Ett privilegium att få bli äldre

’

Jag skrev en liten hälsning på mitt instagramkonto idag. Egentligen var det en introduktion av mig till följare som kanske inte vet så mycket om mig.

Den löd:
Jag är en snart 50-årig tjej, född i Borås men Varbergare i hjärtat. Varberg har varit min trygga punkt i livet sedan jag var runt tjugo, och jag har tillbringat alla somrar här sedan jag var fyra år. Numera kallar jag mig även frankofil, då jag haft ett boende i Frankrike i snart sex år. Jag älskar naturen, att röra på mig, basta och bada i havet.

Jag driver en verksamhet med flera olika ben, där den gemensamma nämnaren är mitt arbete som digital kreatör och storyteller. Bild och text är mina starkaste uttryck. Sedan 2020 driver jag livsstilsmärket K LAGERQVIST, där vi skapar kläder, smycken och teblandningar med hälsa, välbefinnande och mjuka värden som en självklar del av helheten.

Butiken finns både digitalt och fysiskt, med tydlig tyngdpunkt på den digitala marknaden. Utöver detta arbetar jag som influencer, driver bloggen Krickelins och tillhörande Instagramkonton, samt tar uppdrag som föreläsare, skribent och arrangör av events.

Jag fick så många peppiga och fina kommentarer under dagen och den här fastnade hos mig lite exttra.

Roligt med den här feedbacken. Och hon har helt rätt. Jag tycker att hela Instagram svämmar över av kvinnor som inte vill åldras och som helst av allt vill se ut som 25. Det är lite sorgligt. För jag tycker att kvinnor som åldras är vackra.

Jag fyller 47 om några dagar och känner på riktigt att det är ett privilegium att få bli äldre. Att få vara vid liv och fortsätta vandra här på jorden. Jag har aldrig haft någon åldersnoja för i mig bor alla åldrar. Jag är tanten som vill lägga mig i tid och blir blödig av snällhet. Tonåringen som dansar i köket och drar pinsamma skämt inför barnen. Den mogna kvinnan som tar ansvar, tar plats och driver företag. Och samtidigt är jag fortfarande den lilla Kristin som gråter över missförstånd och orättvisor.

Jag vet inte om min obefintliga åldersnoja kommer av att jag en gång varit nära att förlora allt, eller av att jag har anhöriga som lever med kroniska sjukdomar. Men man blir smärtsamt medveten om att ingenting är självklart och att vi faktiskt aldrig vet hur lång tid vi har.

Borde man inte vara förbannat glad över att nästan ha nått femtio? Jag är stolt som tusan över att vara precis där jag är i livet.

Jag förstår verkligen sorgen i att kroppen inte alltid orkar som förr, att krämpor dyker upp. Hej artros, sömnbrist och klimakteriet. Men i många fall går det faktiskt att påverka kroppens mående så länge man inte är fysiskt begränsad av sjukdom eller skada. Rörelse, kost, sömn och kloka livsval gör skillnad.

Jag har gjort det till min mission att orka så länge jag kan och att skapa bästa möjliga förutsättningar för min kropp. Utan att tumma för mycket på njutning såklart, för det som ger livskraft, glädje och energi är minst lika viktigt. Hej nybakad kardemummabulle, ett glas krispigt vitt och krämiga ostar lite då och då.

Vad har ni för tankar kring åldrande?

Jag hoppas att jag fortsätter vilja åldras och känna likadant även när jag är sextio, sjuttio och åttio. Hoppas innerligt att jag får bli över åttio, vilken järnlady jag ska vara då.
Jag ska vara bra på att prata med de yngre, ha vänner i alla åldrar och aldrig stänga in mig i en generation. Jag älskar verkligen pratstunder med åttioåringar, de bär på en sådan klokskap & livserfarenhet.