Boris trivs så bra här nere i vårt franska hem. Stengolven är svala och vi har AC i varje rum. Vi är ute och går långt när morgonen fortfarande är sval och behaglig. I slutet av vandringen brukar graderna dock trippa upp och då lunkar han långsamt hemåt med tungan hängande. Trött och varm, jag får spola av honom med kallt vatten från slangen i trädgården och sedan lägger han sig och vilar på de vackra stenplattorna igen.
Ibland lunkar han ut i dagbädden och lägger sig i solen. Boris är tio år nu och jag har börjat fundera på hur livet kommer se ut när han inte finns mer. Hur blir det när ens bästa kompis inte längre får vara med? Hur ser dagarna ut och hur ledsen kommer jag bli? Kommer jag gå under av sorg eller kommer jag ha lätt att gå vidare.
Svårt att veta då jag aldrig upplevt hundkärlek tidigare i mitt liv.
Har ni förlorat en hund någon gång?
Jag tänker att det är ”priset man får betala” för all den glädje och kärlek man får av att vara med ett husdjur. Jag hade katt när jag bodde hemma och blev otroligt ledsen när den blev påkörd, så ledsen att min far sa att jag inte fick ha något mer djur så länge jag bodde hemma för han stod inte ut med att se mig så ledsen. Nu, i mogen ålder och när våra barn flyttat ut, har jag blivit matte till en vit liten dvärgpudel – den första hunden i mitt liv – och han är min och min mans lilla pälskling. Jag gläds åt alla hyss och roligheter han hittar på och njuter av våra promenader tillsammans, vill inte tänka på den dag han inte finns längre. Det går som du skriver ändå inte att föreställa sig eller förbereda sig på.
Jag undrar hur du praktiskt får det att fungera att bo i två länder med hund. Måste man exempelvis ha speciellt pass, speciella vaccineringar, veterinärintyg och speciella försäkringar? Hur reser ni? Kan man åka direkt till sin bostad i respektive land eller måste man göra veterinärundersökningar när man byter land? Kanske kan bli ett inlägg om det?
Vänliga hälsningar Ewa med Fendi
Jag bär stor sorg efter min hund Hazel som gick bort i augusti. Men det är en ljus sorg och jag är förundrad över det avtryck hon gjorde i mitt liv och jag är för evigt tacksam över att ha fått vara hennes människa. Men sorg är fint på något sätt. Det visar på allt jag kände för henne.
Inte förlorat hund men katt. En katt som var mer än katt, han kände liksom av hur jag mådde. Om jag var ledsen och låg på min säng så la han sig och skedade med mig. Och ville alltid pussas, helst på munnen. Han älskade ostbågar och att sitta i knäet när jag arbetade vid skrivbordet. När vi tvingades låta honom somna in (han blev akut sjuk) gjorde det svinont i ett halvår och jag kunde inte tänka på honom utan att bli ledsen. Ytterligare ett halvår senare skaffade vi en annan katt. Jag har inte samma connection med vår nya (som nu hunnit bli fem år) men älskar honom likafullt.
Fick säga hejdå till min älskade hund i lördags. Hon var drygt femton år och hade varit hos mig i drygt tretton. Det var dags, hon hade ont. Men var fortfarande hyfsat glad och gosig. Jag har varit så ledsen ett par dagar. Men nu är det allra mest tacksamhet över all tid vi fick och vad hon gav mitt liv. Om jag börjar tänka förmycket, så känner jag en stark längtan efter henne som gör mig sorgsen.