Jag har arbetat som entreprenör i många år, både inom retail och med tjänsteförsäljning, och under resans gång har jag lärt mig att anpassa mig till olika sociala sammanhang. Med tiden har jag också förstått hur jag bäst pratar om min verksamhet för att väcka intresse – oavsett om det är med män eller kvinnor. Generellt sett (allt är såklart individuellt) har jag märkt att kvinnor ofta tilltalas av samtal om frihet, kreativitet och relationer, medan män snarare går igång på siffror, strategier, målplaner och etablering.
Positionering och nätverkande är en viktig del av företagandet – men också något jag inte alltid har samma energi för längre. Att skapa workshops, bjuda in likasinnade till middagar, hålla föreläsningar eller anordna kundevent är fantastiskt roligt och ger mycket tillbaka. Men det är också viktigt att förstå både vad det kostar och vilket värde det faktiskt ger företaget på sikt. Jag är väldigt tacksam för alla de år jag ägnade åt att skapa sådana sammanhang – även om det inte alltid gav pengar direkt, byggde det en stark relevans för mitt varumärke.
För mig har det alltid varit avgörande att tänka dubbelt när jag lägger tid på saker som inte genererar intäkter direkt. Det betyder att jag inte bara gör det för dem som är på plats, utan även ser till att dokumentera, skapa innehåll och bygga storytelling kring det jag gör. På så vis blir det en win-win. Genom att dela mitt kreativa arbete i sociala medier når jag fler, stärker varumärket och öppnar dörrar för nya, betalande uppdrag. Jag tror att många kreatörer missar den här biten – att dokumentationen är minst lika viktig som själva mötet.
Många gånger har jag noterat himlande ögon när jag plockat fram kameran för att fota eller filma i olika sammanhang – som om jag borde vara mer ”närvarande” och inte hålla på med sådant. Men för mig är just dokumentationen central. Det är det som blir kvar, det som går att dela vidare, och som skapar ringar på vattnet i form av fler möjligheter och ökad medvetenhet kring mitt arbete.
Just nu rör jag mig lite långsammare som företagare – och det märker säkert ni som följer bloggen. Jag har till och med ställt in en del grejer, för det finns inte energi till just nu.
Men det jag kan göra är att hålla fast vid det jag faktiskt orkar: dokumentera, skriva och dela sådant jag tycker är relevant. Och tacka ja till det som känns bra i magen – som när Dagens Industri var hemma och intervjuade mig. Jag tackar oftast nej till Hemma Hos-reportage, men har en liten lista på tre–fyra tidningar jag gärna vill samarbeta med.
DI är en av dem, just för att de lyfter företagaren och skildrar min verksamhet på det sätt jag själv önskar. Såg ni reportaget i DI Weekend?
Jag tänkte extra på det igår när ännu en man stoppade mig på stan och gav cred för artikeln. För dem blev jag kanske inte längre bara ”influencern som fotar sig själv för Instagram”, utan mer entreprenören Kristin Lagerqvist då de tog del av mig i Sveriges största affärstidning . Jag behöver egentligen inte deras bekräftelse – de är inte min målgrupp – men jag kan ändå tycka att det är lite kul.
Lika kul som när min pappas ögon börjar glittra när jag pratar om omsättning, resultat och bokslut. Då är man som mest relevant – i alla fall i en gammal företagarpappas ögon.
Jag skickade texten ovan till min kollega för att få hennes syn på den innan publicering. Det brukar jag göra med lite längre texter – ibland skickar jag till min man, ibland till Hanna Wendelbo eller Theoni på jobbet. För mig är det viktigt att undvika missförstånd hos läsaren och att inte uppfattas som osympatisk. Går mitt budskap fram? Är det relevant? Och känns det balanserat?
Den här gången fick jag följande feedback:
”Väldigt relevant! Dokumentation och storytelling underskattas av många, så det är bra att du lyfter fram det som en win-win att dela det kreativa arbetet. Alla målgrupper uppskattar ju inte kameran i samma utsträckning, så det är värdefullt att höra ditt perspektiv. Dessutom är det en viktig påminnelse om att energi också är en resurs i företagandet!”
