Det är så svårt att veta hur en familjs prioriteringar och ekonomi är. Utifrån kan man tro både det ena och det andra, baserat på arbete, boende, resor och livsstil. Men sanningen är att vi vet väldigt lite om varandras liv bakom det vi ser.
Jag har funderat mycket på ekonomi genom åren. En bra privatekonomi skapar trygghet och att ha en realistisk syn på företagets ekonomi är ju A och O när man driver eget. När jag skrev min presentation häromdagen, om att sakta ner tempot och lägga större fokus på de mjuka värdena, frågade jag en vän vad hon tyckte.
”Jag vill ju såklart inte att det ska låta som att jag inte vill jobba längre och nu låter min man försörja mig.”
”Men det tror ju många redan ändå så…”
”Men va?”
”Ja, alltså inte vi som känner er såklart. Vi vet ju att det inte är så.”
Det fick mig att tänka. Något min mamma har präntat in i mig under de senaste 20 åren, sedan hon själv skilde sig, är att aldrig någonsin göra mig ekonomiskt beroende av en man. Lättare sagt än gjort kanske. Livet trallar på, någon tar ett större ansvar för hem och barn och plötsligt kanske tio år har gått och man står där utan eget pensionssparande eller en egen buffert om livet skulle ta en oväntad vändning.
I vår familj har vi växeldragit genom åren. Min man utbildade sig medan jag arbetade helger, nätter och kvällar inom hotell och restaurang. När hans lön så småningom ökade vågade vi låta mig arbeta mer hemifrån och ge mig möjlighet att bygga mitt eget företag. Det var en lösning som fungerade bra för vår familj eftersom vi alltid har behövt ha en vardag där någon av oss kunnat vara mer tillgänglig hemma med barnen. Två av våra barn har NPF, vilket också har inneburit att vi under perioder behövt anpassa både vardag och arbetsliv efter familjens behov.
Med åren växte mina verksamheter och började ge mig en stabil inkomst och utdelning varje år. Jag har arbetat flitigt. Väldigt flitigt.
En anledning har såklart varit att jag behövt bevisa för mig själv att jag är duglig, kompetent och driven efter en minst sagt brokig start på vuxenlivet. Utan gymnasiekompetens, med stora skulder hos Kronofogden och under en period gömd på ett hem för misshandlade ensamma mammor. Klart jag ville ha revansch på livet.
Men det jag också har lärt mig under åren är att både prioriteringar och drivkrafter förändras. Det betyder inte att man tar avstånd från de val man gjort tidigare eller tycker att de var fel. Man utvecklas, växer och förändras längs vägen. Det är väl något av det mest naturliga som finns.
Det som kändes som framgång för mig för tio år sedan behöver inte vara det jag värderar högst idag. Och att jag idag har möjlighet att sakta ner, välja annorlunda och ge mer plats åt andra värden är också ett resultat av allt det arbete jag lagt ner under åren.
För mig finns det heller ingen motsättning mellan det kreativa och vackra och att vara driven, prestationsinriktad och vilja bygga ett lönsamt företag. Det kreativa har alltid varit en stor del av mitt arbete men jag har samtidigt behövt sälja tjänster och produkter för att få företaget att gå runt, kunna ta ut lön och skapa ekonomisk trygghet.
Jag är uppvuxen med en pappa som var egenföretagare, har en man som är väldigt driven i sitt arbete och många människor omkring mig som värdesätter hårt arbete, pannben och att gå den extra milen. Det har såklart färgat även mig och mitt sätt att arbeta. Och det gör det fortfarande.
Jag tycker fortfarande att det ska löna sig att arbeta hårt och göra sitt bästa. Jag vill fortfarande driva ett lönsamt företag, utvecklas, skapa och känna stolthet över det jag åstadkommer.
Skillnaden är nog snarare att jag de senaste åren har haft möjlighet att omvärdera vad framgång faktiskt betyder för mig. Tidigare kunde utveckling lätt betyda större. Mer omsättning, fler anställda, högre tempo, fler projekt och nästa mål. Idag är jag ju inte alls lika säker på att större alltid är bättre.
Framgång kan också vara att ha ett lönsamt företag med färre kostnader och mindre komplexitet. Att ha tid att tänka. Att kunna vara kreativ utan att ständigt vara pressad. Att ha energi kvar när arbetsdagen är slut. Att kunna bada mitt på dagen, vara med min familj, ta hand om min kropp, resa, läsa en bok och vara närvarande i det liv jag har byggt. De mjukare värdena har helt enkelt fått betydligt större plats.
Det är inte ett avståndstagande från ambition, hårt arbete eller prestation utan i en omvärdering av vad allt arbete faktiskt ska leda till. Förstår ni vad jag menar?
Det är få förunnat att kunna göra den förflyttningen och jag är väldigt tacksam över att jag har den möjligheten.
