’
Jag skrev en liten hälsning på mitt instagramkonto idag. Egentligen var det en introduktion av mig till följare som kanske inte vet så mycket om mig.
Den löd:
Jag är en snart 50-årig tjej, född i Borås men Varbergare i hjärtat. Varberg har varit min trygga punkt i livet sedan jag var runt tjugo, och jag har tillbringat alla somrar här sedan jag var fyra år. Numera kallar jag mig även frankofil, då jag haft ett boende i Frankrike i snart sex år. Jag älskar naturen, att röra på mig, basta och bada i havet.
Jag driver en verksamhet med flera olika ben, där den gemensamma nämnaren är mitt arbete som digital kreatör och storyteller. Bild och text är mina starkaste uttryck. Sedan 2020 driver jag livsstilsmärket K LAGERQVIST, där vi skapar kläder, smycken och teblandningar med hälsa, välbefinnande och mjuka värden som en självklar del av helheten.
Butiken finns både digitalt och fysiskt, med tydlig tyngdpunkt på den digitala marknaden. Utöver detta arbetar jag som influencer, driver bloggen Krickelins och tillhörande Instagramkonton, samt tar uppdrag som föreläsare, skribent och arrangör av events.
Jag fick så många peppiga och fina kommentarer under dagen och den här fastnade hos mig lite exttra.
Roligt med den här feedbacken. Och hon har helt rätt. Jag tycker att hela Instagram svämmar över av kvinnor som inte vill åldras och som helst av allt vill se ut som 25. Det är lite sorgligt. För jag tycker att kvinnor som åldras är vackra.
Jag fyller 47 om några dagar och känner på riktigt att det är ett privilegium att få bli äldre. Att få vara vid liv och fortsätta vandra här på jorden. Jag har aldrig haft någon åldersnoja för i mig bor alla åldrar. Jag är tanten som vill lägga mig i tid och blir blödig av snällhet. Tonåringen som dansar i köket och drar pinsamma skämt inför barnen. Den mogna kvinnan som tar ansvar, tar plats och driver företag. Och samtidigt är jag fortfarande den lilla Kristin som gråter över missförstånd och orättvisor.
Jag vet inte om min obefintliga åldersnoja kommer av att jag en gång varit nära att förlora allt, eller av att jag har anhöriga som lever med kroniska sjukdomar. Men man blir smärtsamt medveten om att ingenting är självklart och att vi faktiskt aldrig vet hur lång tid vi har.
Borde man inte vara förbannat glad över att nästan ha nått femtio? Jag är stolt som tusan över att vara precis där jag är i livet.
Jag förstår verkligen sorgen i att kroppen inte alltid orkar som förr, att krämpor dyker upp. Hej artros, sömnbrist och klimakteriet. Men i många fall går det faktiskt att påverka kroppens mående så länge man inte är fysiskt begränsad av sjukdom eller skada. Rörelse, kost, sömn och kloka livsval gör skillnad.
Jag har gjort det till min mission att orka så länge jag kan och att skapa bästa möjliga förutsättningar för min kropp. Utan att tumma för mycket på njutning såklart, för det som ger livskraft, glädje och energi är minst lika viktigt. Hej nybakad kardemummabulle, ett glas krispigt vitt och krämiga ostar lite då och då.
Vad har ni för tankar kring åldrande?
Jag hoppas att jag fortsätter vilja åldras och känna likadant även när jag är sextio, sjuttio och åttio. Hoppas innerligt att jag får bli över åttio, vilken järnlady jag ska vara då.
Jag ska vara bra på att prata med de yngre, ha vänner i alla åldrar och aldrig stänga in mig i en generation. Jag älskar verkligen pratstunder med åttioåringar, de bär på en sådan klokskap & livserfarenhet.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Är av samma fina årgång som du 🤗. Snart 47 år och pratar absolut om mig själv som snart 50. Har nog heller aldrig haft någon åldersnoja även om klimakteriebesvär och och en stelare kropp inte är toppen alls dagar. Men det är ju en del av livet. Känner också att jag går in i alla de faser du beskriver- barnet, tonåringen, den mogna kvinnan och ibland tanten – och det känns bra. Ha en fin dag!
Jag håller med dig i det du skriver. För mig är åldrandet en ynnest, att få leva en dag till. Tacksamheten till livet som man inte alls tänkte på som yngre. I alla fall inte jag. Då var livet oändligt. Själv fyller jag 49 om två månader, och jag kan inte förstå att jag blivit så gammal. Inte för att jag trodde att jag skulle dö ung, utan att livet har gått så fort. Och ju äldre man blir, desto fortare går det. Jag kan bli lite stressad över det. Att missa något. Men förutom lite krämpor som klimakteriet innebär, med ont på olika ställen i kroppen, stelhet och sömnsvårigheter, så har jag nog aldrig mått så bra i mig själv som nu. Självkänslan är bättre. Jag bryr mig inte lika mycket vad andra tycker och tänker om mig. Jag känner mig tryggare i mig själv helt enkelt.
Ibland kan jag dock bli sentimental när jag ser tillbaka på livet. När barnen var små tex. Tid man aldrig får tillbaka. Kan börja gråta när jag tittar på gamla bilder. Ibland kan jag sakna ungdomens festligheter och spontanitet. Samtidigt är det så skönt nu att åka hem på fredagen och mysa i soffan, vakna tidigt på lördagen och ta en promenad i naturen istället. Så jag är ändå glad över att jag hann leva livet som ung. Tror alla åldrar har nånting gott i sig, och att man växer i sin ålder. Kommer ihåg att min mormor alltid sa att hon kände sig så ung inombords, och nu kan jag verkligen förstå vad hon menar.
Så rätt och jag känner exakt likadant. Varje dag är en gåva som jag vill ta vara på. Att få leva frisk så länge som möjligt och att kunna njuta av allt möjligt samtidigt. Det är viktigt i mitt liv. Bra att du skriver om detta! Och grattis till snart 50-åring från en snart 60-åring.
Tänk Kristin, jag älskar det du skriver. Är på mitt 77:e år o är så tacksam att få vara kvar här bland familj o vänner. Visst är jag handikappad, men det finns fantastiska hjälpmedel. Att hitta det positiva i det mesta o läsa många böcker o spela boule o…. det finns så mycket att vara tacksam över.
Du ger en massa inspiration. Tack ❤️
Jag saknar ett bra ord för en kvinna i medelåldern. Eller kanske från 35 någonstans. Kvinna låter så himla seriöst, och lite tungt ibland i vardagslag. Tjej, känns inte heller rätt? Det är liksom yngre personer och när äldre damer ska träffa ”tjejerna”låter det sådär. Men det finns ju inte så många alternativ. Språket har ett hål här tycker jag!
Jag är så tacksam över varje dag jag får. Bestämde mig för att alltid försöka vara i nuet och att njuta av vardagen. Inte tänka ”sen” i allt. Klart jag kan tycka det är tröttsamt att kroppen ändras, smärtor, klimakteriet och rynkor. Samtligt älskar jag det lugn, självförtroende och självkänsla som kommit med åldern❤️❤️
Jag tycker inte om förändringen i kroppen, den som kommer med åldrandet.
Kände mig hemma i mig själv till ca 60 år. Sedan ebbade mitt jagut, långsamt, eftersom.
Har allt ordnat omkring mig, det handlar inte om det…
Kom gärna med tankar kring detta, ni som läser!
Kan det vara att din självkänsla är förankrad i utseendet mer än i din person?
Det handlar ju mycket om utsidan i vår samtid och du kanske har fått mycket komplimanger för just den i dina levda år?
Eller kanske att det var utseendet som spelade en stor roll i uppväxten, hemma. Jag bara spånar här, som du hör😊
Om du menar det med att kroppen blir mer stel, att synen blir nedsatt osv i åldrandet så håller jag med om att det är lite svårt att acceptera men jag tänker på att alternativet, att det inte skulle komma fler dagar, är ju inte det man önskar. Intentionen kan vara att försöka vårda sin själ och alla kroppens funktioner som man kan hjälpa och påverka.
jag älskar att bli äldre. mina fem senaste år har varit oerhört omtumlande för mig; en riktig ketchupeffekt av att få barn (underbart ju, men har varit en livsomställning), förlora jobbet och flera nära anhörigas död. trots det har jag känt mig ganska stark psykiskt och vetat vad som är bra för mig när det har stormat runtomkring. jag hade inte alls den kunskapen om mig själv i trettioårsåldern. jag har också blivit bättre på att släppa sådant som inte är bra för mig och erkänna fel och brister hos mig. det hade jag inte modet att göra när jag var yngre.
Jag blir bara mer och mer vilse i mig själv för varje år som går. Blir bara mer och mer obekväm i min egen kropp och i mitt eget sinne. Är frisk och vet att det inte är en självklarhet, men att bli vän med sig själv och finna den där tryggheten i sig själv som många beskriver den känns som en utopi.
Håller med! Många verkar ”älska” att bli äldre. Inte jag, känner mig inte alls hemma i mig själv.
Genom mitt jobb möter jag många människor och jag tänker ofta på att vi har alla åldrar i oss. Det är som om åldrarna sitter kvar i sinnet, lager på lager.
Jag är också glad vid att prata med 80åringar. De är coola, ödmjuka och markbundna. Tar inget för givet.
Om man trivs på sin plats där man är och upplever tacksamhet drabbas man nog inte av ålderskriser. Om man dessutom lyckas att stå emot att påverkas av den samhälleliga synen på en fysiskt åldrande kvinna är väl chanserna till ett välmående på topp!
Jag önskar så att jag fick bli gammal. Jag har tagit det för givet förut. Nu när jag vet att det inte blir så är det det enda jag önskar. Får panik när jag tänker på det. Svårt att förstå. Hur kunde det bli så här?
Min man och jag skulle bli gamla ihop. Vi skulle bo enklare, mindre. Kanske få barnbarn? Få vara en del av våra tre barns vuxna liv.
Att lägga alla de tankarna åt sidan och bara vara här och nu. Det är svårt.
När jag fick mitt dåliga besked, aggressiv obotlig cancer, så var det av en kvinnlig läkare med det mest vackra gråa hår jag sett. Jag tänkte ”jag vill också hinna få grått hår”… Så vackert ju!
Jag vill bli gammal. Jag vill få grått hår. Jag vill få rynkor. Jag vill…
♥️
Kära Anna. Jag kan inte ens föreställa mig din situation och vill skicka dig massor av värme och kärlek. Du ger verkligen ett perspektiv som vi alla behöver stanna upp och reflektera över, särskilt när vi lägger så mycket energi på helt meningslösa saker. Stor kram, och tack för att du tittar in här.
Hej, tack för dina perspektiv om åldrande och stolthet. För mig lever verkligen orden ”alla åldrar bor i mig”❤️. För mig är det extra utmanande med ålder och att äga sin ålder just nu. Är snart 42 och bor just nu på en plats som är väldigt ung och där ungdom och frihet levs ut på många sätt. Här på en ö i Thailand får jag anstränga mig att inte jämföras mig med allt som osar ungdom, utseende och exponering😂 Det som en gång var jag. En härligt lärdom att öva sig i att jag och min ålder också kan finnas här😀 Vi är så vana att ungdom hyllas i media och exponeras där att vara mitt i det varje dag är ett intressant perspektiv🙏🏼 Att vara bekväm i sig själv, hitta sina sammanhang och ta plats är en spännande resa i sig själv.
tack:)
Jag fyllde nyss 50 och det var magiskt och befriande att äntligen kliva över från 40-sidan. helt plötsligt kunde jag inte vara 40-nånting utan nu fick faktiskt jag äga att jag är 50. Egentligen borde det inte vara sån stor skillnad men månaderna efter har jag ganska ofrivilligt börjat transformeras, det känns som att jag kryper ur mitt gamla och ska in i det nya vare sig jag vill det eller inte. Det har både med mig själv att göra men också med mina relationer och jobb att göra. Jag tar inte vad som helst längre. Jag håller på att bli något nytt, eller i alla fall revidera allt som varit. Det är klart det är utmanande med kroppen och all förändring som händer där men för mig är acceptansen av den resan det största. Jag är inte där än, men resan som sker under åldrandet är för mig som en bro över till en ny version av mig, som är stabilare, tuffare, coolare och mer av att jag inte bryr mig.
Och det är verkligen en tankeställare att det är en ynnest att få vara med. Speciellt när jag läser Annas kommentar ovan <3.
♥️
❤️
Jag känner igen mig i det du säger om transformation. Är 55 och min upplevelse är att den är klar för min del. Jag har tänkt att förändringen grundar sig i fertilitet bort. Grundidén med oss, fortplantning, ligger i dåtid för min del. Nu behöver man hitta nya poänger med livet och saker att värdesätta.
I förändringen hade jag nytta av att, som du säger, bara hänga med. Kan man ha det som mindset så hjälper det nog stort.