Bokcirkeln – Jävla Karlar

Jag läste Andrev Waldens debutroman Jävla Karlar. Ni som är med i Bokcirkeln kanske gjorde detsamma? Låt oss prata lite om den.

Aldrig har en bok fått mig tappa hakan på detta sätt – i vissa stycken har jag gått tillbaka och läst texten igen för det är så förbaskat vackert. Andrev har en förmåga av att berätta situationer på ett helt otroligt sätt med orden. Det sjunger, smeker, kliar, förundrar och jag blir full av beundran på samma gång. En så mänsklig och sårbar berättelse om hur det är att växa upp i en destruktiv och oberäknelig miljö ger också hela boken ett djup som berör på många olika plan. Det är äkta och innerligt – jag vill bara ha mer, mer och mer. När jag läser de sista sidorna är jag sorgsen över att läsupplevelsen tog slut. För fort. Det känns som jag läst den bästa boken i hela vida världen. Wow – hur kan han ens skriva så målande? Han är ett geni.

En text från bokens början som beskriver vad jag menar.
Han är vacker när han ler. De ljust gråblå ögonen ser inte ut att höra till resten av huvudet för de sitter monterade i en ram av svarta lockar. Men färgerna skär sig inte. Tvärtom. Han är ljuset i sitt eget mörker. Blicken gnistrar som en laxrygg i tångskogen och skänker honom förmågan att trollbinda. Och nu är jag trollbunden igen. 

Jag är också trollbunden. Blir nästan sugen på att läsa om boken igen nu när jag skriver om den. Boken handlar om Andrev, hans uppväxt med sin mamma och de män som passerar deras liv. Det är Växtmagikern, Konstnären, Mördaren, Prästen,  – ja, sammanlagt kommer och går sju potentiella pappor och gör avtryck i Andrevs liv. En av papporna är Indianen som bor i ett fjärran land och skickar presenter till honom då och då. En  stark skildring av livet på 80-talet då jag själv växte upp, om osäkerhet, kvinnor, män och mycket mer. Berättarkonst som är förträfflig. Har du inte redan läst Jävla Karlar så ska du göra det nu. Löp och köp. Eller låna på bibblan för all del…

Min man läser boken just nu och det är ett minst sagt tummat exemplar som både varit med mig i bastun och glömts ute i trädgården i regnet.
Berätta, hur kände ni för boken?

 

Äntligen semester

Jag åkte till vår franska lilla by direkt efter föreställningen i lördags och har nu varit här nere några dagar. Här pendlar temperaturen mellan tjugofem och trettio grader men idag har det stått som spön i backen – hällregn bokstavligen och det har varit väldigt välkommet.

Jag har tillbringat dagen med att redigera en mängd foton till ett jobb som skulle levereras, köpt växter som jag planterat och besökt Emmaus där jag både fann bord och lampa jag var på jakt efter. Samt en superfin tung och gammal staty av munken Pierre Pérignon , känd som Dom Pérignon. Han är född i Sainte-Menehould i december 1638 eller januari 1639 och dog i klostret Saint-Pierre d’Hautvillers den 24 september 1715. Han var en benediktinermunk som enligt legenden importerade från Limoux metoden att ta skummet från vin som kallas Champagnemetoden – han anses därför vara champagnens uppfinnare. Ska ta en bild och visa er – munken står och håller en kork i ena handen och en flaska i andra. Ett superfynd för 120 kronor. Pirr!!

Jag har satt massa nya växter här inne i vinterträdgården. Vis av mina misstag så väljer jag nu bara kaktusar och olivträd. Inget annat klarar sig här i värmen.

Vi är här utan barn och hund, det är en vilsam upplevelse. Inte för att man blir trött av att hänga med tonåringar men det är ju ändå ett visst engagemang att finnas till och få igång en hel familj med sysselsättning, middagar och allt runt omkring. Nu rår jag bara om mig själv och vilar från ansvar. Lite jobb har vi med oss men det känns okej.

Det är så mysigt att skapa sig ett hem med en vardag här. Denna morgon var jag uppe på kullen ovanför byn, då man passerat både åsnan och kyrkogården, här finns ett utegym uppe på höjden och jag kunde till och med utföra min träningsrutin. Så himla bra!

Men mest blir det god mat, vila, bokläsning och vilsamma stunder på stranden. Har det riktigt bra och tänker njuta fullt ut av denna semester.

Favorit i repris – Skrivarkurs i Toscana

Jag ramlade över lite foton från Toscana i min bildbank. Tänkte på det där med utmaningar och rädslor – att man borde våga lite mer för att få ut mer ev livet. Håll tillogodo – här är ett inlägg jag skrev för tre och ett halvt år sedan.

Februari 2021 – Ibland är det bra att ta en kik i backspegeln för att vara säker på att man är på väg åt rätt håll. Jag valde att vända hela vägen tillbaka till 2012 då jag åkte till Toscana på egen hand med drömmen om den bok som finns inom mig.

33 år och trebarnsmamma –  jag jobbade på hotell med gästrelationer och marknadsföring och min yngsta son hade precis fyllt två år. Jag är en sökare och eftersom jag då hade bloggat i fyra år och verkligen fick mersmak av berättandets form i skrift, så kändes det dags för nästa steg.
Det var som en hunger i bröstet. Jag ville skriva en bok.

Fast jag behövde kunskap och verktyg för detta såklart.
Jag hade blivit bromsad på vägen i livet då jag blev fast i en våldsam relation under flera år och situationen gjorde att jag hoppade av skolan efter nionde klass. Jag blev därefter gravid med min första son redan som nittonåring och hade inte möjligheter att bygga upp ett socialt nätverk eller utbilda mig, inte på grund av att jag var en ung mamma men för att jag levde väldigt isolerat och kontrollerat – jag hade också en väldigt skev bild av mig själv under dessa destruktiva år. Den bilden levde kvar länge och jag kämpar stundtals fortfarande med ett stort självförakt.

2012 levde jag med min nuvarande man och han har alltid varit stöttande i alla lägen. När jag sa att jag ville åka på en skrivarkurs till Toscana och sedan ta ett år tjänstledigt för att skriva min bok så var han den som bokade flygbiljett och gav mig en high five. Tack!
Nu i efterhand så förstår jag hur enormt generöst det var av honom. Det påverkade vår familjs ekonomi mycket såklart men det gjorde också att jag var hemma mer med barnen och  jag fick också testa på frilanslivet.

Jag fann en skrivarkurs på en gård på landsbygden i Toscana, packade ner dator, kamera och lite klänningar och begav mig ut på mitt äventyr.
På ovan foto sitter jag i min hotellsäng i Pisa en tidig morgon.

Det var spännande att resa själv – det hade jag aldrig gjort förr och jag njöt i fulla drag. Ingen att behöva förhålla sig till, inga tider att passa – bara jag, min bok och min kamera. Jag satt under det lutande tornet med hallon, karta, kaffe och päron. Jag minns att jag läste Malin Wollin.
Detta är ett fint minne jag sparar nära.

Har du rest ensam någon gång? Jag rekommenderar det verkligen.

Man upplever platser, känner dofter och hör andra ljud än när man är upptagen av familj och vänner.

Jag blev hämtad i Pisa av värdparet och de körde mig till gården där kursen skulle äga rum. Ett gult stort hus omgärdat av olivlundar – det var fantastiskt.

Jag hade landat mitt i min dröm och fick nästan nypa mig i armen av allt det vackra och av vetskapen om att jag hade en spännande vecka full av skrivande framför mig.

Varje morgon stod dagens agenda på den svarta tavlan när man kom ner för att att äta frukost med hemgjord yoghurt och färskpressad juice…

…& köket var sådär italiensk lantligt som man älskar. Ett gammalt stall från 1800-talet om jag inte minns fel.

Jag hade med mig en mängd böcker  – antingen låg jag och läste på rummet under siestan eller så utforskade jag trädgården och dess miljöer. Minns det stora fikonträdet med värme i bröstet – det var så lyxigt att ta en paus och plocka varma frukter och ta med sig till datorn för att fortsätta skriva eller läsa.

Ibland i sällskap av en öl eller en kursdeltagare. Ibland alldeles själv. Precis så som jag gillar det. Inga krav på att vara social.

Det var otroligt vackra och inspirerande miljöer – en rofylld plats att landa på.

Vi gjorde små utflykter till byar och vingårdar, åt god mat, läste, skrev och hade lektioner.

En kväll bjöds det på biovisning utomhus mot fasaden under stjärnklar himmel. En svartvit gammal klassiker – det var fantastiskt!
Efter filmen hade vi djupa samtal med kursledaren, drack rödvin och rökte cigarr så dagen efter var jag alldeles tung i huvudet – men så värt för det skapade ett skoj minne.

Ursäkta kass bildkvalité här – jag hade inte lärt mig fota i mörker än.

Ser du på tavlan – en uppgift med Anna Gavalda. Har du läst något av henne?
“Tillsammans är man mindre ensam” är en av mina absoluta favoriter.

Varje kväll satt vi här och åt middag ihop och pratade om dagen.

Vad fick jag med mig från denna skrivarkurs? Och hur gick det med boken?

Faktum är att jag blev blev helt låst i mitt skrivande av alla regler kring författande och alla uppgifter kring att skapa texter kring sådant jag inte fann så stor behållning av.

Jag ville ju skriva från mitt hjärta, om mina egna upplevelser, om dofterna, formerna och smakerna – jag ville sätta punkt och komma där det passade mig – jag ville att det skulle sjunga mjukt från mina texter och också vrida sig i magen. Men istället för  att vara full av inspiration och kunskap så kände jag mig tom, naiv och vilsen. Låst.

Två kursdeltagare och jag startade ett bokprojekt och jag skrev på det under det kommande året – det blev inget bra. Det var inte roligt heller. Och jag var nog ändå inte redo att skriva om livet med våld i bokform.

Men bloggen levde. Där byggde jag mina texter i reportage och artiklar. Här blandade jag livsbetraktelser, inredning, hjärtefrågor, trädgårdsliv och allt jag ville förmedla ut i det forum jag byggt upp. Mitt fotograferande utvecklades också och jag fick fler och fler uppdrag att fota. Böcker, reportage till olika magasin, kampanjer till företag och mycket mer.
Någonstans på vägen började jag också väva in det ideella arbetet med Ett Mjukare Varberg – där våra hjärtefrågor har varit de utmaningar ungdomar möts av i samhället. Jag skrev också texter om våld i nära relationer – delade kunskap, länkar och information.

Så på något sätt har min smärtsamma historia förmedlats ut för att hjälpa andra ändå – så som jag tänkte med min bok. Den som aldrig blev skriven.

Ibland öppnar man dörrar och går in – man har en förväntan och ett mål. Men så visar det sig att det finns så mycket mer där bakom dörren, det finns ett helt smörgåsbord med olika valmöjligheter och då måste man känna i magen vad som känns bra. Vart fokuset ska ligga.

Det som känns bäst för mig är det format du läser just nu – nämligen bloggen.
Och boken finns ju kvar.

Trädgården på teatern

Så når jag söndagen den sjuttonde september. Målbilden som hägrade någonstans där i framtiden under vår, sommar och sensommar. Check på högsäsong, check på tredagars bröllop i Bohuslän och Öland , check på lanseringar och check på föreställning på teatern. Alla dessa grejer har legat på axlarna, krävt  tid, energi och engagemang. Så fantastiskt roliga och spännande situationer och uppdrag. Känner mig både tacksam och uppfylld, men framförallt lättad över att gå in i en period med mindre prestationskrav. Jag behöver det så himla mycket just nu.

Idag går jag på en efterlängtad semester och tänker prioritera sömn, böcker, vandring i berg och långa måltider.

Men först ska vi kika lite på hur det gick igår på vår föreställning ~ TRÄDGÅRDSLIVE på Varbergs Teater med Hanna Wendelbo & mig.

Vi har repat manus, förberett scenen med rekvisita, ordnat med olika outfits, byggt upp små butiker på plats och till och med fixat ett blommigt fotobås för gästerna. Allt har varit enormt givande, utvecklande och roligt. Samarbetet med teatern har varit helt fantastiskt och jag är full av beundran över deras proffsiga bemötande.

När dagen med stort D var här så genrepade vi på scen med bilder och manus och här kan jag säga att det blev lite svettigt minst sagt ~ både Hanna och jag tappade bort oss, glömde byta bild och jag tror till och med jag hoppade över en hel sekvens. Oj oj, hur skulle det gå!!!?

Men när det väl blev skarpt läge så var det full fokus på och vi gjorde ett så mycket bättre framträdande än vi någonsin repat in. Allt kom naturligt och jag var inte nervös en enda sekund. Phu! Så skönt!

Jag har ju egentligen en enorm scenskräck men tycker det är så kul med teater och kommunikation så jag har verkligen pressat mig själv i offentliga sammanhang och som föreläsare. Det har gått bättre och bättre ju mer jag jobbat på scener och nu hade scenskräcken helt släppt. Thank God!!!

Ett bevis på att det verkligen går att utmana sig själv, tänja på gränserna och trotsa sina rädslor. Det har sannerligen varit år då det varit ”fake it til you make it” mentalitet och så mycket värt.

Hanna glänste som vanligt på scen och säkra källor har intygat att vi hade ett alldeles förträffligt samspel med humor, ironi, kunskap och klokhet.

Det var då roligt!!

Matilda och Jocke från Det Brinner var med oss på scen och sjöng fyra låtar. De ramade in upplevelsen på en riktigt fint sätt och jag är väldigt tacksam över allt.

Så fin hjälp av vänner och familj ~ tack!!!

Var någon av er på plats på teatern denna helgen?

05.05 – dags för kaffe och manus

Jag slår upp mina blå rdan 05.05 denna morgon och kan inte somna om. Becksvart ute och jag ligger och vänder och vrider mig till jag inte pallar ligga kvar längre. Repar manus i huvudet. Mycobacterium vaccae, cytokiner, aktinobakterier, serotonin… Hur ska allt detta fastna i huvudet i kunna förmedlas glatt på en scen vid fem idag… Ja, det är dagen för vår TRÄDGÅRDSLIVE går live på riktigt. Vi ska alltså stå på teatern och hålla en föreställning i två akter. Allt handlar om trädgårdar – om att odla sin trädgård och därmed sig själv.

Upp till citronvatten, kaffe och dator. Tittar ut – fortfarande becksvart så jag får vänta en stund med att plocka fler blommor till föreställningen. Ett bad i havet laddar jag också för här på morgonkvisten och så måste jag åka förbi jobbet och ställa ordning butikens blommor. Inte konstigt jag inte har ro att sova mer när det snurrar inne i skallen på detta sätt. Men det är ett välordnat kaos där inne så var inte orolig – jag har fullständig koll.

Trädgårdssäsongen här ute blev både lite lat, oplanerad och lustfylld. Det var en blandning om man säger så. Jag har inte lagt ner så mycket arbete – nästan ingen alls faktiskt. Men det har blommat ändå. Antar att allt jobb jag la ner i våras lönade sig i slutändan och det blev rikligt med blomster i min trädgård oavsett.

Just nu är det rosenskäran och solrosen som tar för sig mest. Väldigt tacksamma blommor som jag inte behöver gulla med. Borde klippa av fler “deadheads” av rosenskäran dock för annars signalerar dessa till resten av plantan att den inte behöver blomma mer – att plantan gjort sitt jobb med att skapa fler frön och så är det inte mer med det liksom… Ju mer jag plockar desto mer blommar plantan.

Ja, så att. Detta är min dahliaodling i år. Hahaha, vad ser ni? En dahlia?
Helt begravda i andra blommor och gigantiska solrosor. Jag är 174 lång och den högsta är min dubbla längd nästan. Otroligt att det kan växa med sådan kraft från ett litet frö.

Jag älskar min trädgård. Även om den ger mig huvudvärk och en känsla av att alltid ligga efter så ger den mig så mycket kärlek och lycka.
Känner mig rik då jag kan plocka en gigantisk bukett rosenskära och sedan plocka en till dagen efter.

Nu är klockan 06.21. Kanske att det börjar ljusna lite på himmelen. Jag ska repa mitt manus en gång till och sedan bege mig ut hit med spänner och plocka av mer de vackraste till dagens föreställning på Varbergs Teater. Önska mig lycka till och ha nu en riktigt fin helg.