Så jag ligger och jagar kirskål i trädgårdslandet med duggande försommarregn mot min bara nacke. En behaglig jakt och jag vet att händerna behöver leta rötter på djupet för att hjärtat ska slå i den takt jag önskar.
Det är vackert idag. Våldsamt regn avbyter svällande värme och dagen är lika nyckfull som jag ibland känner mig. Jag visslar i en annan tonart nu. Denna veckan landar allt. Det gör det ju alltid, men denna veckan landar allt liksom på sin rätta plats och det kanske är för att jag till slut skrev färdigt den där sista novellen, redigerade de andra och sände iväg dem.
Det är inget litterärt mästerverk direkt, men jag har i alla fall skrivit om livet då jag inte visste om jag skulle överleva dagen. Jag tänker på den där filmen med Julia Roberts, ”Sova med Fienden”, jag var vettskrämd när jag såg den som ung tonåring. Några år efter var det jag själv som låg trasig på ett köksgolv och när andra pratar om student, bal och ungdomsresor så inser jag att de åren jag förlorat inte kommer åter. Och jag är inte alls säker på om jag någonsin kan beskriva fruktan i ord. Smaken, doften och ljudet när livet håller på att glida ifrån dig.
Det är så viktigt för mig att jag inte är offret i min historia, jag är vinnaren. krigaren.
Det här är inget ”tyck synd om mig-inlägg” utan detta är viktiga grejer som måste belysas. Våld i hemmen, kvinomisshandel, övergrepp är inget man ska stoppa längst ner i byrålådan och skämmas över. Fram med det i ljuset, ställ det på torget och spotta på det. Prata om det. Det hjälper hjärtat.
Jag skrev detta häromdagen men hann aldrig posta, helt crazy här hemma nu. Kan liksom inte fatta att vi tog på oss ansvaret som klassföräldrar också och ska ordna mat till 52 ungar. Efter midsommar lugnar det sig, säger jag till alla som..
hej.