur fint var det inte att dra ett snöre med en tygros runt midjan för att göra min mjuka klädsel lite julfin. Tycker det är så fint att markera midjan.
Igår gick jag en lång promenad längs havet och det var alldeles underbart. Hade satt på bastun där hemma men tog mig ändå mig tid att stanna på Varbergs torghandel. Den är så mysig.
Köpte blommor till julhelgen och massa ekogrönsaker.
Titta så fint de dekorerat vitlöksflätan.
Så vilsamt i år. Är så glad att jag inte stressar upp mig själv som vanligt. Heja mig!
Stor kram till er alla – var ni än är i julmyset. Eller julryset…hahaha.
