En sneak peak – tankar kring kollektioner och företagande

Jag sitter just nu och lägger sista handen vid nästa års kollektion. Livet som företagare är cykliskt – mycket upprepar sig, samtidigt som jag alltid försöker tänka nytt och överraska. På senare tid har jag dragits allt mer mot det klassiska, och jag märker att det är just det mina kunder också uppskattar mest. Jag ser det i min egen garderob – det som blir kvar år efter år är de randiga plaggen och de tidlösa färgerna.

Att väva upp lintyg med mönster är kostsamt, men ännu dyrare är det att producera kläder som inte efterfrågas eller håller över tid. Balansen är hårfin, och med varje lansering lär jag mig något nytt.

Snart anländer vinterns kollektion, och i år har vi haft den stora glädjen att samarbeta med Hanna Wendelbo, som tagit fram ett mönster i två färgställningar för oss. Tygerna trycks både på lin och viskos, och vi har dessutom vävt upp två olika ränder inför säsongen. Det är en rejäl investering – och jag håller tummarna för att den ska falla väl ut!

Processed with VSCO with a6 preset

Just nu bokas plats för fotograferingen, och mejltrådar går varma kring modell och datum. En liten broderidetalj i nacken på en väst har tillfälligt försenat provplaggen – det är alltid något nytt som dyker upp! Som när jag beställde vinröda knappar till hela kollektionen, men färgmatchningen mot tyget blev helt fel när mönstret väl trycktes. Vi hade kunnat skicka tillbaka allt för korrigering, men då hade plaggen inte varit klara förrän i januari. Så – våra vanliga pärlemorknappar fick det bli.

Sådant händer hela tiden, och det gäller bara att lösa problemen snabbt och hoppas att besluten blir rätt i längden. Jag har tagit snabba beslut som inte känts helt rätt i magen – och det har kostat och blivit dyrköpta läxor. Men drar man ut på besluten för länge, ja, då missar man tåget helt. I den här branschen gäller det att våga agera, även när allt inte är perfekt.

Nu står vi i alla fall snart här med en fantastisk vinterkollektion. Allt verkar till och med hinna fram i tid – vilket känns som en liten seger i sig!

Det enda som alltid grämer mig är Black Week. Den veckan ställer verkligen till det för så många små företagare. Jag har kämpat länge med att stå utanför hysterin med dumpade priser, men ibland känns det nästan omöjligt – för vem har egentligen råd att låta bli? En trist utveckling, minst sagt.

Men nu till något roligare! Här kommer en liten sneak peek på vinterns kollektion.
“Åh, Karin Larsson!” utbrast min vän Sofia när hon såg mig prova en omlottkjol med volang och en blus med stor, vacker ärmvidd. Just så vill jag att det ska kännas – julkläder som är klassiska, tidlösa och går att bära år efter år. Ni kanske minns vår randiga julklänning Sonja? Det där plagget man plockar fram varje december och alltid känner sig både bekväm och vacker i.

Jag hoppas att ni kommer hitta något i vinterns kollektion som ni tycker om. Snart börjar jag visa de färdiga plaggen – och jag kan knappt vänta!

Ovan ser du mitt moodboard för vinter aw25.

Bloggar från Bar Centro

Hej fina ni!
Här sitter jag på Bar Centro i Göteborg och bloggar från mobilen. Jag har bjudit ut min man på äventyr – men han fastnade i ett möte… hm. Inte direkt den mest romantiska starten på kvällen, om man säger så.  Jag måste absolut berätta för er om all planering och uppladdning inför detta, för det är faktiskt riktigt kul! Bra tips utlovas!

Jag hann i alla fall stanna till på NK och köpa nytt smink och en handkräm. Smink är verkligen min svaghet. Jag är superduktig med hudvård, men när det kommer till smink känner jag mig helt lost. Så jag gör som jag brukar: kollar vad en influencer jag litar på använder och köper samma. Den här gången blev det Johanna Bradford som fick guida mig – och sedan marscherade jag rakt mot CAIA-butiken. Vi får se hur det blir… kanske vågar jag visa upp resultatet sen?

Nu ska jag passa på att svara på lite mejl och svepa en espresso.
Vi hörs imorgon!

Jag ska måla snickerier i sovrummet – mina kulörval är dessa!

Jag har länge funderat på att måla om köket, och nu börjar jag också snegla på snickerierna i sovrummet när det väl blir dags för ett besök till färgbutiken. Så roligt att få förnya hemma!

Min första tanke var en mörkare gul kulör som skulle möta de gyllengula väggarna där inne. Men… så blev jag inspirerad av @patriciarodi och nu lutar det istället åt en grön nyans tillsammans med det gula. Frågan är bara — vilken grön?

Här ser ni Patricias sovrum, fångat i den där drömmiga eftermiddagssolen.

Här i krispigt morgonljus. (?)

Ett rums kulörer förändras verkligen med ljuset som faller in. Samma färg kan upplevas helt olika beroende på väderstreck, takhöjd, hur mycket dagsljus som kommer in och vilka material och möbler som omger den. Golv, tak och rummets kompletterande färger spelar också stor roll för helhetskänslan.

Inget rum blir därför det andra likt – även om man målar med exakt samma kulör. Det är ju det som är så spännande med färg!

Så här ser mitt rum ut nu och jag har Gul Antik från Jotun på mina väggar.
Min plan ser ut så här:

Jag ska välja någon av de tre gröna kulörerna och eventuellt byta ut mina kritvita linnegardiner till randiga eller i mönstret Sweet Pea Senap, båda från Gotain. Det lutar åt att jag väljer Seaweed Green men jag tror Green Tea gör sig bättre under sommartider… Vilken hade ni valt?
Hm… funderar nu på att uppdatera bäddtextilier också. Vad tror ni om nedan?

Då väljer jag mellan bäddset i kulören Bosco….

…eller kulören Sorbetto. Båda från svenska märket Midnatt. Kanske man ska kombinera lite och blanda kulörerna på kuddar, påslakan och underlakan. Fint!

Lite naken hud och min man

Lite lustig rubrik kanske – för det är verkligen inte kombinationen jag syftar på.

Men jag tänker att rubriken i sig väcker lite nyfikenhet… och det skadar ju inte, eller hur?

Jag har funderat en del den senaste tiden. Egentligen är det ingen ny tanke i min värld eller bransch, men den slog mig extra starkt idag när jag tittade igenom min statistik för räckvidd på sociala medier de senaste 30 dagarna. Jag ligger på runt 7 miljoner visningar under den här perioden.

En hissnande siffra. En reflektion kring detta nu då.

Det gjorde mig nämligen nyfiken på vad som engagerat mest och hur jag kan fortsätta utvecklas och bli bättre. För i min värld är räckvidd absolut ett slags kapital – men långt ifrån allt.

Det finns gott om kreatörer där ute som når stor räckvidd men saknar trovärdighet. Och för mig är det just trovärdighet och genuinitet som väger allra tyngst i mitt arbete. Samtidigt är det såklart helt avgörande att nå ut när det är en del av ens jobb.

Jag blev faktiskt inte ett dugg förvånad när jag såg att det var en bikinibild som väckt mest nyfikenhet och nått längst. Det är ingen sexig posering, inga plutande läppar eller djupa urringningar – men det är en kropp. Och kroppar väcker nyfikenhet. Man kanske zoomar in,  stannar upp, kanske skickar vidare till en vän med en kommentar.

Det är egentligen inte konstigt att så många influencers väljer att klä av sig framför kameran. När räckvidd är kapital – och det är kroppen som ger räckvidd – ja, då är det lätt att förstå hur logiken ser ut. Och nej, det är inte för den manliga blicken. Det är andra kvinnor som tittar.

Personligen tycker jag inte att det är något fel med att visa lite hud. Särskilt när det handlar om att ge plats åt fler kroppar än den unga, smala normen. Fram med mer mångfald! Fler 50-pluskroppar, fler olika former, fler verkliga människor. Jag älskar känslan på kallis – att sitta i bastun, omgiven av nakna kroppar i alla storlekar. Det gör en helt obrydd om sin egen. Det skapar en sån naturlig trygghet att få vara kvinna bland kvinnor.

Vad väcker mer nyfikenhet för kreatörer på sociala medier då?
Familjen. De människor som står oss närmast – men som inte själva valt offentligheten. Barnen, partnern, kanske föräldrar eller syskon som sällan syns i flödet. Och jag förstår varför det lockar. Jag frågade min man igår om han ville vara med på bild, och det tog inte många timmar innan inlägget rusade iväg.

Mina barn däremot har för länge sedan slutat vara mitt kapital i det här arbetet – de vägrar helt enkelt vara med, och jag respekterar det fullt ut. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör, men jag har själv fått ångra mig en hel del. Erfarenheter som kostat både oro och obehag.

Jag minns särskilt när min femtonåring en dag bad mig radera allt som fanns kvar på nätet från honom som fyraåring. Men eftersom jag inte längre har tillgång till den plattformen jag jobbade på då… så går det inte. De bilderna finns kvar där ute och det känns ju inte alls bra.

Det är något att tänka på när man delar ”roliga videos” där barn ramlar, gråter eller säger någonting tokigt. För även om barnen skrattar i stunden och vill vara med – är det inte alls säkert att samma barn klarar av att stå för det när de är tonåringar, i en helt ny miljö, inför en hel klass.

Jag säger inte vad som är rätt eller fel här. Jag talar bara utifrån egna erfarenheter.

Min gulliga man däremot har inget emot att dyka upp i mina sociala medier då och då. Och det känns faktiskt väldigt fint. För sanningen är ju att den största delen av mitt liv handlar om just familjen – om att vara mamma, och om vårt äktenskap och den vardag vi bygger tillsammans. Då blir det naturligt att även en glimt av det får synas här. Lite familjeliv gör bloggen mer äkta och mer som den faktiskt är: en del av mitt liv, på riktigt.

Jonas är en stor del av mitt företagande. Han korrläser ofta mina lite längre inlägg där jag har något viktigt jag vill förmedla på ett bra sätt.
Han är mitt ständiga bollplank när det gäller hur jag ska förmedla mig retoriskt för att nå ut med mitt budskap, min största support – men också min mest kritiska spegel. Ibland biter jag till lite hårt i kommentarsfältet när jag tycker det är förtjänt, och då ska ni veta att Jonas alltid ställer sig på läsarens sida. Han påminner mig om att jag kan vara större än så, att ha överseende även när jag inte tycker att jag blir rättvist bemött, och att försöka se mer ur andras perspektiv.

Ja, ja… jag håller kanske inte alltid med, men han har förstås en poäng. Jag är en känslomänniska, brinner till snabbt och sedan över på ett ögonblick. Jonas är tålmodig, rationell och stabil.

Samtidigt får jag ofta beröm av honom för att jag är känslomässigt intelligent – jag tror att det helt enkelt handlar om att jag är väldigt impulsiv och har svårt att inte visa exakt vad jag känner. Och ja, jag tycker faktiskt vi kvinnor ska säga ifrån mer och bita ihop mindre.

Nu ska jag knyta ihop säcken här för detta inlägg. Jag hoppas att ni har fått en riktigt fin start på veckan. Stor kram!

Repris från 2023 – Om tro – Är det Gud eller någon annan?

Det är söndag morgon och jag sitter med morgongröten i knät i soffan och har tv’n på i bakgrunden. Min hund stirrar ut mig – han vill nog både ha min frukost och gå ut på promenad. Jag kikar på klockan. Om ett par timmar ska jag gå till kyrkan.

Många olika situationer har det senaste knuffat mig kärleksfullt mot en Gud och jag finner mig själv sökande efter tröst och hopp –  jag har därför börjat utforska min egna tro. Jag ska berätta mer om mina tankar men innan detta dela en text jag skrev i mars 2023. Håll tillgodo:

Från bloggen 17 mars 2023/
”Hur kan man inte tro på Gud när man ser detta?” utbrast min äldsta son plötsligt när vi körde längs en av Skånes alla vägar då den gyllene solen sakta gick ner framför oss. Vid horisonten sjönk en gigantisk orangeröd apelsin ner bland granarna och fyllde himlen med de mest spektakulära rosa och förgyllda kulörer. Ett samtal om tro och mänsklighetens behov av att finna tröst och hopp genom olika religoner utvecklades medan bilen körde vidare i skymningen.

Idag skulle jag vilja skriva några rader om tro och vill redan här flagga för att jag ”provpratar” om ett ämne som många har starka åsikter kring.
Och det i sig är naturligtvis en utmaning – att vi människor verkar ha väldigt svårt att förstå varandras perspektiv och tänka utanför vad vi själva kan relatera till. Jag läste igenom kommentarerna jag fick igår på tema ”tro och religioner” och några hade till och med svårt att få en stark tro på en gud att gå ihop med att vara en vettig, klok och intelligent modern människa. De flesta är icke-troende i Sverige och många verkar tycka att intelligens är lika med att inte tro på Gud.

Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte ur ett kristet perspektiv, och är inte ens konfirmerad –  gick ur svenska kyrkan för många år sedan. När vi läste om religoner i skolan så var det hinduism som tilltalade mig mest. Men med det sagt så har jag i de mörkaste stunder av mitt liv lagt mig på knä och bedjat till Gud, eller vem som helst som lyssnar och vakar över mig, att lägga sin förbarmade hand över mina axlar och hjälpa mig vidare.
Jag tror det är oerhört viktigt med tro – en tro på mirakel, godhet, kärlek, gemenskap och framförallt på att det finns en mening och en morgondag. Om det är Gud som tar dig framåt och gör dig till en varm medmänniska eller någon annan lägger jag ingen värdering i och jag tycker heller inte det är relevant. Vi finner olika tröst och famnar att sjunka in i under både ljusa och mörka stunder.

När min mans lillebror traumatiskt lämnade oss för 17 år sedan så fick vi stor tröst av prästen på sjukhuset och vi vände oss också till andevärlden för att kommunicera med den älskade brodern som ryckts ifrån oss. För att finna tröst och någon gnutta mening med vad vi gick igenom.
Under åren har jag fortsatt söka mig till denna värld med hjälp av tecken från de som lämnat oss och jag använder dagligen en vägvisande kortlek som ger mig tröst. Jag tänder salvia och går genom mina rum för att mota bort negativa energier och affirmerar hoppfyllda tankar om en bättre morgondag ut i universum.
Någon annan slår upp en bibeltext för att finna samma sorts tröst. Jag går ner till klippan vid havet, andas in den salta himlen in i bröstet, sluter ögonen och känner en storhet fylla mig. Någon annan stiger in i en kyrka, tänder ett ljus och slår sig ner i bänkraden och sluter ögonen för att be till en högre makt. En tredje lägger sig på yogamattan.

Jag har haft en svår tid de senaste månaderna och det är möjligt att man kan läsa mellan raderna att jag kämpar med livets utmaningar privat. Under denna tid har jag haft flera troende som sträckt ut en hand och frågat om de får be för mig och min familj.  Det är fantastiskt och det har slagit mig att alla kristna jag träffat bär på en godhet och en inre frid som jag beundrar. Deras hjälpsamhet sträcker sig utanför den lilla familjen och deras omtänksamma ömhet mot både vänner, bekanta och främlingar är imponerande.
Dock tilltalar inte retoriken mig när jag slår upp en bok om Jesus – jag blir inte tröstad och jag har svårt att se att jag en dag kommer bli troende kristen. Men jag har dock på håll sett hur Gud har hjälpt de trasigaste människor – gett dem hopp och livet tillbaka. Titta bara på Sebastian Stakset som sommapratar om sin väg från kriminell till att ha blivit frälst. En otrolig resa från missbruk, våld och kriminalitet till att finna förändring i sitt liv via Gud. Nu föreläser Sebastian runt om i de svenska fängelserna för att inspirera andra till förändrad livsstil. Man ska inte underskatta, förlöjliga eller förminska kraften i denna tro  – den kan skapa stor förändring i människors liv och tittar man på den framgångsrika 12-stegs modellen som används i många organisationer, grupper och behandlingshem  för att stötta människor i missbruk så är den också lutad mot Gud ursprungligen.
Från AA:
Missbruk är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver vi bygga upp oss i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. Genom stegen få vi ett andligt uppvaknade och ett nytt fritt normalt liv i balans, befriade från vår besatthet att dricka.

Under åren har en yogisk livsstil också korsat min väg och jag upplever att denna tro, om man nu för kalla den så, är mer individualistisk. Att det är den inre resan som är den viktiga och det är i och för sig inte fel –  får alla människor på vår jord inre frid, tar hand om både kropp och själ så har vi naturligtvis ett mjukare värld att leva i.
En meditation kan liknas vid en bönestund – inte sant? Även fast du inte ber till en speciell Gud?

Det finns så många fördomar och bristande kunskap kring tro och religoner och jag önskar vi kunde möta varandra på ett mjukare sätt. Försöka förstå att det är individuellt i vilken ”tro” du finner tröst och mening i  – att vi ska vara mindre dömande mot varandra.

Med det sagt så har jag också förståelse för rädslor och ifrågasättande skepsism. Med så mycket osämja, bedrövelser, smärta, orättvisor och krig där människor lutat sig mot sin ”Gud” som ursäkt så blir man helt mörk inom.

Men om vi fokuserar på ljuset en stund – den hjälp och det stöd människor får av att ha en tro. Vad säger vi om det?
Jag hoppas denna dialog kan fortsätta i kommentarsfältet för jag vill höra fler berättelser och olika perspektiv. Jag anser att det är när vi lyssnar på varandra som vi kan komma närmre och utvecklas.