Jag har en toppenfin dag. Har jobbat i butiken, sedan tränat och badat med vänner och ska nu ut på date med min man.
Buketten plockade jag från rosenbuskarna igår. Så himla fin!!
Tre snabba nu då.
– Jag har bitit av alla mina naglar och det värker som tusan i mina fingertoppar.
– Jag har köpte en balansbräda till familjen och är så pepp på hur barnen kommer ta sig an detta. Hiss eller diss liksom? Ska vara väldigt bra.
-Mina dahlior är rätt sega – men den som väntar på något gott…
En morgon var jag uppe med tuppen och slog mig ner i min nya soffa med en kopp kaffe dator och bok. Så typiskt mig att tro att jag kan jobba samtidigt som jag läser och dessutom fånga allt på bild för ett blogginlägg.
Jag behöver väl inte ens nämna att boken aldrig öppnades…
Men det var i alla fall den här soffan jag ville visa för er.
Jag skulle ju så gärna vilja säga att jag inte påverkas av trender och hur andra inreder men det gör jag ju alltid – vare sig jag vill det eller ej. Jag är som en svamp och omvärldsbevakar med hungrig blick för att sedan plocka de bästa russinen ur kakan och sedan applicera på mitt eget hem.
Helt plötsligt har man lagt bevakning på både auktionsajter och Blocket på blommiga soffor för att man sett dem hos sin stilförebild.
För mig – oftast Johanna Bradford.
Ingen kan ge mig så ett så galet stort habegär som henne. Hahaha!
Sofia Wood och Elsa Billgren har förresten sommarens i särklass bästa bloggar tycker jag. De bjuder på så mycket härligheter och kloka tankar.
Men kolla. Jag köpte en inte så billig kudde på Artilleriet och ringde sedan och skällde på min mamma som gjort sig av med alla liknande tyger från mitt barndomshem. Sedan vann jag budgivningen på en soffa i liknande tyg – en fin Dux i riktigt bra kvalité. För nästan samma pris som kudden. Galet.
Familjen gillar den inte alls. Men det gör jag!
Möjligt att den får flytta in i vårt bokrum efter sommaren så blir alla nöjda och glada.
Du ser ju hur fin den är.
Boris, min snalla vapendragare. Han är världen finaste och alltid på min sida i alla fall.
Palettbladet tar sig ordentligt på detta lilla spelbord. Om jag någon gång ångrat att jag målat detta rum blått? Nej, aldrig.
Kulören heter Krickelin Dimblå.
Alla buketter som fyller rummen just nu är som balsam för själen. Blir alldels pirrigt lycklig av detta.
Plockar buketter varje dag nu och väntar förväntansfullt in de riktigt stora dahliorna. Stora solrosor har frösått sig i rabatterna och de förhöjer verkligen.
Förra veckans #trädgårdsbuketten såg ut så här.
Rosor och buskig luktärt är en fin kombination ihop med slöjsilja, tagetes och bolltistel.
Buketten hamnade senare utanför växthuset .
Det är riktigt frustrerande att inte kunna blogga så mycket som jag vill. Bloggen är min plats, min vila och min fristad. Ofta väljer jag detta framför en löprunda, podd eller en lässtund. Men sommarlovet bara snurrar runt med massa männskor, olika behov, jobb och andra skojigheter och jag finner inte mitt egna lilla utrymme. Får man säga att man längtar efter vardagen och ett tyst hus lite grann…?
Igår var jag och intervjuade en kvinnlig entreprenör om svek och sorg. Längtar tills jag kan dela hennes historia med er – om hur man bjuder på svagheter istället för framgångsrecept och om hur en kris påverkar företagandet.
Sugen på klok och insiktfull sommarläsning? Ta del av alla mina intervjuer här.
Jag har verkligen kämpat med min kreativitet och mitt skapande det sista. När jag tittat på mina foton har jag nästan fallit ihop och gråtit då jag sett resultatet. Allt har blivit så fult och fel.
Jag vet ju att ni som utomstående inte ser det utan att det är en känsla som sitter inne i mig. Det känns som jag famlat i mörkret.
För mig har det dessutom inte funnits utrymme att dra mig tillbaka och hämta hem. Det är i alla fall inte så jag väljer att hantera situationen.
Jag har lugnt jobbat mig igenom det och nu tror jag att lusten, bildspråket och kärleken till foto har kommit tillbaka.
Det händer mycket denna vecka – bara skoj saker som fyller mig med energi. Sommardagar i Varberg är magi för mig. Jag gillar mitt sommarjag.
Svackan är nog inte bara sprungen ur det konstnärliga utan det som varit extra jobbigt är att jag ofta använder mig själv som modell. En ganska naturlig och enkel lösning. Jag själv finns ju alltid till hands då bilden behöver tas. Oftast jobbar jag med stativ och ibland har jag med mig min man. När Miranda och jag jobbar fotar vi varandra.
I år fyllde jag 40 år och jag gillar verkligen att åldras. Men jag förändras både inom och utanpå. Jag behöver vänja mig – ibland så tittar jag på mig själv på bilder och undrade vart jag tog vägen.
Jag tog med min man till stranden för att knäppa bilder åt FGL. Så nu blir det lite reklam för egen verksamhet mitt i alltet.
Har vi tur så kommer den här handtryckta duken vilken dag som helst nu. Så fin!
Och prickiga linnen älskar väl alla. Att bära till både kjol och jeans.
Silkeskjol i skymning. Det här fotot blev en favorit på grund av de glänsande skuggorna som faller i i kjoltyget.
Vi packade ihop och promenerade hem i den mjuka kvällen. Dagar och tider flyter ihop på ett behagligt sätt under sommaren. Jag jobbar en del men det känns inte ens som jobb för att andra har ledigt – mailkorgen och uppdragen fylls inte på i samma takt och det blir en bra lunk i dagen.
Vad heter dessa gula? Så fina tycker jag.
Det var det hela. Vilken bild gillade du bäst?
Idag var jag och fotade Marie på Håkedsgård och ikväll ska jag nog fota Miranda. Lika bra att passa på nu när kameran ligger trygg i min hand igen.
Vet du – när jag tittar på de foton jag samlade på mig under vår semester i Frankrike så är det en brokig samling. Kameran var helt enkelt inte med i alla lägen. Jag vill så gärna visa er ett extra speciellt ställe i Giverny och plockade ihop det jag fann på hårddisken.
Först en fin bild på äppeljuice i köket där vi bodde. Vardagsbilder tagna i farten kan vara bland det vackraste tycker jag.
Längre bort på gatan, Rue de Clude Monet, låg The Hotel Baudy. Blev alldeles förälskad i detta ställe. Här åt vi varje kväll i Giverny.
Har tyvärr inga foton på den fantastiska fasaden, på de vackra runda borden och parasollerna som klädde uteserveringen mot parken. Men tro mig då jag säger att det är precis ett sådant ställe man vill slå sig ner, beställa ett kallt glas chablis och bara insupa atmosfären i goda vänners lag. Eller kanske själv med en bok.
Vi hade med oss kortspel och roade oss innan och efter maten. Våra barn är så stora nu så när de kände sig nöjda gick de tillbaka till huset och tittade på film.
Så här såg det ut inne vid bar och reception.
Jag älskar färgsättningen och placeringen av konsten. Tänk att de målade halva pelaren precis som väggen. Så himla fint!
Jag har läst på historien kring hotellet och den är spännande. Målningar från många av gästerna täckte snabbt väggarna och salarna och matsalen i slutet av 1800-talet och än idag hänger de kvar.
Om man går igenom restaurangen och ut på andra sidan så kommer man till deras stora rosenträdgård.
Jag tror inte det är många som känner till den för den är inte skyltad eller så, det var endast en slump att jag la märke till den då jag frågade efter toaletten.
Jag kom ut genom denna dörr och min familj har nog aldrig varit med om ett längre toabesök – jag var borta på upptäcksfärd och försvann en lång stund.
Jag gick up för den här lilla trappan och öppnade den gröna dörren…
…och steg in i den helt fantastiska studion. Började nästan gråta av det vackra ljusinsläppet och den sakrala känslan i här inne.
Här har de använt samma kulörer som inne i restaurangen och konstnärernas arbete har fått stå kvar från denna svunna tid.
I slutet av 1800-talet bodde endast ett hundratal invånare i byn Giverny.
Claude Monet flyttade hit och in i sitt rosa hus, på samma gata som paret Baudy, för att måla från de vackra ängarna och naturen på landsbygden. På den tiden existerade inget hotell eller restaurang – Angelina och Gaston Baudy erbjöd en enklare rätt i sitt kök endast och hade inga tankar på att någon ens skulle få för sig att sova över i deras lilla by. Men under våren 1886 ändrades allt detta.
Den amerikanske målaren Willard Metcalf och hans två vänner kom till byn med tåg och med målargrejer under armen för att ta del av lansdbygdens magnifika vidder med blommande persikoträd och vallmofält. De knackade på och bad om att få bo över hos paret och de lånade vid detta tillfälle ut sitt egna rum och bjöd in dem på middag i sitt hem.
Under middagen berättade Angelina att Claude Monet bodde längre bort på gatan och de tre amerikanska konstnärerna blev alldeles upprymda och gick hem till Monet för att presentera sig dagen därpå.
Även här blev de inbjudna på en trevlig middagstund i Monets vackra hus. Vilken dröm va!?
Efter denna resa til Giverny åkte de tillbaka till konstskolan i Paris och spred ryktet om Giverny och dess fantastiska miljöer – och att självaste Claude Monet bodde här.
”Monets lives in a superb little village…there is an inn there where one can eat and sleep for only four cents…”
Och på den vägen gick det. Paret fick så många förfrågningar från konstnärer som ville bo över att de öppnade upp ett litet hotell och en restaurang, de byggde till och med en studio på gården för dess gäster. Det är i den jag står nu med min kamera.
Under vinterhalvåret värmdes den upp av dessa små kalelugnar och här kom modeller från Paris för att avtecknas och i restarungen serverades amerikanskt inspirerad baked beans, cornflakes och whiskey. Kanske inte samtidigt dock, hahaha!
De byggde också två studios på övervåningen – de vill jag gärna se vid mitt nästa besök.
Även två tennisbanor anlades i anslutning till hotellet – tennis var nästan helt okänt vid denna tid i Frankrike.
Hotellet hade sin egna grönsaksträdgård där de odlade allt de behövde precis som de flesta hushåll på landsbygden på 1800-talet.
Har du möjlighet att besöka Giverny någon gång i livet så måste du besöka detta ställe och kliva ut i rosenträdgården på baksidan. Lova mig det!
Nu prunkar det här ute. Vi plockar buketter varje dag och en timme här ute blir gärna två eller tre. Världens bästa blomsterterapi.
Min sommar doftar sött, vinbärsbusken behöver plockas av och under körsbärsträdet hittar vi den bästa svalkan. Jag borde vara glad men känner mig ledsen och på promenaden runt kvarteret räknar jag färgerna på stockrosorna samtidigt som jag lyssnar på Carina Bergfeldt.
Tänker att blomstermoroten måste vara sommarens mest tacksamma blomma att plocka in. Idag är det fredag och jag ska göra veckans vackraste bukett.
En kväll fick jag hjälp av Stella att vattna här ute och jag ställde henne i blomsterhavet.
Små stunder på en varm klippa med badande sommarlovsbarn och sedan hem igen. Överfull tvättstuga och sandiga fötter. Potatis och sill – hur enkel lunch kan jag göra? Sugen på kräftor varje dag och ett munsår som pirrar i läppen. Ben som vill springa och en mage som vill ha jordgubbar. Vill vara själv men aldrig ensam. Hur ofta kan man tvinga till sig kli på ryggen och hur sällan kan man tvätta håret? Och hur många böcker kan man påbörja egentligen…?
De riktigt stora dahliorna har inte börjat blomma än och vårt filmande kom av sig där- tidigt i juni. Otto tröttnade och allt blev lite krångligt.
I Halmstad köpte jag en blommig soffa och världens vackraste bröd. Jag sitter i den nu och det bästa kanske är att hundhåren inte syns i den. Och att den har de finaste blå blommorna.
Den här filmen gjordes när trädgården tog form. Jag hade planterat ut alla plantor och vi filmade lite med drönaren. Filmade bastun inifrån också. Sedan låg klippen och vilade på en hårddisk fram till igår då jag klippte ihop allt och la musik till. Sädärja! Nästa film blir från en blommade trädgård i motljus.
