Alla människor går igenom sitt eget helvete under det lilla liv vi har. Det tror jag.
Jag tror inte att någon slipper undan och det kan vara viktigt att bära med sig. Vissa helveten är mer stigmatiserade än andra. De kan vara större eller mindre beroende på var vi själva befinner oss i livet och vilka förutsättningar vi har. Vissa kriser får stora galor, insamlingar och människors öppna medkänsla. Andra omges av skam och tystnad och blir istället något det tisslas och tasslas om bakom ryggen.
Det är som det är. Det viktigaste kanske är att själv försöka se glaset som halvfullt för det mesta. Att snälltolka andra. Att lyfta blicken och försöka få syn på allt det vackra, också när man själv kryper på knäna genom helvetet. Tänka ”this too shall pass” och försöka bry sig lite mindre om vad andra tycker. Jag tror det är en nyckel.
Det finns olika grader i helvetet och vi har olika förutsättningar för att ta oss igenom dem. En människa stupar vid vad någon annan skulle betrakta som en mindre kris, medan en annan går genom skärselden med ungar på höften, heltidsjobb och vardagens måsten och lyckas ändå vara trevlig mot grannen och ta sig tid att ringa en vän och fråga hur hon mår.
Jag har tittat på SVT-serien Diagnoser som kretsar kring psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser och människorna och familjerna bakom dem. Jag tycker det är en viktig serie som många borde se, inte minst för att få en inblick i hur livet faktiskt kan se ut i en familj som lever med de här utmaningarna. Kanske kan man få mer förståelse också göra oss lite mindre dömande och lite mer benägna att stötta och hjälpa varandra. Jag har gråtit till några av avsnitten och jag är verkligen ingen gråtig person. Det har bara tagit mig tillbaka till så många perioder i mitt eget liv som förälder till barn med NPF. Och ibland kan jag i ärlighetens namn inte fatta att jag fortfarande står på benen. Att vi alla gör det. Det pratas en hel del om triggers hit och dit. Låt mig berätta om min största.
Det är när andra pratar om hur fantastiska deras barn är. Skolan. Idrotten. Kompisarna. Studenten. Släktsammankomsterna. Klassträffarna och gud och hans moster. Allt det där som hör ett ganska vanligt familjeliv till. Ibland vill jag slå dessa morsor rakt i ansiktet och be dem hålla käften.
För det gör så ont.
Det kan kanske vara bra att ha med sig när man möter andra människor. Jag skulle naturligtvis aldrig ifrågasätta, skuldbelägga eller skambelägga en förälder för att hon är stolt över sitt barn. Det mest naturliga i världen ju. Det vore fullständigt absurt. Jag förstår att den där reaktionen handlar om mig. Om mina egna erfarenheter, trauman och utmaningar. Det är är mitt blödande sår.
Jag tänker bara att ibland kan det vara bra att få syn på varandras verkligheter. Så titta gärna på serien med Mia Skäringer som går just nu på SVT för att få en liten inblick i hur vardagen kan se ut bakom dörren hos grannen, klasskompisen, vännen eller kollegan. Vi vet faktiskt väldigt lite om vilka helveten andra människor just nu försöker ta sig igenom och vad de kämpar med.
