Författare: Kristin Krickelin

Under de senaste månaderna har jag förbluffats över vad människor väljer att läsa in hos de profiler de följer i sociala medier. Vilka förväntningar de har eller vilka krav de ställer på individnivå. Det finns ju alltid något att ifrågasätta och tycka till om – inte sant?

Då jag läste Elsa Billgrens inlägg om vad hennes följare hade för fördomar om henne tappade jag hakan och bröt nästan ut i tårar över vad en del skrev. För sjukt fördomsfulla – ja, det verkar människor vara över lag tycker jag.
Det döms ut till höger och vänster utan rim och reson.
Hur kommer det sig? Hur blev det så?

Jag funderade på den här kommentaren jag läste hos Johanna Bradford för ett par månader sedan:

”Vill enbart upplysa att det finns ”influensers” som undanhåller sådant som inte passas att visas upp i sociala medier. Du vet allt som skrivs är inte sanning! Stor eloge till Johanna som trots negativa kommentarer står för det hon gör, den äktheten känner jag starkt för.”

Jag undrar lite hur avsändaren menar. Klart det finns mängder av saker man inte delar med sig av till sina följare.
Är det man delar med sig av en lögn bara för det?

Jag blev överraskad av min man med en weekendresa då jag fyllde 40 år. Vi flög både fram och tillbaka till Berlin och jag skrev inte ett ord om det i mina digitala kanaler. Känner ni er blåsta och förda bakom ljuset när jag berättar detta nu?
Gör detta mig till en dålig människa?
Säkerligen, för en hel del.
Och därför hade jag ingen lust att bemöta den kritiken och stå till svars i mitt kommentarsfält.
Är jag en riktigt lögnaktig fegis alltså?

Jag har skrivit om att vi lever med NPF här hemma. Detta är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det är något vi behöver bredda kunskapen kring i samhället. Ges man rätt förutsättningar i skola och familj så kan man verkligen blomstra och nå oanade höjder i livet med dessa utmaningar men ödet kan också få dig att sjunka så djupt ner i mörkret så du kanske aldrig finner ljuset igen.
Jag har stött på väldigt många fördomar kring NPF under åren och vill hjälpa till att  bredda perspektiven och kunskapen eftersom jag har digitala kanaler som låter mig nå ut till många.

Häromdagen svarade jag på en fråga i min story om vad min största utmaning i livet är. Jag svarade ärligt och berättade att det är att finnas där för min son som är väldigt sjuk.

Fick genast en kommentar om att jag inte borde prata om NPF som en sjukdom – att det var väldigt problematiskt att jag valde att uttrycka mig så. Ändå hade jag inte ens nämnt någon funktionsnedsättning i mitt svar. Bara att ett barn var sjukt. Följaren läste bara in det ut ifrån vilken bild hon hade av mig sedan innan.

Och jag vet ju att alla vakna nätter, krissituationer och sjukhusbesök under flera års tid vet ni inget om. Och så måste det får vara. För nu.
NPF är ingen sjukdom. Vi har andra svårigheter också.

Är jag en lögn för att jag står leende i min trädgård med en dahliabukett i handen och kisar in i solen samtidigt som jag håller på att gå sönder inombords? Fejk liksom?
Eller är det de mjuka stunderna i livet som får oss som går genom stora kriser att överleva?

I sociala medier får man endast ta del av små skärvor i någons liv. Detta försöker jag ha i bakhuvudet då jag scrollar.
Gör du?