Hej på er. Ovan är bilder från ett tidigare liv då jag levde på ett helt annat sätt än nu när 2025 möter 2026.
Det känns både lite äckligt och obehagligt att livet kan fortsätta som vanligt för andra när något så brutalt inträffar i vårt samhälle. Jag tänker på morden under juldagarna.
Just nu riktas allt ljus mot mäns våld mot kvinnor och då är det viktigt att ta tillfället i akt att bidra med kunskap och engagemang som kan skapa verklig förändring.
Var tredje vecka mördas en kvinna i Sverige av en man hon har eller har haft en nära relation med. Det är inte olyckor – det är systematiskt våld, ofta med varningssignaler som ignoreras.
Jag skulle vilja se fler män engagerar sig i detta. Prata om det på jobbet. Med sönerna. Med grannen. Tack på förhand.
Jag lämnar 2025 med tacksamhet över det liv jag idag lever. Att jag har förmågan att känna glädje, trygghet och frihet bredvid allt mörker som pågår i livet paralellt är inget jag tar för givet och något jag vårdar ömt. Mörkret får aldrig ta över och vi alla måste göra vårt absolut bästa i att välja godhet och finna ljuset i livet.
Hoppas ni får en promenad i solen idag och njuter av årets sista dag. Stort tack för att ni finns här inne med mig och uppskattar de texter jag delat med er under 2025. Stor kram Kristin.
Kära ni! Bara två dagar kvar på året. Jag har inte planerat någon sammanfattning av 2025 men det är möjligt jag rotar i bildbanken och gör en tillbakablick när vi nått 2026.
Som ni säkert redan vet så rör vi oss nu från Ormens år och in i Hästens år enligt den kinesiska astrologin. Skiftet markerar en tydlig förändring i energi. Är så pepp på detta!
Ormens år handlade om det inre arbete. Eftertanke, transformation, strategi och djup visdom. Det var en tid för att skala av, se mönster och fatta beslut med precision snarare än hastighet. Stämde mycket bra på min resa under 2025.
När vi nu kliver in i Hästens år så förändras tempot. Hästen står för rörelse, frihet, mod och livskraft. Fokus flyttas från analys till handling – från det inre till det yttre. Det är en energi som uppmuntrar oss att följa hjärtat, ta initiativ och våga välja vår egen väg.
Ormen lärde oss vad som behöver förändras. Hästen ger oss kraften att göra det.
Det är ett år för framåtrörelse, autenticitet och att leva mer i linje med det som känns sant i kroppen.
Vi skrotar runt här hemma och dagarna flyter in i varandra. Vi har en hel del middagsbjudningar till höger och vänster och jag var först riktigt pepp men nu börjar bli lite mätt. Längtar efter vardag och bra rutiner.
Ser dock verkligen fram emot nyårsafton då vi är ett stort gäng som ska ha breathwork tillsammans i hamnen. Därefter ska vi äta pumpasoppa och skåla i champagne på stranden. Så mysigt!
På kvällen går några av oss ihop och har knytis. Ser fram emot att delta i nyårsfirandet på Varbergs Torg. Vi brukar vara bortresta över nyår så detta ska bli fint att uppleva.
I december hängde vi upp denna stjärna över soffbordet och jag insåg med en gång att jag inte alls vill ha tillbaka den svarta Gubi Multi-Lite här. Den har gjort sitt i detta rum och får nog flytta hem till något av barnen. Har därför beställt en ny lampa som jag önskat mig under många år. Blir en födelsedagspresent till mig själv.
I mellandagarna har även mellankillen flyttat till egen lägenhet och vår minste har bytt rum. Min man passade på att inreda ett rum som kontor. Blev toppen! Ska visa.
Så det sker lite rokad här hemma. Något som stått på önskelistan sedan vi flyttade in är renovering av badrum på övervåningen men vi vet ju helt ärligt inte hur länge vi blir kvar. Så surt att lägga ner en så stor investering när man kanske är på väg… Så därför har vi beslutat oss för en budgetlösning och ska kolla upp microcement på ytskikten, nytt handfat och dusch. Hoppas det går! Hantverkaren kommer hit idag vid 12 och kollar.
Jag själv har ju en ny butikslokal som ska målas, få en bröstpanel och en golvmatta. Vojne vojne. Hur ska allt kunna klaffa med hantverkare, tidslinje och olika beslut innan vi öppnar…?
Nä, nu ska jag jag snabba mig och dra på mjuka kläder. Ska nämligen promenera ner till bastun vid havet och möta upp mina vänner för årets sista bad i hav. Mysigt! Strålande sol, dessutom. ha nu en fin dag.
När min man fyllde 45 i våras gav jag honom en startplats i The International Beaujolais Marathon utanför Lyon. Det är inte ett vanligt maraton, utan ett festligt och internationellt löparäventyr som varje november lockar tusentals deltagare från hela världen till Beaujolais-regionen i Frankrike. Här kommer äntligen en sammanfattning av vår otroliga upplevelse.
Min man tränar mycket och är ständigt nyfiken på att utmana sig själv och testa nya saker. Därför kändes det helt rätt att ge honom en upplevelse som kombinerade fysisk aktivitet med god mat, vin och vackra miljöer. Jag hade hört talas om ett vinmaraton som skulle vara något utöver det vanliga och började googla.
Eftersom jag själv också ville springa vågade jag dock inte boka ett helt maraton på 42,2 km, utan valde halvmaran på 21 km. Så fort jag anmält oss båda till 21-kilometersdistansen hörde jag av mig till våra vänner Finn och Johanna och frågade om de ville följa med till Lyon senare under året. Svaret blev ett rungande ja.
Därefter tog ett riktigt fint teamwork vid med bokning av flyg, hotell och restauranger. För ni vet väl att Lyon ofta kallas Frankrikes gastronomiska huvudstad?
Wow. Middagarna vi delade under de här dagarna hade utan tvekan kunnat få ett helt eget blogginlägg.
Åter till vår stora idrottsprestation. Både Finn och Jonas kan ju i princip springa en halvmara baklänges utan minsta fysiska ansträngning, medan Johanna och jag kände att vi behövde ha lite löpning i benen innan vi tog oss an detta äventyr. Johanna laddade ner en app och följde ett strukturerat träningsprogram under flera månader, både imponerande och målmedvetet.
För mig gick det däremot sämre. Efter en ryggskada i slutet av sommaren hade jag inte möjlighet att träna alls. När den stora helgen närmade sig bestämde vi därför att dela upp oss i par under loppet, så att de andra inte skulle behöva anpassa sig om jag tvingades gå istället för att springa. Jonas hade dock inget val, han fick stå sitt kast i livet eftersom han är gift med mig.
Vi anlände till Lyon dagen innan loppet, promenerade runt och utforskade staden lite innan vi åt en riktigt god middag och hämtade våra startlappar.
Här är frukosten på hotellet samma morgon som loppet: ost, apelsin, yoghurt med nötter och två kokta ägg. Jag var dessutom klok nog att stoppa ner extra kokta ägg och frukt i väskan innan vi gav oss iväg.
Sedan följde en riktigt svettig timme då vi sprang efter tåg vi missade, kastade oss in i en Uber till nästa station och höll på att missa även det tåget. Puh. Till slut satt vi äntligen på ett tåg som tog oss i rätt riktning.
Som ni ser var det ändå inget fel på humöret. Det var runt nollgradigt, men solen såg ut att vara på väg fram och vi hade stora förhoppningar om en strålande dag.
Tävlingen lockar deltagare från över 80–90 länder och har dessutom ett starkt socialt och välgörande fokus. En del av intäkterna går till regionala sjukvårdsinitiativ och insamlingar till cancerfonder. Och ja, alla klär ut sig. Mer eller mindre i alla fall.
Vi hade valt den lite mer nedtonade linjen, vanliga löparkläder, kompletterade med basker och scarf för att känna oss lite franskt chic. På plats skämdes man nästan då vi var minst sagt underklädda. Folk sprang runt i helt otroliga dräkter och var utklädda till precis allt möjligt. Nästa år blir det viking för min del, helt klart.
Folkfesten började redan vid tågstationen. Väl framme vid vår start bjöds det på kaffe, sockerkaka och en rolig dansuppvärmning. Stämningen var på topp. När startskottet gick drog våra vänner iväg i ett högre tempo, medan Jonas och jag lunkade lugnt fram till första vin-stoppet där det serverades Beaujolais Nouveau, vatten och salta kex.
Det var då vi insåg det. Alla andra hade egna glas eller muggar med sig. Alla utom vi. Katastrof. Har vi alltså åkt hela vägen till Frankrike för att springa ett vinmaraton och kan inte ens smaka på vinet?
Jag började skratta hysteriskt, blev både nervös och kissnödig, sprang in i en buske och funderade samtidigt febrilt på hur vi skulle lösa detta. Och så kom snilleblixten. Vi bad om en tom vattenflaska vid vätskestationen och använde den som vinkärl. Så där sprang vi runt med en 1,5-liters petflaska med skvättar av denna ädla dryck. Fullkomligt absurt och väldigt roligt.
Det var för övrigt noll fokus på berusning. Man tog någon mun, sprang vidare och njöt mer av stämningen. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur ett sådant här lopp skulle fungera i Sverige. Vi har ett så märkligt och ofta destruktivt förhållningssätt till alkohol, där allt lätt hamnar i fokus på berusning. I Frankrike upplever jag drickandet som mer socialt och integrerat i sammanhanget. Under alla de år vi bott där har jag faktiskt aldrig sett särskilt berusade fransmän.
Fram till 1956 var det till och med vanligt att barn i Frankrike fick vin till skolmåltiderna, ofta utspätt med vatten. Det sågs länge som en självklar del av matkulturen. Först 1981 förbjöds alkohol helt i skolor, då vatten blev den enda rekommenderade drycken. Det säger en del om hur olika våra alkoholkulturer är.
Jag säger absolut inte att barn ska dricka vin. Men jag kan ibland undra om vårt svenska förhållningssätt, med hårda förbud och märkliga sprittraditioner, faktiskt bidrar till det problematiska drickande vi ser.
Men ja, tillbaka till löpningen igen. Banan slingrar sig genom böljande Beaujolais-vingårdar, pittoreska byar och förbi flera historiska slott. Längs vägen finns mängder av stationer med provsmakning av lokala viner, musik och glada hejarop, vilket gör loppet till lika delar löptävling och oförglömlig upplevelse.
Jag var helt lyrisk och fick gåshud av den fantastiska stämningen. Och det var inte bara vin som serverades. Längs långa bufféer fanns charkuterier, utsökta ostar, mörk choklad, salta kex, tigerkaka, Coca-Cola och bananer.
Vi sprang genom vinproducenters gårdar, stall, vinkällare och parker, och ofta stod en DJ och spelade fransk housemusik mitt bland vinrankorna. Helt magiskt.
Titta bara. Jag blir alldeles varm i magen när jag ser bilderna i efterhand. Vi sprang faktiskt hela vägen, med undantag för några uppförsbackar där vi gick – och tog oss medvetet god tid vid varje stopp. Ett lugnt tempo, fullt fokus på upplevelsen.
Jag är så otroligt glad över det beslutet. På grund av min skada hade vi noll fokus på prestation och tider, och kunde istället fullt ut njuta av allt som hände runt omkring oss. Vi dansade, skrattade och smakade av precis allt.
Det visade sig i efterhand vara rena vinstlotten – åtminstone för oss. Våra vänner gick i mål nästan en timme tidigare och missade mycket av festen eftersom de låg så långt fram.
Till exempel detta. Ett fullproppat rave i en vinkällare. Helt galet faktiskt. Ståpäls deluxe av en så oväntad, rolig och magisk upplevelse.
The International Beaujolais Marathon erbjuder flera distanser och lopp, anpassade för olika nivåer och ambitionsgrader.
Lördag Maratonloppet på 42,195 km startar i Fleurie kl. 08.30 och går i mål i Villefranche-sur-Saône. Tidsgränsen är 7 timmar, med flera mellantider längs banan. Samma dag arrangeras även halvmaraton på 21 km, med start i vågor mellan kl. 11.30 och 12.00.
Söndag Då står Bacchus Trail i fokus – ett terränglopp genom Beaujolais vackra landskap. Här finns tre distanser att välja mellan: 13 km (start 08.15), 21 km (start 08.00) och 42 km (start 07.00).
Anmälan & praktiskt Alla lopp kräver föranmälan via den officiella webbplatsen. För att delta i maraton och de längre traildistanserna måste du vara minst 20 år. Löpare utan tävlingslicens behöver genomgå den franska hälsoprocessen (PPS), som inkluderar utbildningsmaterial – detta gjorde vi smidigt digitalt.
Nummerlappar hämtas torsdag och fredag före loppet på ParcExpo i Villefranche-sur-Saône. Kom ihåg att ta med giltig legitimation och din anmälningsbekräftelse.
Tips inför loppet Ta med egen vätskekopp eller flaska, då arrangören inte alltid tillhandahåller detta vid stationerna. Klä dig lager på lager – novembermorgnarna kan vara kyliga, även om solen ofta tittar fram senare på dagen.
Jag tog de här bilderna på mig själv dagen innan julafton. Det var verkligen i grevens tid – och egentligen alldeles för sent. Förklädena och väskorna skulle såklart ha lanserats tillsammans med resten av vinterkollektionen och fotograferats på vår vanliga modell för hemsidan. Men ja ja. Leveransen blev försenad, och vad gör man då?
Man gör det bästa av situationen. Man agerar både modell och fotograf ungefär en timme innan butiken öppnar, redigerar bilderna i rekordfart och lägger upp dem på både sociala medier och hemsidan.
Visst sålde vi några stycken den dagen, de är ju så fina! Men ändå… så tokigt att de kom så sent. Den här typen av situationer råkar man ut för hela tiden som företagare. Det är bara att bita ihop och gilla läget, även om det är fruktansvärt surt att investera både tid och pengar i något som sedan inte tajmar. Samtidigt är jag helt övertygad om att ett randigt förkläde är lika fint året om, visst?
En annan sak man som företagare ständigt behöver förhålla sig till – och som är riktigt frustrerande, är returer som uppenbart har använts. Plagg som kommer tillbaka med fläckar, parfymdoft, utan vikränder, med fel etiketter ditsatta. Inget gör mig mer provocerad än den typen av respektlöshet. Det gör mig helt ärligt matt. Att någon köper kläder, använder dem en kväll och sedan skickar tillbaka dem… jag har förstått att vissa sätter detta i system, och för mig är det fullständigt främmande.
Jag går mot årets slut med en stark känsla av tacksamhet över mitt liv som företagare, men också med en enorm trötthet. Under en promenad i dag sa jag till min man att jag inte känner någon hunger längre. Bara ett slags “what’s the point?”. Och det är ju sällan ett bra tecken när man driver eget. Det ständiga jagandet, skapandet, säljandet, för att sedan börja om igen.
Jag kanske behöver en riktig paus. En semester där jobbet inte följer med, där jag får distans. Men hur tusan får man ihop det? Jag funderar på att dra ner på vissa delar av företagandet och kanske sälja mer tjänster, men det kräver ett nytt omtag och en rejäl dos energi. Mycket att fundera på kring företagandet, med andra ord. Men first things first. Nu ska vi flytta, och i mitten av januari får jag nycklarna till lokalen jag skrivit avtal på. Känner pepp. Tror faktiskt att det här kan bli riktigt bra.
Och jag är så tacksam över detta år med alla fina kunder och all positiv respons på mina kollektioner. Både stolt och glad över att det gått så bra. Vinterns kollektion slog rekord!
Reklam. Vill tipsa om vårt Vinterarkiv med galet bra erbjudande innan jag avslutar detta blogginlägg och stänger ner datorn.
VINTERARKIVET öppnar i helgen.
Vi vill varmt bjuda in dig till butiken i hamnen nu på lördag. Mellan kl. 11.00–15.00 erbjuder vi 30 % rabatt på köp av våra kläder i butik.Kl. 15.00 öppnar även vårt Vinterarkiv online, där du kan fynda utvalda produkter med upp till 50 % rabatt under 48 timmar. Passa på att kika – vi hoppas att du hittar något fint till garderoben.
Varmt välkommen, Kristin & teamet
”Juldagsmorgon och passar på att läsa ikapp din blogg med lite kaffe i handen när resten av huset sover. Spännande att få läsa mer om dina tankar kring kortisol. Har själv fått upp ögonen för ”det lugna” och att faktiskt även träna lugnare och långsammare. Detta efter att ha opererat ett diskbråck efter skada vid ett marklyft… Och också då jag är 45 och inser att stress inklusive ”hård” och intensiv träning kanske faktiskt ger motsatt effekt än vad jag är ute efter. Så ser fram emot dina tankar kring detta ämne. God fortsättning”
Innan jul frös jag mitt medlemskap i CrossFit för att utforska andra träningsformer under ett par månader. Jag är evigt tacksam för boxen och för den gemenskap som funnits där. Tack vare CrossFits varierade träning med gymnastik, kondition och styrkelyft, så hittade jag en träningsglädje jag aldrig tidigare upplevt. Jag vill aldrig mer leva i en kropp som inte utmanas fysiskt och får bli starkare.
Jag tränade 3–4 gånger i veckan, utmanade mig själv och blev riktigt muskulös. Framför allt lärde jag känna min kropp på ett helt nytt sätt. Det var en spännande resa.
Men efter sommaren skadade jag ryggen under wallballs. Jag valde en lite för tung boll, tog emot den fel och drog ett ligament i ländryggen. Efter vila, MR, sjukgymnastik och en hel del nedstämdhet testade jag att gå tillbaka. Men insåg snabbt att ryggen inte längre klarade träningsformen. Det finns alltid anpassningar, men jag känner mig själv, jag är inte särskilt bra på lagom och försiktigt. Så för mig fungerade det inte.
Den långa pausen från gymmet gjorde mig rastlös och otillfredsställd. I stället började jag gå riktigt långa och snabba promenader varje dag, gjorde mina lymfrörelser dagligen och bastade ofta. Jag märkte stor skillnad i hur lugnt nervsystemet blev när jag inte utsatte kroppen för stressande pass där kortisolet peakar. Jag var fortfarande i rörelse men på ett annat sätt.
Nackdelen var att smärtan i nacke och skuldror kom tillbaka, och min artros i ländryggen blev värre. Troligen för att jag inte längre använde musklerna på samma sätt. Jag försökte lösa det genom att lyfta vikter hemma, bar upp hantlar från källaren och körde några övningar innan tandborstningen på morgonen. Men det blev varken särskilt roligt eller hållbart.
I november testade jag reformer pilates med en vän och fastnade direkt. Nu tränar jag reformer en till två gånger i veckan och ska även lägga till lättare styrketräning på samma gym.
Reflektion:
Vid högintensiv träning frisätter kroppen kortisol, ett stresshormon som hjälper oss att prestera. Det är helt naturligt. Men i klimakteriet förändras de hormonella förutsättningarna, vilket gör oss mer känsliga för stress. Det har jag verkligen känt av.
När östrogen och progesteron sjunker tappar kroppen en del av sitt skydd mot kortisol. Stresspåslaget blir både starkare och mer långvarigt, och nervsystemet hamnar lätt i ett konstant “på-läge” där återhämtningen uteblir. För många kvinnor visar det sig som sämre sömn, trötthet, lång återhämtning, ökad bukfetma eller en känsla av att träningen tar mer energi än den ger.
Det betyder inte att högintensiv träning är fel, jag har verkligen älskat den under den här perioden av livet. Men den behöver doseras klokt. I klimakteriet blir återhämtning avgörande, och jag tror att jag mår bättre av att kombinera styrketräning med låg- till medelintensiv rörelse och att begränsa de tuffaste passen.
Mindre press. Smartare belastning. Att samarbeta med kroppen. Inte kämpa emot den.
Så nu blir det reformer pilates ett tag framöver och jag har till och med fått med min man för att testa. Jag såg framför mig hur jag äntligen skulle få vara bättre än Jonas på något, lite skadeglad över att han, för en gångs skull, inte skulle vara proffs på direkten.
Jag hade nämligen hört att reformer kan vara extra utmanande för män. Balansen, den långsamma och precisa träningen och kravet på fullt fokus och närvaro gör att det blir både fysiskt och mentalt krävande, särskilt för dem som är vana vid prestationsbaserad träning.
…men ja. Vi vet ju hur det slutade för tji fick jag. Jag tänkte inte på hur mycket Jonas surfar och att han åkt skateboard hela sitt liv… såklart var han en fena på det här också. Man hatar ju sådana som kan allt de tar sig för. Skämt åsido.
Har ni testat reformer pilates? Vad tycker ni?
Och vad har ni själva för erfarenheter kring träning i denna period av livet?
