Jag blir alltid trött och kränkt när influencers fördummas, förlöjligas och hånas av både följare och media. Ja, jag tycker att det är oförtjänt!
Det finns naturligtvis all anledning att granska och kritisera influencerkulturen, precis som vilken annan bransch som helst. Men det är skillnad på saklig kritik och att förminska människorna som arbetar i den.
Jag läste någonstans att man blir tilldelad det narrativ man förtjänar. Kanske är det därför många influencers inte ens vill kalla sig influencers. För att yrkestiteln blivit så belastad att man skäms för den? Jag som har arbetat som bloggare i snart arton år och försökt navigera genom hela den här utvecklingen kan såklart bara tala för mig själv. Men personligen tycker jag inte att det är jätteskoj att skriva influencer på mitt CV. Yrkestiteln har hånats och spottats på i princip sedan den uppkom för tio år sedan.
Jag kallar mig hellre digital kreatör eller entreprenör och gömmer mig lite bakom att jag faktiskt driver ett annat företag också. Ibland säger jag bara bloggare men vi är väl snart bara ett tiotal kvar i den genren? De flesta har flyttat över till Instagram eller skriver långa texter på Substack bakom betalvägg.
Nyligen släpptes Therese Bohmans roman Kapitalet, som kretsar kring en influencer vid namn Alice. Helt klart inspirerad av en rad svenska influencers jag själv följer i min vardag.
En roman om fascination, avund och gränsen mellan det privata och offentliga. Boken utforskar hur vi idag kan göra nästan hela våra liv till en affärsidé och vad det innebär för våra relationer och vår identitet. Jag köpte den fysiska boken men det slutade med att jag lyssnade på den då jag försökte sova om nätterna. Jag läste sedan Sandra Beijers krönika i DN och lyssnade på när Billgren Wood diskuterade boken i sin podd. Intressant.
Sandra skriver bland annat om hur influencern Alice i romanen helst vill slippa de åtaganden som hör till hennes yrke. Hon vill inte skriva, podda eller gå på event. Hon vill hellre dricka vin och vila. Sandra beskriver henne som en modern hovdam, instängd i sin egen omsorgsfullt arrangerade värld. Hon konstaterar att influencern blivit en allt vanligare gestalt i samtidslitteraturen, där yrket gång på gång skildras som något huvudpersonen egentligen inte vill ägna sig åt. Och så ställer hon frågan:
Varför är det så?
Ja, varför är det så? Jag kan som sagt bara tala för mig själv, men jag förstår verkligen inte varför det här narrativet ska fortsätta matas ut i media och kommentarsfält.
Privilegierat? Ja! Är jobbet fullt av frihet, spännande upplevelser och möjligheter att tjäna pengar? Absolut!
Men föreställningen om att allt bara ramlar ner i huvudet på influencers utan någon större arbetsinsats, samtidigt som de otacksamt sitter där som prinsessan på ärten och är uttråkade mitt i alltihop? Nej, den bilden känner jag inte igen. Alla kollegor jag har omkring mig arbetar hårt. De bygger företag, skapar innehåll, utvecklar affärsidéer och bär många olika hattar. Teknik, administration, ekonomi, strategi, försäljning, produktion och drift. De är både kreatörer och företagsledare på samma gång.
Jag har under arton år själv byggt upp en egen kanal där jag idag kan finansiera mitt skrivande och skapande genom kommersiella samarbeten. Det är min affärsmodell och jag är både stolt och tacksam över att den fungerar. Jag älskar mitt arbete. Jag tycker att det är lustfyllt, kreativt och utvecklande. Jag har stor frihet och får göra väldigt mycket roligt. Det är väl fantastiskt att kunna säga så om sitt jobb?
Men varför skulle det göra arbetet mindre värt och hånas av andra?
Lena skrev till mig. Som så många andra kvinnor i övre medelåldern.
”Alla kan inte jobba med lustfyllda saker.”
”Någon måste också göra det som är mindre lustfyllt.”
”Din värld är förljugen.”
Hon beskriver alltså först mitt arbete som lustfyllt och använder sedan detta mot mig. Hon menar att den värld jag omger mig med är förljugen. Att allt är snyggt, välregisserat och doftar underbart. Men vänta. Är det inte skillnad på att välja att visa det vackra i sitt liv och att påstå att hela ens liv är vackert.
Det blir dessutom lite märkligt med tanke på att jag nyligen medverkat i en dokumentär på SVT där jag berättar om några av de svåraste erfarenheterna i mitt liv. Ändå beskrivs min värld som förljugen och perfekt.
Varför betraktas ett yrke som mindre seriöst bara för att det är lustfyllt, kreativt och dessutom kan vara lönsamt? Att ett arbete är roligt betyder inte att det saknar värde. Att visa ett vackert liv betyder väl inte att man ljuger?
Varför är det så fult att vara influencer?
Det finns ett fåtal fotbollsstjärnor där ute som får ägna dagarna åt det de älskar och dessutom tjänar miljoner på det. Vi vet att det krävs både talang, hårt arbete och en hel del tur för att lyckas. Många bygger dessutom starka personliga varumärken och tjänar pengar på kommersiella samarbeten vid sidan av fotbollen. Och det är väl ingen som tycker att deras karriärer är mindre värda för det?
Men när kvinnor bygger företag kring sina intressen, sin kreativitet och sina personliga varumärken blir det plötsligt något annat. Då är det ytligt, förljuget och inte ett riktigt arbete. Då ska man helst skämmas lite över att man har roligt på jobbet och dessutom tjänar pengar på det.
Handlar det verkligen om yrket i sig eller finns det också en invand föreställning om kvinnors arbete i hur vi pratar om influencers? Jag kan inte låta bli att fundera över varför vi har så lätt att beundra män som lyckas tjäna pengar på det de älskar samtidigt som vi gärna förminskar kvinnor som gör precis samma sak.
Det går lika lite att dra alla influencers över en kam som alla läsare/följare. Min syster är egenföretagare med sin man, men även influencer/resebloggare. Hon jobbar otroligt hårt, gör mycket medvetna val för att föra sina verksamheter framåt och har betydligt flashigare inslag i sin vardag än jag. Jag har sett hennes verklighet och har haft förmånen att följa med henne på jobbuppdrag. Hennes liv är precis som alla andras en blandning av sött och salt. Jag har hört andra uttrycka avundsjuka, beundran och förakt över hennes liv och kan säga att väldigt mycket i dessa kommentarer handlar mer om vem som uttalar dem än om min syster. Någon som vantrivs med sitt liv är säkert mer benägen att uttala sig trist både om grannar, familjemedlemmar och influencers. 😅 Oavsett om de är män eller kvinnor.
Det är verkligen oförtjänt. Skriva en text och ta en bild, ja, det är lätt. Men att få tusentals att läsa texten och se bilden, och sen göra om det varje dag i flera år, och hålla intresset uppe. Skulle de själva klara det? Verkligen? Tror de på allvar att det är lätt?
Alla kan inte vara läkare heller, ska då ingen få vara läkare? Influencers är för välregisserade, menar personen, men tv går bra …?
Vågar jag nu vara lika dum och göra mig lustig på en främlings bekostnad …? Om någon skulle knacka på hos personen och råka se ett rent matbord, skulle personen då be om ursäkt: ”Ibland har jag det lite fint, men jag lovar, det är ett undantag. För det mesta är bordet jättesmutsigt, som hos vanliga människor. Om du väntar så ska jag hälla ut lite brödsmulor så att du mår bra igen. ”
Det handlar givetvis om deras egen bitterhet om sina egna liv men de lever ett omedvetet liv där ditt liv blir en spegel för de.
Eftersom att du är offentlig upplever de att de har rätt att uttrycka dessa upprörda känslor till dig istället för att ta ansvar över sina egna känslor och reaktioner.
De använder dig som ett bollplank för att de är desperata att få ur sig denna frustration men är för fega och ignoranta för att lära sig om mänsklig psykologi och förstå att det handlar om deras egen inre värld.
På ett sätt kan man se på de som ett barn i en vuxens kropp. De behöver mogna och utbilda sig om livets principer, känslor, skuggor, psykologi etc etc.
Paradoxalt väljer de att om och om igen läsa dina texter och återigen blir de frustrerade att du lever ett liv som de vill men uppfattar att de inte kan.