Jag stod bakom den stora syrenbusken den där ljusa sommarkvällen i mitten av åttiotalet. Axlarna var uppdragna, bröstet fyllt av vrede. Om jag blivit kränkt, tillsagd eller förlöjligad – det minns jag inte längre. Men jag minns doften. Den tunga, lila doften som jag drog in djupt för att lugna mig själv.
Jag höll om min lilla kropp, hjärtat slog adrenalinfyllda slag. Där inne satt familjen kvar runt middagsbordet som om ingenting hade hänt, medan jag stod ensam med ett raseri som kändes större än jag själv. Och plötsligt bestämde jag mig: jag ska ge igen. Jag är inte rädd för något.
Med bestämda steg gick jag runt busken och fram till altandörren. Ett knytnävsslag rakt in i glaset – och rutan brast. Skärvorna föll ner runt mina bara fötter och in mot matbordet där pappa, mamma och storasyster satt. Deras miner var oförglömliga, och pappa flög upp ur stolen för att fånga mig. Än idag vet jag inte vem som blev mest rädd – de, eller jag. Kanske var det faktiskt min familj.
Jag tänker ofta på den där lilla, blonda och bestämda tjejen. Kanske mer än någonsin nu. Jag längtar efter att hitta tillbaka till henne – till det jag hade innan livet kom och tryckte ner mitt sanna jag, tills jag kanske började leva mer för andra än för mig själv. Inte för att jag vill slå sönder rutor när jag blir orättvist behandlad, utan för att jag märker hur vi kvinnor gång på gång tystar vår egen röst. Vi sväljer våra åsikter för att bevara den goda stämningen, för att passa in, bli accepterade, bli älskade. Vill ju inte att andra ska uppfatta oss som bortskämda eller gnälliga. Oattraktivt.
Incidenten med syrenbusken kom tillbaka till mig idag, mitt i vardagen, när jag drog runt med dammsugaren. Tänk att jag verkligen slog näven rakt genom rutan.
Och tittar man på det gamla fotot från Varbergs torg – där jag står bredvid min uttråkade storasyster – ser man det redan. Det gick inte att sätta sig på mig.
Önskar er en fin helg.
https://www.baravara.se/
Sista tiden har jag trillat över kurser som berör överbelastade nervsystem. Träffade vänner i helgen som deltagit på retreat och kursen ”baravara” och vi pratade mycket under kvällen om att ta hand om det lilla barnet i oss själva. Att vi som gått mycket i terapi ibland har svårt att gå från ”cortex” dvs den teoretiserade kunskapen om hur man skall må bättre, till att fysiskt öva sig på att må bättre, ändra sina signaler och reaktioner. Intressant ändå, för jag upplever att jag vet hur jag i teorin skall tänka då det handlar om att prioritera mig själv, försöka må bättre i mer balans, värna om mina gränser, men att det är svårt att utföra…
Kanske är det meningen.
Att man är sig själv i början. Kastas in i livets torktumlare. Kommer ur maskinen äldre och tryggare i sig själv. Man hittar tillbaka till ursprunget. En cirkel som sluts.
❤️✨🙏
Precis – verkligen fint beskrivet.
Jag lyssnade på en humorföreläsning igår som handlade om att, framförallt kommunala tjänstemän, måste våga slå näven genom rutan. Dvs skita i att göra rätt på bekostnad av människan. Att man behöver stå upp för medborgaren man jobbar för. I salen satt massa tjänstemän så det blir lite stressigt. MEN jag tog tillfället i akt och i total affekt och anmälde mig till ungdomsrådet då dessa tjänstemän satt och hade sanningar om ungas mående helt utan belägg i forskning och samtal med unga. Så jag är rätt stolt över att jag mailade en fredag kväll och sa åt dem på skarpen och att de skulle inkludera mig så jag med ungdomar kan ge dem perspektivet direkt från målgruppen.
Wow!!! Heja dig. Blir riktigt glad över att läsa detta.
Tänker att många, många fler (kvinnor som män) hade mått bättre om vi hade gett oss själva och varandra utrymmet, tålamodet och medkänslan att mötas i de genuina samtalen. Att inte bara fastna i det ytliga, bekväma och gnisselfria lagrena där allt annat blir obekvämt och tystas ner eller göms i brölande åsiktkorridorer som tillåts dra fokuset från det innerliga och sårbara.
Livet är en plats för både dur och moll och att njuta av det, ohämmat och som sig själva borde få vara alla förunnat. Kanske är det de sociala konstruktionerna som vi upprätthåller och intalar oss att ”såhär ska det vara” som är skräp och borde bytas ut? Ja, jag blir nog ändå mer och mer övertygad om det.
Håller med – tack för avtryck. Stort tack!
Verkligen en bestämd min! Åh den väskan… en sådan hade jag med, en rosa.
Ja livet förändrar en. Jag älskade att höras och synas i lågstadiet. Sen blev jag mobbad för mitt röda hår. Som jag var ensam om att ha. Tänk att det kan förändra hela ens liv. Blev tyst. Har inte jobbat mycket alls pga social fobi. Imorgon fyller jag 51.
Den 7e februari fick jag veta att jag hade över 50 metastaser i hjärnan. En månad senare hittade vi orsaken. Lungcancer. Obotlig och aggressiv. Ej opererbar. Spridd via lymfsystemet till hjärnan. De gav mig två månader till två år kvar att leva.
Elva dagar senare kom jag till onkologen och fick veta att min cancer heter ALK, den drabbar icke-rökande under 50. Jag kunde få en bromsmedicin. Palliativ vård. Jag kände eufori. Ett till två år att leva istället. Men sen blir kroppen resistent tyvärr. Jag tålde inte den medicinen. Mycket biverkningar. Nu äter jag en annan sort. Det finns det en tredje ALK-hämmare sen. En fjärde på gång. Heja forskningen! År plus år plus år… vad blir det? Tänker så mycket på det nu… när jag ska dö? Vi har tre barn, 17, 22 och 24 år. Kan inte greppa tanken på att inte få vara med. Tanken på att inte få bli gammal ihop med min man får mig att tappa andan.
Men nu… har jag ett väldigt behov av att säga vad jag tycker och tänker. Bland mina syskon till exempel. Skapar dålig stämning ibland. Är det värt det? Ja. De får vänja sig. Den tid jag har kvar. Ärlighet varar längst? Imorgon firar jag min födelsedag. Grattis till mig.
Kram♥️
Anna! Kärlek och styrka till dig! Kram ❤️
♥️
Hej Anna och Grattis på din födelsedag i efterskott. Det är vackert med rött hår! Rött hår och fräknar är såå fint. Oerhört trist att man ska bli retad och mobbad för något som är ens jag.. Jag har också blivit mobbad och utesluten i skolan, känner igen mig i den sociala fobin det kan leda till. Man är rädd om sitt inre och vaktar det sårade så gott det går.
Vad oerhört kämpigt med din sjukdom som du
så starkt berättar om. Känner dig inte men Känner starkt med dig och hoppas du får en bra höst framför dig trots allt jobbigt. Varm Kram, Maria
Tack Maria! För grattis. För fina ord trots att du inte känner mig. Det är det fantastiska med sociala medier. Jag har skrivit på flera av bloggarna jag följt i många år. Terapi för mig att skriva/prata om det som hänt mig. Får så fina svar av okända människor. Ger mig så mycket. Jag har inte och har aldrig haft Facebook eller Instagram osv. Ett medvetet val. Nu skulle jag önska att jag kunde ha en blogg och skriva av mig. Få respons. Pepp. Men jag är den mest otekniska människan i världen. Så det är omöjligt. Äger ingen dator heller. Funderar ibland på Instagram… får se om jag orkar ta tag i det med hjälp av mina barn.
Ja jag har alltid älskat hösten så den njuter jag av. Älskar höstluften och färgerna i naturen. Sommaren har varit annorlunda på många sätt förstås men bland annat så har jag inte fått vara i solen pga behandlingen. Dessutom var en av biverkningarna på första ALK-hämmaren svåra utslag på huden. Trodde aldrig att den skulle återhämta sig. Men det gjorde den. Jag har väl aldrig varit så blek om sommaren. Men jag har varit och är sååå nöjd med mina bleka lugna ben! Ha ha
Återigen Tack♥️
Godkväll Anna, hoppas din söndag varit fin ❤️ Tror också att du skulle gilla Instagram, apropå Kristins förslag. Har inte heller FB och annat, Instagram känns vänligare på något vis. Läste också om era koständringat i ditt svar nedan och det är t ex något som vore intressant läsa om. Eller vad som, du har en läsare/följare här oavsett vad du delar eller inte delar med dig av och vi är säkert många fler. När ork och möjlighet finns förstås. Det kommer bli bra! Höstklara hälsningar 🍁☺️
Kära Anna –
Grattis i efterskott! Hoppas du hade en fin och skön födelsedag.
Tack för att du delar din historia här. Kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom något så smärtsamt som du nu gör och ”digitala styrkekramar” känns futtiga i sammanhanget.
Tänk vad livets utmaningar och upplevelser förändrar grunden till vem man är och ens prioriteringar – det är verkligen både fantastiskt, skrämmande och intressant.
Kan du inte starta ett Instagram konto? Att skriva och dela erfarenheter med andra kan verkligen kännas befriande och skönt. Håller tummarna för detta.
Stor kram
Tack! Jag hade en fin födelsedag med min man och våra barn. Vi for till staden och åt gott och promenerade längs vattnet. Har en enorm längtan till vatten sen jag blev sjuk. Åker fram till Mälaren varje gång vi varit till sjukhuset. När mina ben inte bar mig räckte det att sitta i bilen och se på vattnet. Jag tycker du bor på en så vacker plats med närhet till havet!
Kungspudeln Yrsa var med oss på promenaden. Jag lånar henne från min lillebror sen jag blev sjuk. Har alltid känt ett speciellt band till henne. Hon är mer än en hund, hon är ett väsen. Det är som om hon utbildat sig själv till vårdhund. Så glad och tacksam att jag får ha henne så länge jag vill. Hon ger och får så mycket kärlek till och från hela min familj. Du vet ju vad det betyder, du har ju Boris.
Min cancer har minskat men faktum kvarstår att de säger den är obotlig. Varje röntgen besked är vidrigt för jag vet inte vad de ska säga. Ena dagen känns det hoppfullt andra dagar känns det svart. Men min man och jag gör vad vi kan med kosten också. Vi följer en bok som heter ”Och cancern bara försvann” av Sven Erik Nordin. Märkligt nog hade vi läst den hösten innan. Hörde om den från min mans kompis som blivit cancerfri med hjälp av den kosten när vården inte kunde göra mer för honom. Han lever och mår bra idag, tränar pingis med min man. Han hejar på oss och tror att jag kommer klara det. Att vi satt där i akut rummet med den kunskapen när jag fick min dom är ju märkligt eller hur? Dessutom hade jag precis ätit efter ett tre veckors keto kostschema. Så det var bara att fortsätta på samma spår. Vi är båda intresserade av god kosthållning och träning för bra hälsa. Så vi tänker om medicinen bromsar så står hoppet vid att kosten eliminerar resten. Min man äter lika som jag för att känna hur jag mår. Vi för kampen mot cancern tillsammans👊🏻
Digitala styrkekramar betyder mycket för mig. Jag ska nog försöka få till det där med Instagram med hjälp av våra barn.
Kram♥️
Hej Anna,
Din historia berör mig starkt, en okänd medmänniska i samma land.
Tanken på att skaffa Instagram tycker jag du ska pröva på – om det inte passar dig är det ju bara att sluta. Och som Maria skriver: Insta känns som ett vänligt sammanhang.
Jag följer dig gärna, så lägg gärna till mig när du är där: katta17.
Varm kram
♥️
Vad fint beskrivet. Känner också igen mig i att bli en lite mindre yvigare (och tristare) person av mig själv. Men hur ska det annars går till när man bär bolag och familj och vänner på sina axlar? Så svårt det där. Finns det kanske något bra sätt?
Tänker också på hur jag var som barn ibland, och hur jag har formats till något annat. Jag ”passar in” nu, men känner mig ändå ensam… Den där spralliga, påhittiga, rastlösa, intensiva lilla flickan som lät för mycket. Hon har blivit en ganska tyst kvinna, som inte vågar ta plats och som är så mån om att andra ska må bra att hon glömmer bort sitt eget mående.
Tack för allt du delar, allt behövs, allt är välkommet.
Känner så väl igen! Pratade jämnt, tyckte massor och tog plats utan att bry mig det minsta . Kan verkligen längta tillbaks till mitt 9-åriga jag…