Jag lyssnade på Maja Ivarsson häromdagen. Jag vattnade växthuset, skördade rabarber och kände djup respekt när jag hörde henne tala. Just nu lyssnar jag på sommarprat med Kristian Gidlund och det knyter sig i magen. Han berättar om resan mot livets slut och alltings början. Kristian spelar vacker musik och får mig att ödmjukt vända ansiktet uppåt och tacka något, vad som helst. För livet. Att det finns kvar. för mig. och de runt om.
Vi behöver prata om att vi inte behöver be om ursäkt för att vi behöver prata, säger Kristian. Att berätta är en lättnad.
Tack. för orden. och för att Du berättar.
Fotona har som vanligt inget som helst med texten att göra. Men de är tagna precis då, när jag kände livet i mig som mest. Vi var fruktansvärt fnittriga, hungriga och upprymda.
.jpg)
Vad jag önskar Kristian och alla andra som krigar mot cancer mer tid och kraft. kärlek till er.
Ikväll höll jag om mellanbror extra ömt då han tungt föll i sömn.
