Tänk att jag lovade mig själv att städa garderoben i dag – men nu är kvällen här och det blev inte av. Däremot har mycket annat fint fått ta plats under dagen, och jag har låtit lusten styra. En hel del jobb inför helgens lansering, som lyckligtvis gick riktigt bra. Tusen tack till er som lagt ordrar!
Det blev också en lång promenad längs havet, bastu, våfflor till lunch och soffläge med Skavlan och ansiktsmask. Jag slängde till och med in en plåt kanelbullar i ugnen – till killarnas stora glädje.
Det känns fint att ha laddat mest hemma den här helgen, särskilt med tanke på den fullspäckade veckan som väntar.
Men den där garderoben måste jag verkligen ta tag i. I höst ska jag försöka ta ett rum och ett skåp i taget och sakta men säkert styra upp.
Jag har också bestämt mig för att ställa mig i kö för en ADHD-utredning. Känner att det är dags nu – av många olika anledningar.
Är det någon av er som har erfarenhet av att söka den sortens hjälp som vuxen? Jag tar tacksamt emot tankar, tips eller bara era upplevelser.
Här i köket ska det också styras upp. Röja ur och kanske byta kulör.
fast det gröna är ju väldigt vackert. Kulören heter Green Leaf och den gjorde sig kanon i veckan då jag fotade en julkampanj med tema grönt. Så fint!
Mjukisbrallor hela veckan.
Och ett fång rosenskära i morgonsolen. Det gäller att fästa blicken på det soliga och ljusa i livet.
Hoppas ni haft en fin helg.
Hej!
Alla inlägg med ADHD tema är intressanta! Tack för din och alla kommenterares delningar, det är alltid skönt med igenkänning och tips från olika håll!
Jag fick min diagnos för ganska exakt ett år sen, som 54 åring. Har stått i kö 2.5- 3 år i vanliga vården. Väl inskriven på psykiatrin var det inte förrän jag ”gick med på” att testa antidepressiva och jag inte ”blev annorlunda” som jag fick göra utredningen. ADD sa dom, finns det ens fortfarande, jaa tydligen. Jag tror själv på kombinerad form. Vårdens resurser är ju sorgligt bristfälliga…
Mycket sorg och många funderingar både med och utan diagnos har det varit för mig. Jag är ändå glad över att jag gjorde utredningen, det har gett många insikter och det minskar självkritikerns röst lite grand. Försöker jämföra mig med diabetes eller liknande, dvs att det inte är mitt fel, går sådär. Är det någon som läser och har tips på lösningar så skriv gärna!
Ens styrkor har hållit mig uppe under åren, den sociala förmågan, flyttar, företagande och annat har gett kickar och dalarna och topparna har gått att hantera. Har reglerat dopamin med mat fram till för 8 år sen. Ätit socker och glutenfritt sen dess. Hästarnas samvaro och att bo på landet ger lugn.
Men när klimakterietiden, svårt jobb med mkt tvivel och sköldkörtelcancer kom samtidigt så blev allt så mycket svårare. Livet blev skörare…Hormoner…ojoj…
Jag är stolt över att jag skriver detta, blivit lite försiktig med att dela om diagnosen, det finns mkt okunnighet, det sårar.
Önskar dig och alla lycka till i era resor! Hoppas du får plats för utredning, har du kollat med Alm psykiatri förresten?
Hej, kan varmt rekommendera att lyssna på senaste poddavsnittet från ’Det skaver’ med kvinnan från hormon hjärnan. tror hon heter Katarina W någonting!
Hej och tack för ett bra inlägg och ett ännu bättre kommentarsfält. Det har efter 40 år precis gått upp för mig att jag kanske har ADHD och att det som hittills i livet fungerat (omedvetet) som strategier för att hantera huvudet som konstant snurrar och all energi inte fungerar längre. Känner igen mig så i det som skrivs här, och slukar nu internet efter mer info. 2 små barn, högpresterande, ”framgångsrik” mm men med en relation på ruinens kant och ett konstant ångestpåslag gör att jag funderar på att söka hjälp och utreda detta vidare. Men vart börjar man? VC och den offentliga vården såklart, men om en parallellt vill söka rådgivning privat? Finns det någon här inne som kan tipsa om vårdgivare (eller avråda från) i Sthlmsområdet?
Hej! En helt annan fråga som inte har med ditt inlägg att göra. Jag ska byta knoppar på mina köksskåp och tycker att dina är så fina. Minns du var du köpte dem eller vad de heter?
Tack för din fina blogg. Oj så ofta den givit mig pepp, tröst och inspiration. En trogen läsare sedan starten.
Hälsningar Linda
Hm… jag minns faktiskt inte. Köpte för tio år sedan minst.
Kolla Byggfabriken kanske?
Tack för feedback!
Hej
Jag har gjort det som vuxen efter utbrändhet för några år sedan. Alltid vetat att jag haft det men aldrig sett det som ett problem utan som en styrka, att jag haft ett driv och energi långt utöver det ”vanliga”.
Men när man får barn idag som också har någon form av NPF så krävs det roligt mycket mer av en som förälder, addera att man kanske också har en chefsroll, konflikter på jobb eller privat och kommer i förklimakteriet ungefär samtidigt 😂
Då insåg jag att det var dags för mig att verkligen söka hjälp, jag kom tillbaka efter utbrändhet rätt bra själv men den sista biten kunde jag liksom inte fixa. När jag väl fick utredning (efter två jävla år) och till slut fick medicin(privat för jag orkade inte vänta mer) så blev livet lättare.
Jag har lärt mig mer om mig själv och hur jag fungerar🙏🏻
Skriv gärna om du har några frågor🫶🏼
oj oj, vilken igenkänning! Jag har stångat på och tänkt att jag ska fixa detta helt själv utan hjälp. Men nu ska jag ge detta en chans. Tack för att du delar.
Jag är just nu som 30+ under utredning, av den offentliga vården. Får resultatet om två veckor, men förväntar mig tyvärr inte att få en diagnos för att jag inte minns tillräckligt många symptom från min barndom. Så sjukt snäva kriterier, trots att jag bockar av det mesta från 12 år och uppåt nu till vuxen ålder. Känner mig bitter, men ska givetvis inte ta ut något i förskott! För mig hade det varit en lättnad att få det på papperet för att kunna snälltolka sig själv resten av det som kallas livet.
Önskar dig stort lycka till och hoppas att du får den hjälp du behöver! 💘
Jag minns mycket från min barndom (vilket larvigt kriterium) och hur jag mådde då, men fick ingen diagnos och därmed ingen hjälp trots att jag ”i teorin” uppfyllde alla kriterier, eftersom jag under livet har skapat sådana bra kompensatoriska strategier.
Det var över 10 år sedan så jag minns inte exakt formuleringarna, men eftersom jag kunde betala räkningar i tid så var jag för välfungerande för att få en diagnos. Typ.
Det ”intressanta” är att jag efter det, som följd av en lätt utbrändhet, har tappat rätt många av de strategier som jag utvecklat. Så ja …
Omg – så sjukt att man inte får hjälp för att man vänt ut och in på sig själv för att hitta strategier att fungera i detta samhället men typ går sönder inombords – man bränner ut sig på kuppen och då blir det ju ännu ”dyrare” för samhället, anhöriga och arbetsplatser att stötta.
En vän som har ganska grav ADHD-problematik, påbörjade en utredning, men blev avvisad på grund av sitt tidigare trauma. Enligt utredaren gick det inte att skilja på hennes ptsd och eventuell ADHD och de rekommenderade henne att lösa det först, vilket ju är svårt när man har sådana problem med din vardag.
Ja, jag har tänkt en del på det eftersom jag också lider av ptsd. Tror ju dock inte jag hamnat så grovt i skiten och utsätts för så mycket hemskt om inte min impulsiva och galna sdhd satt mig i dessa farliga situationer. Moment 22 alltså. Vad är hönan och vad är ägget?
Tack för att du adresserar det här ämnet. Jag läser ditt inlägg och kommentarerna med stort intresse. Jag har själv inte gjort utredning, men jag har ett syskon som har gjort det och även förälder med ADHD. I jämförelse med mitt syskon har jag klarat mig väldigt väl i livet. Jag har alltid varit högpresterande, är högutbildad, och har ett ansvarsfullt jobb. Jag klarar mig väl i livet utåt sett. Jag känner dock igen mig i vissa kommentarer som lämnats. Jag läser att många av er har strategier, utöver medicinering, som är hjälpsamma i vardagen och blev nyfiken. Kanske en konstig sak att fråga, men vilka strategier tycker ni fungerar bra och varför? Tycker det är en fin sak att dela, hur man kan ta hand om sig och må bra.
Det är första gången jag kommenterar på en blogg någonsin, så var snälla mot mig om jag framstår som okunnig, dum eller på något annat sätt 🙏
Hej fina J. Tack för att du kommenterar.
Jag är en högfungerande adhd-tjej och mina närmsta tycker inte jag behöver utreda mig och medicineras. Och jag tror också att jag funkar med jobb och struktur – men på det senaste har jag gått igenom klimakterie och också privata problem jag inte kunnat styra över. Då känsn det som att livet håller på och kollapsa och jag får kontrollförlust och katastroftankar – jag behöver helt enkelt styra upp och få mer stöd. mina egna strategier hjälper inte längre för att hålla mig flytande.
Så jag tänker så här – att man söker bara hjälp och utredning om man har ett behov av hjälp.
Jag behöver inget kvitto egentligen på att jag har adhd.
-Strategier hittills har varit att jobba tidigt som attans då jag har mest fokus.
-Undvika socker. Äter regelbundet och undviker gluten och laktos i vardagen.
-Ser till att jag får min sömn.
-bastar och badar kallt
-Bokar av allt som dränerar så länge det inte sätter andra människor i en jobbig situation.
-Är inte så social. Ser till att ha ett luftigt schema och inte bokar upp mig på helger.
-Träna, röra mig så mycket som möjligt.
-Jag är luststyrd och kreativ och försöker att följa detta mönster istället för att dämpa och slå på mig själv, tvinga mig in i situationer jag ogillar – så jag pusslar runt rätt mycket i mitt schema och det vet de som arbetar nära med mig. Ibland sitter jag flera timmar och har superfokus i ett projekt och ibland behöver jag bara vara ute och gå.
Stor kram
När vi gick på samtal om ett av barnen gick det upp ett ljus för mig att det var ju lika mycket mig det beskrev. Jag är ”högfunktionell” utåt med lyckad karriär, hus och hela faderullan och förstod att jag inte skulle bli prioriterad. Sen att jag inte alls varit högfunktionell inåt (ett inre kaos, ångest, känsla av att alltid vara annorlunda men inte förstå spelreglerna, ätstörningar, förlossningsdepression etc etc etc. Betalade för utredning själv och tyckte den var oerhört gediget gjord, vet inte hur många timmars psykologsamtal jag satt i, men många. Och det var vidrigt! Bara berätta om allt som inte fungerar i ens liv. Fick sen diagnos som 47-åring.
Efteråt var det en sån lättnad! Ett nytt liv tog sin början. Fast inte alls lätt, visade det sig, för när man väl fått kunskapen gick det inte längre att låtsas och maskera. Jag kan inte längre tvinga mig till saker som dränerar mig (vilket många saker gör). Jag läste en massa böcker, lyssnade på poddar, gick kurser, gick i terapi, gick hos psykolog och arbetsterapeut. Jag tog ett jättegrepp på mitt liv som jag aldrig hade gjort om jag inte hade fått min diagnos. Dock är jag inte öppen med min diagnos, men JAG vet.
Har medicinerat under ett par år och jag mådde bra på den, men jag blev senare utmattad och förstod sedan att medicinen gjorde att jag gjorde mer än jag orkade. Och jag vet nu att det är andra saker änn medicinering som är min räddning, som struktur, hjälpmedel, noggranna gränser och veta min kapacitet. Och att vara ärlig mot mig själv och andra vem jag är (svårt).
Tusen tack för att du delar – känner igen mig så mycket!
Ska testa och se vad det här ger – kanske landar jag också i att medicinering inte gynnar mig. Intressant!
Hej, jag fick min diagnos för fem år sedan, som 45-åring. Började misstänka det när min åttaåring utreddes för samma. Efter tre månader i kö ringde jag varje dag till mottagningen och tjatade för att få en tid, hänvisade till dubbel förtur – vårdgarantin på tre månader plus mindre barn. Nio månader efter mitt första besök på vårdcentralen för remiss fick jag diagnosen AHDH kombinerad form. Jag är mycket högfungerande, höga betyg, hög ledarroll, flera universitetsutbildningar men insidan var inte tipptopp. Hade bl.a. ätstörning typ 6 – hetsätningsstörning sedan många år som har en mycket tydlig samsjuklighet. Pga hög intelligens hade jag lyckats skapa strategier som höll mig flytande, bland annat en timme om dagen då jag kurerade min kalender för att få allt gå ihop. Men jag hade bytt jobb många gånger, fått mörka total brist på energi på eftermiddagarna i många år. O h mycket annat. Började medicinera med Elvanse och mitt liv är förändrat sen dess. Ingen ätstörning, ingen ångest, orkar arbeta hela dagar, kan koncentrera mig lite bättre och mår generellt så mycket bättre för att jag känner att jag kan vara mig själv hela dagen, inte bara några timmar. Givetvis har diagnosen kommit med en del sorg och bitterhet att hantera men på det stora hela har medicinen förändrat mitt liv till det bättre. Mycket bättre!
tack för att du delar.
Så otroligt mycket igenkänning – när jag var anställd fick jag gå in på toa och fejkkissa för att min energi var helt slut på eftermiddagarna och jag pallade inte sitta still, Men däremot så fick jag så mycket mer gjort än alla andra under de timmar jag hade fokus så det jämnade ut sig… hahaha!
Gud vad man mörkar. Mina närmsta ser dock på mig när de ta tappar mig ur samtal och mitt fokus har flyttats , när jag tröttnat på att lyssna och susar iväg i min egna värld. Det är hemskt ju.
Jag var i kontakt med vårdcentralen och gick hos en kurator som påtalade att jag hade starka drag av ADHD men som också uppgav att jag förmodligen inte skulle få gå vidare med en utredning då det inte inverkar tillräckligt mycket på mitt liv. Jag har arbete, socialt liv etc. är högpresterande. Ja, allt det där. ADHD är starkt förknippat med att man inte klarar av vardagen vilket jag gör med lite hjälp.
Jag vet att många som blir nekade av den ”vanliga” vården betalar privata vårdinrättningar men det var aldrig ett alternativ då det känns mer som att man betalar för att få en diagnos.
Sen är det ju trots allt bara en diagnos och om meningen ändå inte är att äta medicin kan man fundera på varför man vill bli utredd. Jag har landat i att jag har mina begränsningar som jag måste hantera. Mycket ligger på mig, och med bra verktyg är mitt liv så mycket bättre än när jag inte över huvudtaget förstod varför jag är som jag är. Jag är inte ensam, det finns fler som jag och det är skönt att veta.
Jag förstår vad du menar med ”betala för diagnos”, men det landar lite fel. Man får inte automatiskt diagnos för att man utreder sig privat.
Jag tror inte man ska utreda sig själv om man inte behöver hjälp – om det funkar i livet så är det väl bra. Det finns många som har adhd som håller sina utmaningar i balans med kost, sömn, arbete, medvetenhet, träning osv. Vi alla är ju olika.
Men ibland behöver man extern hjälp av medicinering och då är det ju bra att den hjälpen finns – jag lägger noll värdering i om man får hjälp vanliga vården eller privat.
Fint om människor ber om hjälp för att må bra tänker jag , det gynnar alla.
Jag gjorde en utredning för c:a 10 år sedan. Fick ADD diagnos. Min son var då 7 år och utreddes, och fick en ADHD diagnos. Under hans utredning så kände jag så väl igen mig i mycket, och förstod vad det var jag hade kämpat med under hela mitt liv. Jag var också sjuk igen i ätstörningar och depression, och gick i behandling för detta. Psykologen där skickade iväg en remiss för utredning, och jag fick förtur. Det gick ganska fort. Ätstörningen var ett sätt för mig att självmedicinera min ADD på ett destruktivt sätt. Vad jag förstår är en vanlig samdiagnos. Jag började äta Concerta. Det hade bra effekt till en början, men jag upplevde att det ”kidnappade” min hjärna. Jag kände mig hög på något sätt. Började slarva med att ta hand om mig själv på andra sätt, då jag kunde luta mig tillbaka mot medicinen som fick mig att känna mig pigg om dagen, trots att jag gick och la mig sent. Jag tyckte inte detta var hållbart. Så jag slutade med medicinen och började ta hand om mig själv på andra sätt. Gick över på en helt växtbaserad kost, började meditera, träna, vara ute i naturen mer, odla mina intressen osv. Ändrade mitt sätt att tänka och agera, för att kunna hantera min ADD på bästa möjliga sätt. Idag mår jag bra. Är fri från både ätstörningar och depression. Mår så pass bra att jag ibland börjar ifrågasätta om jag verkligen har en ADD diagnos. Jag vet inte? Många psykiatriska diagnoser går nog i varandra. Jag diagnostiserades även med GAD och Social fobi, vilket känns helt befängt idag, men kanske var rimligt då.
Jag pratar aldrig om mina diagnoser. Tänker att det är drag av min personlighet som egentligen inte behöver ha ett namn. Kanske att vissa drag förstärks också under vissa perioder i livet? Och att det egentligen står för nånting annat.
Nyfiken fråga! Vad fick dig att gå över till en helt växtbaserad kost? Har det haft någon inverkan på ADDn? (Har en son med autism och ADD och ja det kommer ju någonstans ifrån..)
Hej! Tack för din fråga. Jag valde först och främst att gå över på en växtbaserad kost av etiska och miljömässiga skäl. Men efter ett tag märkte jag hur bra jag mådde. Jag kunde sluta med både min antidepressiva medicin, och min ADHD medicin (concerta). Min egen tanke är att magen och tarmen mår så mycket bättre på denna kost, och att det är en av anledningar till mitt förbättrade mående. En stor del av serotoninet skapas ju i magen av våra tarmbakterier, som behöver mycket frukt, grönt och fibrer för att må bra. Mejeriprodukter skapade även sug hos mig. Kanske för att det höjer dopaminnivåerna? Jag använde ofta mat för att få mina dopaminkickar, vilket jag inte längre behöver på denna kost. Det blev som ett beroende. Har nu ett helt annat lugn i kroppen. Har inga vetenskapliga bevis alls för detta, utan berättar bara utifrån min egna erfarenhet.
Tack för din reflektion och din delning – känner igen mig så mycket i detta. Jag agerar på liknande sätt för att kunna leva med mig själv och min känslostyrda hjärna. Lever otroligt medvetet och försöker hantera allt med mat, sömn, träning, intressen, lagom social aktivitet osv- det är mycket att förhålla sig till. Mern så kommer klimakteriet – och så kommer trauman och kriser för anhöriga jag inte rår över och det blir svårt för mig att vara i mig själv. Det triggar igång allt det negativa som är jobbigt att ha då man har ADHD. Och när jag träffade en vän som hade börjar medicinera så tänkte jag, jag som alltid vägrat innan, att det kanske är dags nu, få lite sinnesro liksom.
Jag fick min ADHD diagnos för fem år sedan nu, och kan såhär i efterhand se att jag hade ”tur”. Min region hade samarbete med en privat aktör som jag fick komma till efter tre månader, och som tog hand om själva utredningen. När min kompis sökte året efter så hade de inte längre råd, och hon fick veta att hon ändå hade kunnat plugga på högre nivå och hade heltidsjobb = hon hade det inte illa nog för att de kan lägga resurser på utredning. Att hon gått igenom två, snart tre utmattningar, och knappt kunde hålla sig flytande i familj-och-privatlivet, det spelade ingen roll. Och så verkar det vara över hela Sverige tyvärr. Går man inte privat, så måste du ha stora problem för att de ens ska överväga att gå vidare till utredning. Obs, att det såklart finns undantag, så jag inte avskräcker dig.
Oavsett, så är mitt tips att verkligen fundera och skriva ner vart någonstans du upplever att du får problem i livet, och hur. De vill att du ska kunna peka på vart dina svårigheter ligger, och hur de påverkar ditt liv. Många regioner vill också fortfarande att man ska kunna peka på svårigheter/tecken från barndomen, även om forskning visar att framförallt tjejer med ouppmärksam form av ADHD tenderar att gå under radarn som barn.
För min del har det varit svårt med medicin, vilket är synd då jag verkligen behöver draghjälp med att komma igång med saker. Men jag har fått ett helt annat förhållningssätt till mig själv och mina förutsättningar.
Via forum och YouTube har jag fått massor okonventionella tips på hur jag kan utveckla verktyg och knep som lirar med just mitt mentala operativsystem. Det är en sådan lättnad att bara veta varför jag funkar som jag gör, och att det inte är en hög moraliska misslyckanden liksom. Varför råd som ”gör det bara/skriv en to-do-lista/dela upp i mindre uppgifter/etc” inte funkar för mig. Hur mycket folk än säger att man såklart kan läsa sig till tips och tricks och ha nytta av dem även utan en diagnos – så ÄR det en enorm skillnad att liksom få ett kvitto på att du faktiskt inte har samma förutsättningar som andra.
Jag skulle önska att alla som behöver det, får en utredning även om de inte är på gränsen till totalt sammanbrott och kris. Men då behövs det betydligt mer resurser och tid för kompetensutveckling.
Har vinglet meg frem til at jeg ikke vil utredes nå, selv om en bekreftelse, et svar/fasit og kanskje medisiner ville vært bra. ‘Vet’ at jeg har ADHD og traumer med meg(som begge gir liknende adferdsmønster og reaksjoner).
Å ta hensyn til måten hjernen min fungerer på, har hjulpet meg til å være snillere og mer tålmodig med meg selv. Særlig når jeg ikke kan ta imot ordre eller anbefalinger, når min rettferdighetssans fører til konflikter, når min opplevelse av avvisning leder til katastrofetenking eller når jeg ikke-ikke-ikke klarer å starte på en oppgave – liten eller stor(rebounderen lå på kjellergulvet i månedsvis og samlet støv selv om det absolutt ikke var vanskelig å montere den når jeg endelig bestemte meg for det…!!!).
Når mine medmennesker beskriver opplevelsen av å være på medisiner for AFHE(stillheten i hjernen), tenker jeg alltid at jeg burde vurdere utredning igjen. Iblant blir jeg så inderlig lei av min egen hjerne. Det siste overlevelses-trikset kom fra en syklende ung dame på SoMe. Hun kalte hjernen sin Becky(with the good hair – Beyonce referanse/Sorry). Og jenta fra SoMe snakket til hjernen sin. Hun sa til den: Becky – shut up!
Så nå kan man jevnlig se meg gå på do midt på natten. En kvinne midt i overgangsalderen(nattesvette). En kvinne med udiagnostisert ADHD og PTSD(tankekjør). En kvinne sommumler til meg selv ‘Shut up, Becky – shut up!’ Og det funker. Og jeg liker at jeg blir mer og mer eksentrisk🤣 Men burde altså muligens vurdert medisiner i alle fall for overgangsalderen.
Ta vare♥️
Jag har bara erfarenhet av första steget i utredningen. Vården valde att inte gå vidare, varken med mig eller dottern. Vi var för högpresterande (hon har höga betyg, jag ett ”svårt” jobb). Så här några år senare känns det som att vården gjorde helt rätt, men när det precis hände blev jag orolig för framtiden och besviken.
Jag fick min diagnos som ca 40-åring. Hade misstänkt länge att jag hade adhd men aldrig sökt hjälp. Tyckte liksom att livet funkade helt okej ändå, man har ju sina strategier. Det svåraste med utredningen tyckte jag var att vara ärlig i sina svar på frågor i formulär och hos psykolog. För man lägger in så mkt värderingar i sina svar. Vissa saker känns skamset att erkänna, andra saker kanske man tänker ”men är det verkligen SÅ allvarligt att jag passar in i mallen?” Att rannsaka sig själv, vara ärlig och inte heller över-eller underdriva var helt enkelt den svåraste biten.
Sedan fick jag min diagnos, låg ganska precist över gränsen för att det skulle bli adhd och inte add eller ngt sånt.
Kändes skönt att få svart på vitt varför jag varit ”annorlunda” och varför vissa saker helt enkelt varit så svårt för mig. Men jag började inte med medicin. Förrän jag skulle skriva min masteruppsats, då kände jag ”detta kommer aldrig gå om jag inte har medicin”. Och så började jag med concerta, och det var som att ha simmat i grumligt vatten hela livet och sedan plötligt simma i helt kristallklart vatten. Eller som att en fläkt någonstans i rummet man inte tänkt på låter plötligt tystnar och allt blir stilla. En underbar känsla.
Slutade dock med medicinen efter ca ett år och klarar mig nu utan.
Jag har inte erfarenhet av egen utredning, men av att min ena dotter utreddes som 16-åring. För vår del och för vår dotters del blev utredningen en början på en resa mot ett hållbart liv för oss alla. Dessvärre får man ingen hjälp efter utredningen, utan då börjar en ny kö för det, där inte vårdgarantin gäller. Efter att ett år hade gått efter diagnos, medelsvår ADHD i kombinerad form, så valde vi att ta privat hjälp av SmartPsykiatri. Vilken lycka! De är specialiserade på ADHD för kvinnor och vår dotter fick själv välja vilken medicin hon ville prova. Att få medicin för henne har i princip räddat vårt, och framförallt hennes liv, som tidigare kantades av ständiga konflikter. Vägen är fortfarande krokig, men det känns ändå så mycket bättre nu. När barnen blir myndiga och ännu är tonåringar och inte förstår sitt eget bästa ibland är det inte alltid enkelt och som förälder kan du inte heller hjälpa på samma sätt. Du verkar ha bra självinsikt och du är ju en vuxen kvinna, jag är helt säker på att du på helt andra sätt kan ta till dig det stöd och hjälp som finns, än vad en tonåring kan. Stort lycka till!
Arbetar inom området men med kombinationen av NPF & IF.
Utredningen idag har tyvärr lång väntetid & jag ser hur det påverkar människor.
Att få en diagnos kan både medföra en lättnad för personen & sin omgivning, samtidigt som det är nu det svåra arbetet börjar.
Önskar dig all lycka till & att du får svar på de du behöver ✨
Så fint kök! Älskar grönt och det är en hel del gröna detaljer (olika nyanser) härhemma. Och vilken underbar kollektion – men förväntade inget annat. Blev en Mildred i brunrandigt – den påminde mig om barndomen och mammas förkläde som var brun/vit-randig a la 70-tal. Blev lite nostalgisk! Passar mycket bättre i bruna nyanser än i svart – för hårt nu mot hy och hår när man är 50+. Mer färg och mer mjuka nyanser, och linne såklart, för mig nuförtiden.
Har bara erfarenhet av att tonåringen fick en utredning till slut efter att ha mått dåligt i 3 år. Det är 3 år sedan nu. Dock genom BUP. Kändes skönt att få svar för oss alla (autism och ADD) och kan behandlas därefter. Har flera vänner som gjort utredningar 40/50 årsåldern och det har bara varit positivt på det sätt att nu vet dem vad de har att göra med och kan förstå sig själva bättre. Önskar allt gott.