Jag startade dagen med att åka och föreläsa för näringslivet här i min hemstad. Klockan 07.10 skulle jag infinna mig och jag var sista talare ut på scen. Vi hade fått strikta order om att schemat var minutiöst planerat, jag hade exakt tio minuter på mig att framföra mitt budskap.
Och eftersom jag gärna försöker jobba både smart och energieffektivt tänkte jag att innehållet lika gärna kunde få leva vidare här på bloggen. Två flugor i en smäll, helt enkelt. Det är för övrigt ett tips jag gärna skickar med. Skapar ni innehåll för en kanal, en föreläsning, en podd eller något annat sammanhang så låt det inte stanna där. Återanvänd det i era andra kanaler, men anpassa det efter forumet såklart. Ett och samma arbete kan få flera liv och nå helt olika människor. Snacka om energieffektivt företagande.
Så håll till godo. Här kommer mina tio minuter om entreprenörskap, företagande och varför jag inte längre tror att störst vinner:
När jag blev inbjuden att prata inför företagare i Varberg löd den första rubriken på min föreläsning ”I huvudet på en framgångsrik bloggare.”
Jag bad ganska snabbt om att få ändra den till något med entreprenörskap eller kanske att det skulle stå ”bygga bolag med starka relationer?…. Det kändes lite mer professionellt när jag nu skulle stå där framför en massa företagare i min egen hemstad.
För jag tänker att det fortfarande finns en hel del fördomar kring mitt yrke – bloggare/influencer. Att det i huvudet på en influencer mest pågår funderingar kring vart man ska resa härnäst, vad man ska ha på sig, vilken hudvårdsrutin man ska följa och vad man ska äta till lunch. Och dessutom hur man ska se ut medan man gör allt detta eftersom det helst ska dokumenteras och delas med tusentals främlingar varje dag.
Viktiga frågor i och för sig….,
För sättet jag dokumenterar, fotograferar, redigerar, berättar och delar är faktiskt helt avgörande för mitt företagande. Det är där relationerna byggs och mycket av min konvertering och försäljning av både produkter och tjänster sker.
Men precis som de flesta andra företagare tänker jag också på strategier, budget, positionering, försäljning, marginaler, kostnader och alla de olika produktionsled jag behöver förhålla mig till. Jag började blogga för 17 år sedan och har under det senaste decenniet kunnat leva helt på min digitala närvaro. Idag driver jag ett stabilt bolag som består av flera olika delar och som har vuxit organiskt, utan lån eller externa investerare.
Innan jag blev influencer på heltid arbetade jag i tolv år på Varbergs Stadshotell. Därifrån tog jag med mig en lärdom som kommit att prägla hela mitt företagande: värdet av att ha flera ekonomiska ben att stå på.
På hotellet fanns konferensgästen, affärsresenären och spabesökaren. Men också Varbergsbon som kom in för lunch eller AW i lobbyn. Olika människor. Olika anledningar att komma. Olika intäktsströmmar som fördelade sig över året och veckans alla dagar. Så har jag försökt tänka även i mitt eget företag.
Jag föreläser och arbetar som kreatör i olika projekt. Jag gör kommersiella samarbeten där jag skapar bilder, film och texter åt andra varumärken, både för mina egna kanaler och för kundernas. Det vill säga influencer marketing. Och så driver jag mitt eget varumärke K. LAGERQVIST, med fysisk butik här i Varberg och webbshop där vi säljer egendesignade kläder, smycken, te och läderprodukter.
I mina kanaler blandar jag entreprenörskap med inredning, matlagning, resor, mode, trädgård, träning och reflektioner kring livet i stort och smått. Jag skrivwer en hel del om varbereg som stad och hur det är att leva här. Mitt arbete går ut på att bygga relationer. Att väcka känslor, skapa engagemang, inspirera och förhoppningsvis få människor att vilja komma tillbaka. Idag följer 126 000 personer mig på Instagram och bloggen har omkring 25 000 läsare varje vecka.
När jag startade K. LAGERQVIST 2020 var en av tankarna att skapa någonting som kunde leva bredvid berättelsen om mig själv. Jag ville bygga något som inte var helt beroende av mitt ansikte eller min person. Något som på sikt skulle kunna växa utan mig, lämnas vidare till mina barn eller kanske säljas.
Jag står bakom det kreativa arbetet, designen, kommunikationen och hela det visuella uttrycket. Kameran är fortfarande ett av mina viktigaste arbetsredskap.
Till min hjälp har jag kollegor som packar ordrar, bemannar butik, sköter ekonomi och kundtjänst. Det är fantastiskt roligt och stundtals fullkomligt dränerande. För just nu kan jag arbeta med en kommande kollektion samtidigt som jag planerar lanseringen av en annan, säljer en tredje och försöker rea ut en fjärde. Ekorrhjul deluxe.
Och någonstans där började jag för ett par år sedan ifrågasätta mitt varför. Jag började fundera på vad jag egentligen vill med mitt företagande. Och sedan dess har jag försökt se på balansen mellan insättning och uttag. Både när det gäller ekonomi och energi.
Vad stoppar jag in? Och vad får jag tillbaka?
Jag har bytt till en mindre butik för att sänka kostnader för lokal och personal. Jag tänker smartare kring bemanning, logistik och inköp. Jag tackar oftare nej till uppdrag som inte genererar ordentligt med pengar till företaget, hur prestigefyllda eller roliga de än kan verka utifrån.
Och framför allt har jag börjat tänka att utveckling faktiskt inte alltid behöver betyda större. Jag trodde nog tidigare att den som sprang fortast, omsatte mest, hade flest anställda och maxade till tusen vann. Nu tänker jag annorlunda. Utveckling kan också vara att förenkla.
Bättre marginaler.
Färre kostnader.
Mer fokus.
Mer arbetsglädje. Och kanske framför allt mer plats för livet runt omkring.
Numera känner jag snarare att den som har möjlighet att lämna jobbet lite tidigare, gå och ta en go massage, åka ner och går en promenad vi havet och sedan åka hem och laga middag är den som dragit vinstlotten. Och det är åt det hållet jag försöker styra mitt eget företagande.
För några år sedan köpte vår familj ett gammalt vinbondehus i södra Frankrike och min långsiktiga plan är att kunna tillbringa allt mer tid där. Jag ser framför mig en ateljé i den gamla vinkällaren. Där jag bloggar, givetvis. Jag skriver romaner, målar stora tavlor i sobra kulörer, vandrar i bergen och äter orimliga mängder ostron.
Ni hör ju. En väldigt tydlig affärsplan. Men det är precis det som är planen. Att skapa ett arbetsliv som ger utrymme för det liv jag vill leva.
Mer livsnjut. Mindre press och stress. Och där tror jag att Varberg som stad har präglat mig väldigt mycket.
Jag har alltid varit väldigt stolt över att säga att jag kommer från Varberg. För mig finns det någonting här som säger att man arbetar för att leva, inte tvärtom.
Här är det inte särskilt märkligt om någon stämplar ut lite tidigare för att det blåser och man vill kasta sig i vågorna med brädan. Eller cyklar ner med lunchlådan till Damernas och passar på att ta ett dopp. Det finns en oängslighet och en närhet till livet här som jag tycker väldigt mycket om. Och den skapas inte bara av havet och naturen.
Den skapas också av alla människor som driver restauranger, hotell, butiker, caféer, verksamheter och företag här. Så jag avslutade min föreläsning med ett tack till alla som är med och gör Varberg till en av världens härligaste städer att både leva och vara företagare i.
” Och framför allt har jag börjat tänka att utveckling faktiskt inte alltid behöver betyda större. Jag trodde nog tidigare att den som sprang fortast, omsatte mest, hade flest anställda och maxade till tusen vann.” Det här stycket fångade min uppmärksamhet. Så lustigt, jag har aldrig fått det intrycket av dig och ditt företagande. När jag läst dig och följt dig periodvis har jag slagits av att du alltid lyfter det kreativa och det vackra. Kanske lurad av bilderna som ofta är nästintill suggestiva och drömska trots att de ofta promotar försäljning. Du säljer en livsstil och är duktig på att lyfta din plats och dina val. Gott så. Det är väldigt bra jobbat och att du downsizat verkar vara rätt väg att gå. Hur du nu än tyckt tidigare.
Ja, fast jag ser inte riktigt det kreativa och vackra och prestation som två motpoler. Eller hur menar du?
Det kreativa och vackra har alltid varit en stor del av mitt arbete, men självklart har jag samtidigt behövt sälja tjänster och produkter för att få företaget att gå runt och kunna ta ut lön.
Jag är uppvuxen med en pappa som var egenföretagare, har en man som är väldigt driven i sitt arbete och många människor omkring mig som värdesätter hårt arbete, pannben och att prestera. Det har såklart färgat även mig och mitt sätt att arbeta.
Jag tycker fortfarande att det ska löna sig att arbeta hårt och gå den extra milen. Skillnaden är nog att jag de senaste åren haft möjlighet att omvärdera vad framgång faktiskt är för mig och ge de mjukare värdena betydligt större plats. Det är få förunnat att kunna göra den förflyttningen och jag är väldigt tacksam över att jag har den möjligheten.
Att springa fortast och omsätta mest känns inte som det vackra. Jag kan ha fel. Kanske uttryckte mig snävt. Jag har mer uppfattat dig som att du inte prioriterat att springa snabbast osv. Men kanske är det kreativitet också för dig? Inte riktigt för mig.
Jag och min man har också drivit varsitt företag och jag håller helst med dig om att hårt arbete ska löna sig.
Så fint och inspirerande att läsa och vilken vacker hyllning till Varberg!
Tack!
Jag tycker den här typen av inlägg är SÅ givande. Jag är gravid med mitt tredje barn och har ruvat på flera företagsidéer sedan jag fick mitt första barn för snart 6 år sedan. Har varit hemma på heltid med de två äldsta fram till för ett år sedan och hann precis påbörja att de gick mer än 15 timmar på förskolan, så bestämde vi oss runt årskiftet för ett till barn och är visst väldigt fertila för nu är hon snart här. Jag kommer vara hemma ”länge” med henne också. Jag la ned sociala medier för snart ett år sedan, för det pockade alldeles för mycket på min uppmärksamhet gentemot barnen. Skärmar kan sno så mycket tid och jag vill inte att mitt skärmberoende normaliseras för dem. Så svårt det där, att leva i en allt mer digitaliserad värld, känna hur man själv inte klarar av att stå emot doom scrolling och samtidigt ha barn som man helst vill skydda från sociala medier. När det gäller företagandet så är jag inte rädd för att dela med mig av mina idéer, tvärtemot. Min målgrupp är just trötta mammor, så jag ser dessa år hemma på heltid som en gedigen research av potentiella kunder och marknader för min tjänst som jag vill lansera i framtiden. Men det är just det, att det känns som att jag är i en parentes vad gäller hela företagandet. Att jag delar med mig av mina idéer och utvecklar vidare på dem, men samtidigt händer väldigt lite praktiskt under de här åren. Livet hemma med barn får ta sin tid och jag vilar i det Det känns mer realistiskt att gå från ord till handling när de är i skolåldern. Vill bara säga att den här typen av inlägg gör mig än mer motiverad att göra både och: ta mig tiden för barnen när de är små än och samtidigt ta mina visioner om vad jag vill framöver på allvar. Att fortsätta ta steg framåt, även om de känns pyttesmå.
Åh, spännande! Hur löser ni det ekonomiska då? Pensionsparar din man åt dig?
Hur kommer det sig att du inte kan starta din affärside vid sidan att vara förälder?
Här kommer ett något spretigt svar, från en spretig hjärna…
Att starta min affärsidé vid sidan av att vara förälder:
När man är hemma på heltid med barnen är man förälder ”hela tiden”, if it makes any sense? Det är ett jobb i sig självt att ta hand om barnen, alltså mätt i antalet timmar man ”jobbar”. Sen forsätter man vara förälder dygnet runt som alla andra såklart. Tiden som är över (tex efter läggning eller när barnen vilar) väljer jag att lägga på återhämtning, så att jag orkar ta hand om barnen nästa dag med. Det är lite svårt att förklara hur jag menar. Kanske är kärnan att, för mig, blir det för splittrat att jobba i klassisk bemärkning och samtidigt ta hand om barnen. Då blir varken det ena eller det andra gjort. Jag hade igång sociala medier-kanaler ett tag, som en del av att bygga upp företaget, men skärmen åt mitt fokus och jag blev en mycket mindre trevlig mamma om det gjordes på dagtid eller så skulle de uppdateras när barnen sov till priset av återhämtning. Jag ”jobbar” bättre när jag kan ha fullt fokus på det jag gör, om det så är att ta hand om barnen eller att arbeta. Graviditeterna har varit (och är just nu) alla tre av varianten som jag nog skulle klassa som en 9 månader lång sjukdomsperiod. Jag är en av dem kräks hela vägen igenom tex 🙁
Samtidigt ”jobbar” jag lite hela tiden. Skriver ned idéer, bollar med andra, knyter kontakter, gör research. Men jag har landat i att, för mig, är det inte värt det att göra det ”ännu mer” just under de här småbarnsåren. De går verkligen fort, så jag tänker att jag unnar mig själv att ta tillvara på dem på det sättet jag allra helst vill och har möjlighet till.
En lite mörkare syn är kanske den att jag inte tar för givet att livet är långt, så jag gör prioriteringar för att leva här och nu.
Kring pensionssparande: Det är en så spännade fråga jag ofta får. Min man och jag är nog lite unika i att vi har ett företag ihop, men att han ”arbetar” i företaget och jag ”arbetar” hemma. Så betalar vi ut exakt lika mycket lön till var och en. På så vis kan vi båda pensionsspara. Ett annat sätt vi pensionssparar är genom att tillsammans äga en fastighet med skog.
Sedan har vi helt gemensam ekonomi, så allt går till båda två (eller hela familjen om man så vill). Men lönerna betalas ut enskilt, så ingens SGI drabbas.
Man kan säga att vi tagit ett aktivt beslut att båda tillför lika stort ekonomiskt värde/utför ett lika viktigt ”arbete”.
Det kan vara svårt att ha samtal kring detta med andra, för normen är så väldigt stark. Man blir väldigt medveten om att man gör på ett annorlunda sätt när man aldrig har standardsvaren på standardfrågor 🙂
Den lite mörkare synen kring att inte ta livet för givet är dock också den att man aldrig vet om man här när det är dags för pensionen. Så vi försöker ta så medvetna beslut vi kan för att både bygga ngt stabilt inför framtiden, ge plats åt varandras drivkrafter och samtidigt leva nu och inte sen.
Allmän reflektion: Jag tyckte ditt senaste inlägg om att olika saker inte behöver vara motsatser till varandra är spännande och bra formulerat. Jag ser det som att också vi växeldrar. Både i hur vi gör nu och att det kommer en tid där barnen inte är så små och i (lika) stort behov av konstant vuxennärvaro.
Jag är inte rädd för att ”missa tåget”, utan tror på att just hårt arbete leder någonstans oavsett när man lägger i en extra växel. Och att livet har många kapitel. Man kan alltid vända blad och påbörja ett nytt som tar berättelsen i en annan riktning än innan. Samt att alla erfarenheter är till nytta. Jag har lärt mig så mycket om hur jag själv fungerar och om tex management under de här åren hemma.
Jag är glad att jag vågat gå ”all in” på att vara med barnen när de är så små och ser det inte som omabitiöst att prioritera det. Jag möter en del fördomar kring just att vara hemma på heltid med barn. Att man tex är lat, inte riktigt har tänkt till kring sin ekonomiska framtid eller är passiv.
Jag skulle säga att vi pratar ovanligt mycket ekonomi hemma. Kanske just för att vi gjort en prioritering som inte är enligt normen idag? Att det utifrån sett ser ut som att man lever som på 50-talet, men att vi (pga att jämställdheten ökat) faktiskt pratar om och tar höjd för tex ekonomisk jämställdhet. Att det kan finnas fler nyanser än att ”kvinnan lever på sin man”. Vi är varandras förutsättningar och ett lag. Den ena bidrar inte med mer än den andra, vi är jämbördiga. Också ekonomiskt.
Tack för en väldigt givande blogg!
Spännande och inspirerande! Tack för att du delar era tankar och hur det funkar med era prioriteringar i praktiken för er.
Och tack för att du tar dig tid att svara! Ha en fin dag!