Boris trivs så bra här nere i vårt franska hem. Stengolven är svala och vi har AC i varje rum. Vi är ute och går långt när morgonen fortfarande är sval och behaglig. I slutet av vandringen brukar graderna dock trippa upp och då lunkar han långsamt hemåt med tungan hängande. Trött och varm, jag får spola av honom med kallt vatten från slangen i trädgården och sedan lägger han sig och vilar på de vackra stenplattorna igen.
Ibland lunkar han ut i dagbädden och lägger sig i solen. Boris är tio år nu och jag har börjat fundera på hur livet kommer se ut när han inte finns mer. Hur blir det när ens bästa kompis inte längre får vara med? Hur ser dagarna ut och hur ledsen kommer jag bli? Kommer jag gå under av sorg eller kommer jag ha lätt att gå vidare.
Svårt att veta då jag aldrig upplevt hundkärlek tidigare i mitt liv.
Har ni förlorat en hund någon gång?
Ja alldeles för många gånger. Har haft hund hela mitt liv så har många hundsorger bakom mig. Jag sörjer varenda en av dem och sorgen kan lätt väckas och göra mig gråtfärdiga än idag av en hund som gick bort för 20 år sedan. Men jag skulle aldrig byta ut den. Jag vill ha hund resten av mitt liv och de år med kärlek man får är värt den smärtan de lämnar bakom sig. ❤️
Har alltid haft många djur av olika slag trots att jag är uppvuxen i Gamla Stan i Stockholm. 🙂 Djur har varit en så viktig och självklar del i mitt liv sedan jag var liten och så har det varit även för mina barn. Förra våren förlorade vi vår hund helt oväntat. Vår lilla spets med de mest livliga och plirande ögonen lämnade oss från den ena dagen till den andra. Sorgen var fruktansvärd – det är den alltid. Två månader senare satt min man och jag på en restaurang i Milano och började prata om henne och tårarna började rinna på oss båda. Det gjorde de nog under hela första året.
Men, som om det inte vore nog, så lämnade även vår katt oss fyra månader senare. Han var sjuk, så det var inte samma chock, men samma sorg och saknad.
Då tänkte jag; nu räcker det. Jag har haft all denna glädje och kärlek från djur i hela mitt liv, men jag orkar inte med att förlora dem. Så tänkte jag, så sa jag. Det var en lögn och det visste jag förmodligen ända in i själen och hjärtat – efter nyår i år så flyttade en ny liten kärlek in hos oss. En helt underbar katt. Ett nytt liv, en ny kärlek – en ny kärlek som läggs på alla de djurkärlekar som har funnits i mitt liv sedan jag föddes.
När jag fick veta att jag hade en obotlig aggressiv cancer som var i stadie fyra av fyra. Lungcancer spridd med över 50 metastaser i hjärnan. Kanske inte långt kvar. Då kom min lillebror till mig med deras kungspudel Yrsa. Han frågade om jag ville ha henne hos mig. Ja sa genast ja! Har alltid känt ngt speciellt för henne. Hon är känslig precis som jag. När jag gråter går hon ut ur rummet. Kommer tillbaka när jag lugnat mig. Nu har hon varit hos oss sen mars -25. Hon är min bästa vän♥️ Hon får mig att skratta varje dag. Trots sin ålder är hon som en valp med sin boll. Hon är 11 år och orkar inte tänka tanken om hon skulle dö före mig. Time will tell…
Kära Anna. Vilken oerhört smärtsam situation att vara i. Så ledsen för din skull. Skickar dig kärlek och värme. Hundar helar och skänker mycket sinnesro.
Vi skaffade vår under en tid ett barn mådde väldigt dåligt och det hjälpte oss i familjen. kram från mig.
Tyvärr ja! Förlorade mina katter under ett halvår nyligen och är fortfarande hjärtekrossad över det. Saknar dem så! Men det är ett viktigt djurägaransvar att de inte ska ha ont så det är ju tyvärr bara att tugga i sig och trösta sig med vilket bra liv de fick ha 🖤
Vi tog farväl av vår älskade Astrid för exakt 3 månader sedan. Hon blev 11 år. Det är min första hund, och den kärleken som jag kände för henne, och som hon visade gentemot hela familjen var helt obeskrivlig. Inte visste jag att det kunde kännas så med en hund. Jag grät dagligen de första 2 veckorna. Hade så dåligt samvete. Kändes som att vi lurat henne in i döden. Jag vet att det var för hennes bästa då hon hade en juvertumör som hade börjat spricka. Men hon visade i övrigt inga tecken på att må dåligt. Hon var så glad och nyfiken när vi åkte till veterinären den där sista gången, därav mitt dåliga samvete. Men nu kan jag se tillbaka med kärlek på alla fina minnen vi delat med henne. Alla äventyr hon hängt med på. Att barnen fick växa upp med henne. Hon var älskad av allt och alla. Men ibland kommer så klart saknaden tillbaka. Längtar efter att ligga och krama henne. Lukta på hennes huvud. Gå ut i skogen. Bara sällskapet av att hon alltid fanns där nära, nära. Däremot saknar jag inte hur skitigt det blev hemma, samt kostnaden då vi hade henne på hunddagis. Det är dyrt med hund, även om man har försäkring. Det händer både det ena och det andra som man inte har räknat med. Och det kostar alltid mycket mer än självrisken.
Vill absolut ha en till hund i framtiden, men kanske att det får vänta tills vi blir pensionärer. Hade vi haft arbeten som tillåtet en hund, eller arbetat hemifrån så hade jag nog skaffat en ny så småningom. Men varken jag eller min sambo har sådana arbeten, därav får det vänta då jag inte vill betala mer för hunddagis.
Jag tänker att det är ”priset man får betala” för all den glädje och kärlek man får av att vara med ett husdjur. Jag hade katt när jag bodde hemma och blev otroligt ledsen när den blev påkörd, så ledsen att min far sa att jag inte fick ha något mer djur så länge jag bodde hemma för han stod inte ut med att se mig så ledsen. Nu, i mogen ålder och när våra barn flyttat ut, har jag blivit matte till en vit liten dvärgpudel – den första hunden i mitt liv – och han är min och min mans lilla pälskling. Jag gläds åt alla hyss och roligheter han hittar på och njuter av våra promenader tillsammans, vill inte tänka på den dag han inte finns längre. Det går som du skriver ändå inte att föreställa sig eller förbereda sig på.
Jag undrar hur du praktiskt får det att fungera att bo i två länder med hund. Måste man exempelvis ha speciellt pass, speciella vaccineringar, veterinärintyg och speciella försäkringar? Hur reser ni? Kan man åka direkt till sin bostad i respektive land eller måste man göra veterinärundersökningar när man byter land? Kanske kan bli ett inlägg om det?
Vänliga hälsningar Ewa med Fendi
Jag bär stor sorg efter min hund Hazel som gick bort i augusti. Men det är en ljus sorg och jag är förundrad över det avtryck hon gjorde i mitt liv och jag är för evigt tacksam över att ha fått vara hennes människa. Men sorg är fint på något sätt. Det visar på allt jag kände för henne.
Inte förlorat hund men katt. En katt som var mer än katt, han kände liksom av hur jag mådde. Om jag var ledsen och låg på min säng så la han sig och skedade med mig. Och ville alltid pussas, helst på munnen. Han älskade ostbågar och att sitta i knäet när jag arbetade vid skrivbordet. När vi tvingades låta honom somna in (han blev akut sjuk) gjorde det svinont i ett halvår och jag kunde inte tänka på honom utan att bli ledsen. Ytterligare ett halvår senare skaffade vi en annan katt. Jag har inte samma connection med vår nya (som nu hunnit bli fem år) men älskar honom likafullt.
Fick säga hejdå till min älskade hund i lördags. Hon var drygt femton år och hade varit hos mig i drygt tretton. Det var dags, hon hade ont. Men var fortfarande hyfsat glad och gosig. Jag har varit så ledsen ett par dagar. Men nu är det allra mest tacksamhet över all tid vi fick och vad hon gav mitt liv. Om jag börjar tänka förmycket, så känner jag en stark längtan efter henne som gör mig sorgsen.