Uppdatering från Frankrike.
Snickaren har varit där och kaklat i vårt kök. Blir så himla stolt över mig själv som åkte runt på olika byggvaruhus och köpte både kakel, blandare och diskho helt själv med hjälp av min knackiga franska. Kul att se det på plats!
Jag fann ingen bra bänkskiva till köket så vi beslutade att kakla in den gamla laminatskivan som redan var på plats. Så nu är både bänkskiva och halva väggen i samma kakel. Någoon gång i framtiden kommer vi kanske lägga microcement på golvet men vi ska se om det känns bra att ha kvar dessa golvplattor först.
Nu ska lister eller hyllor upp här också. Längtar tillbaka!
Denna veckan är galen och jag är begravd i arbete men helt utan energi. Känner mig nästan sjuk av trötthet.
Jag är så trött så jag vill bara lägga mig ner på golvet och sova stundtals. Tittar på klockan vid 17 och hoppas den är 20 så jag får gå och lägga mig snart. Min man är bortrest i jobb, barn och hund ska roddas samtidigt och jag vet i sjutton hur jag ska ta mig igenom den här veckan helt ärligt.
Jag korrar och bollar texter fram och tillbaka till redaktören, jobbar med ny lansering, gör om i butiken… ja, allt detta berättade jag nog för er igår. Så jag sätter punkt här nu, ska kissa hund och krypa ner i sängen och prata om Vasatiden med lillebror.
Titta in imorgon förresten – då kör vi nästa bok i vår Bokcirkel.
Jag hade bara varit hemma i något dygn från min långa vistelse i Frankrike när min man kärleksfullt sa mitt i ett leende “jaha, nu vet ju vi alla vem som stökar ner här hemma”.
Jag tänkte först på Boris, vår hund. Han fäller hår som tusan och det var väl skönt för dem att slippa dammsuga varje dag…
Men sen kom jag på att det var mig han menade. Mina högar, väskor och olika projekt hade redan börjat sprida ut sig i huset och i vår gemensamma garderob låg alla mina kläder i travar på golvet, i varenda rum hade jag ställt saker, påbörjat arbetsuppgifter, packat upp lite och kanske också fått för mig att sortera något köksskåp mitt i allt. Helt otroligt!
Men jag hade också vattnat alla blommor, ställt in nya buketter, ställt små fina saker på dess plats, tänt massa doftljus, planerat härlig gemensam middag och gjort det himla mysigt.
Men ändå – jag har så mycket prylar jag drar runt med och använder verkligen hemmet till typ allt så jag blir själv helt matt. Nu har jag till exempel börjat fota linnetabletter på middagsbordet men stoppat precis i processen för något annat pockat på uppmärksamhet.
“Ja, det är jag som är röran. fan va deppigt” sa jag igår. För det är också jag som plockar och städar mest här hemma och har väl slängt ur mig ett och annat gnälligt klagomål för det. Men det är väl inte mer än rätt att man städar efter sig själv?
Min man var dock snabb och kontrade med “ja, men det är liksom själlöst när du inte är hemma, du får ju hemmet att leva när du fixar allt så fint” och så fortsatte han med att han nog levt väldigt minimalistiskt om han hade bott själv – han hade helt enkelt inte orkat greja så här mycket med ett hem som jag gör.
“Du är ju så himla bra på att få det vackert och hemtrevligt – och det betyder mycket för oss alla”
Men jag känner mig ändå matt över detta idag. Hur hela jag är ett pågående och ofärdigt projekt som alltid bär runt på en stor osorterad röra i famnen.
Jag gör klart en bok samtidigt som jag styr upp en vinterkollektion som ska lanseras nu med bilder och allt parallellt som jag gör klart sommarens släpp. Vi möblerar också om och målar på jobbet, gör det julfint. Och så håller jag på hemma samtidigt, flyttar tavlor och möblerar om.
Imorgon kanske andra vindar blåser och jag kommer säkert vara glad över att jag har så många projekt pågående samtidigt – jag får ju otroligt mycket gjort. Det är positivt och kul!
Klart jag prioriterar bort högar av kläder i min garderob för viktigare grejer.
Ja, detta var morgonens osorterade tankar, nu ska jag väcka familjen. Lyssnade på Johannes Hansen senaste avsnitt igår:
“Har du svårt att få din tid att gå ihop? Listan av ansvar, mål och möjligheter tar aldrig slut. Veckans avsnitt lär dig ett nytt sätt att se på din tid och konkreta steg för att designa en meningsfull kalender. Lyssna, anteckna och gör jobbet!”
Jag ska ta med mig lite av hans klokskaper. En dag i taget, man måste vara tacksam och glad för sina positiva egenskaper och vara snäll mot de mindre positiva.
Alla gör så gott de kan, även jag. Amen på det.
Vilken långsam dag vi haft. Jag har legat i soffan och kollat en serie nästan hela dagen med avbrott för två långa promenader vid havet, bastu och mjuka samtal vid matbordet med den här killen. Har saknat dessa stunder. Man ska aldrig ta varandra för givna – nu är vi inne på artonde år tillsammans och vi har det bättre än någonsin. Är så tacksam över att ha Jonas som livskamrat och bästa vän.
Kaffekopp, serie, hund och barn som kommer och går.
Vi bläddrade i Darling Pasta och bestämde oss för ett recept med tonfisk för söndagsmiddag. Mums!
Jonas förbereder maten just nu och jag sitter här vid köksön med ett krispigt glas vitt, jazz i högtalarna och uppdaterar bloggen. Snart ramlar barnen in och då ska vi veva pasta ihop. Jag tror jag får ansvara för tomatsallad och dukning.
Denna morgon. Jonas jobbade vid skrivbordet – så gulligt när han sitter med fötterna så här tycker jag. Mellanbrors pussel lagt på en stor tavla på golvet… Nöden har väl ingen lag va?
Älskar det här rummet. Alldeles brokigt, fullt av böcker, färger, mönster och växter. Känns hemtrevligt.
Nu har vi fått upp gardiner i detta rum också. Funderar på att ställa ner alla pelargoner i källaren under vintern och bara ha ljusstakar och stjärnor i våra fönster.
Frukost på gång. Idag blev det gröt med lingon, clementin och honung på.
Och novembersolen hälsade på.
Jag gick ut i trädgården och knäppte lite foton och sedan bestämde jag mig för att inte känna massa måsten denna söndag – det blev en vilodag. Fint så.
Nu blir det ju god pasta och en film snart.
Det var lite glimtar från idag. Hoppas ni haft en skön söndag.
Jag blev så himla ledsen av berättelsen om de två 16-åringarna kärlekshistoria. Att vara lesbisk i början av 1900-talet var mer eller mindre omöjligt med samhällets trångsynta syn på homosexualitet. Så mycket skam och skuld, blir helt bedrövad över att det var så. Vilken hopplös tillvaro.
Boken handlar om Lisa och Lilly som möts på en dansbana och blir förälskade i varandra. Sedan följer många nätter då de smiter ut för att träffa varandra, diskuterar politik och träffar andra ungdomar. När familjerna får reda på relationen försöker de hålla flickorna isär.
Detta är en vacker och smärtsam skildring i hur stark kärleken till en annan människa kan vara och vi får också ta del av hur arbetarfamiljer levde runt denna tid. I en passage pratar flickorna om Selma Lagerlöf, hur hon kanske är homosexuell som lever under samma tak som en kvinna, kanske kan de göra något liknande själva, att den Lilly kan vara hushållerska åt Lisa?
Blir så arg över att deras kärlek var ett brott i lagens mening och att inte ens Lisas syster kunde stötta henne i henne situation.
En fängslande roman – en viktig berättelse som baseras på en sann historia. Har ni läst?
Vad tycker ni?
Jag har fler boktips.
Jag läste även Malin Wollins bok ” När jag tänker på henne” – en fantastisk bok som berörde mig djupt. Jag har själv stor erfarenhet av att leva nära mental ohälsa och när man läser om frustrationen, hopplösheten, sorgen, hatet och ångesten kan jag verkligen relatera. Det är en fantastisk skildring där både mörker och humor får ta plats och så mycket som skrivs mellan raderna. Texterna är otroliga – ofta går jag tillbaka igen och läser om texten för att det känns så nära och äkta.
Boken handlar om Sara och Linda, två systrar och deras familjesituation. När jag tänker på henne är en roman som beskriver såriga relationer och om att kunna förlåta sig själv och andra.
Mycket läsvärd.
En annan bok jag mer än gärna rekommenderar är Frida Boisens nya “Du är inte längre min dotter” – jag lyssnade nonstop på denna bok under ett dygn. Fridas tidigare berättelse “Berätta aldrig det här “ om hennes mammas mentala ohälsa och självmordet som följde var väldigt gripande och den nya boken greppar också tag om hjärtat. Här berättar hon om sin relation med sin pappa – en destruktiv berättelse full av alkohol och våld. Om en pappa som inte är allt annat än närvarande och snarare väljer bort Frida gång på gång. Väldigt smärtsamma upplevelser och man får verkligen perspektiv på hur olika livsförhållanden kan se ut. Bra och välskriven – den här måste ni läsa eller lyssna på.
Tredje boken jag plöjt igenom är “Tills vi alla dör” av Diamant Salihu. Detta är en viktig och stark samtidsskildring om Rinkebykonflikten mellan de rivaliserande gängen Shottaz och Dödspatrullen. Känns viktigt att få någon form av förståelse för bakgrunden till alla fruktansvärda dödsskjutningar som har ägt rum de senaste åren. Känner otroligt stor empati för alla familjer detta påverkar och tycker det är hjärtskärande att vi i Sverige inte kunnat skapa bättre förutsättningar för dessa barn som dras in i gängkriminalitet. Känns som jag vill säga upp mig och börja jobba med integration istället. Denna bok tycker jag verkligen ni ska läsa och också ta del av poddavsnittet med Diamant på Framgångspodden.
Vilken bok ska vi ta tag i nu. Jag har börjat läsa “Mammorna” med Alexandra Pascalidou. Någon mer som är intresserad av den?
Så jag är en sådan mamma som drar mig för att gå på Liseberg och stora gallerior – det kryper i hela kroppen på mig och jag vill fly från långa köer, skrikande barn, konstiga sötflottiga dofter och alla människor. Förlåt. Men det får någon annan göra med ungarna.
Likadant i skidbacken, liftköerna och värmestugorna. Eller på en badstrand sprängfylld av turister. Men snälla, får panik. Måste alla människor vara på samma plats?
Ibland biter jag ihop och gör det ändå såklart men som sagt – helst inte.
Men ge mig en skog, klippor, ett öppet hav, ett längdskidspår eller ett berg att vandra upp på med barnen. Jag fixar fika, bär ryggsäcken, plockar bär och berättar historier, sover gärna i tält eller paddlar kanot. Eller så går vi på museum.
Allt detta är dessutom tusen gånger billigare än att ta med familjen till Liseberg. Barnen går in gratis och ett årskort kostar typ 150 spänn för en vuxen.
Man kan kanske tro att barn tycker detta är trist men man ska inte underskatta dem – ta med dem och följ deras tempo genom. Lyssna och hör vad de känner då de tar del av konstverken. Älskar att gå på museum med barn – de lägger märke till grejer jag själv inte gör och vi får en möjlighet att uppleva konst ihop.
Här ser ni Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll”, en klassiker som hängt på Konstmuseet i Göteborg i alla tider, i Fürstenbergska galleriet bland Carl Larsson och Anders Zorn.
Just nu hänger även nutida konst här, en målning av Martina Müntzing – Farväl till en utsikt.
Lägg märke till kroppshållningen på de båda målningarna som nu hänger i samma rum.
Mycket kan vara konst. Vi tillbringade ett par timmar här på Göteborgs Konstmuseum idag och sedan blev det sushi och nya kläder från Weekday. Lillebror fick även välja en affisch som minne i av denna dag i museibutiken – fick för mig att barnen ska få göra det varje gång vi besöker ett museum och så kanske de får till en häftig tavelvägg till sitt rum eller framtida hem.
Här är vi. Väldens klokaste 11-åring och jag.
Det finns mycket att snacka om när man står och tittar på det här. Rekommenderar er varmt att upptäcka lite kultur med barnen under lovet.
I Varberg har de en häftig utställning på Komedianten just nu – en separatutställning med konstnären, regissören och animatören Niki Lindroth von Bahr. Vi var där häromdagen och spanade in. Helt otroliga små figurer – poetiska, komiska och samhällskritiska.
Ett annat tips – Uppe på Varbergs Fästning har de fram till 7/11 ljusteknik och projiceringar som lockar fram berättelser ur fönster och stenväggar – allt är helt gratis.
Gå dit och kika vetja.
Just nu hänger även nutida konst här, en målning av Martina Müntzing – Farväl till en utsikt.
