En vecka i fjällen

Vi lämnar fjällstugan då det börjat töa och snön glidit ner från taken. Känns alldeles lagom att lägga sju semesterdagar bakom sig och stoppa in barn och hund i bilen för att rulla hem till Varberg igen. Jag har ett paket franska pepparkakor, en termos med kaffe och datorn med mig i passagerarsätet.

För några år sedan köpte min man och hans bror en gemensam fjällstuga på Orrliden i Sälen.
Jag var inte superpepp på det hela om jag ska var ärlig men ville verkligen möta min man i hans önskan att ge våra barn fina fjällminnen. Stugan ligger nära Tandådalens backar och precis utanför dörren har vi fina längdskidspår.
Att ta sig runt Myrflodammen ger en härlig mil i spåret. Jag är ingen hejare på skidor men trycker jag in en podd i öronen och stakar på så är den där milen gjord fortare än jag trott och jag är skönt svettig om ryggen innan jag hoppar in i bastun. Kanske drattar jag på rumpan i vissa backar men jaja… Motionsformen passar mig perfekt.

Jag åker nerför också, inga problem. Men jag tycker inte det är så skoj tyvärr. Så mycket folk, köer och skrikande ungar. Fixar inte alla ljud, värmestugor, trånga pjäxor osv. Det är lagom med några åk för mig och sedan håller jag mig till mys i stugan, skoterturer, promenader och längsskidåkning.

Stugan är i två våningar med tre sovrum och har klassiska timmerväggar.

Så här ser trädgården på baksidan ut. Fullt av blåbär under sommaren och gott om utrymme för lek i snön om vintern.

På Ikea fann vi lampor i fyndavdelningen som vi sprayade svarta och ovanför matbordet hängde vi anslagtavlor som vi också sprayat. Vår gamla tv-soffa fick flytta upp till stugan och vi har fyllt den med kuddar i dämpade toner. På väggen hängde vi tjusiga foton i tunna svarta ramar.

En så mysig plats att vara på. Både med morgonkaffet i soffan och en bok innan familjen vaknar samt om kvällarna runt bordet med spel och samtal.

Vissa dagar åkte akvarellerna fram.

Jobbet har fått pausa rejält och kameran har bara varit framme ett fåtal tillfällen. Som när jag fick min man knäppa lite bilder på mig i kläder från FGL.

Boris och jag i min blå favorit i omlott. Ska visa mer vid lansering.

En eftermiddag då vi precis hade tagit oss hem från en fjälltur färgades himlen alldeles pastelligt rosa utanför stugan.

Timmen efter var det som om himlen brann. Bilden gör inte verkligheten rättvisa – det var såååååå vackert.

Sedan blev det ännu vackrare. Sagolikt skimmer.

Då solen gått ner helt var det ljuset från skidbackarna och pistmaskinerna som lyste upp vinternatten.

Nu är vi på väg hem och jag längtar efter min egna säng och havet. Längtar en hel del efter trädgården också – har redan börjat kika på vilka blommor jag ska så i år.

Att leva med skam. Ingen annan förstår.

 

Vet ni – jag är helt överväldigad av mottagandet till inlägget “Vi måste våga prata om det”.
Alla mail, dm på Instagram, kommentarer på både blogg och Instagram och länkningar gjorde mig otroligt berörd. & samtidigt förtvivlad. Vi är så många som bär på dessa historier – all smärta det medför. Våld & skam.

Döttrar, fruar, systrar. Detta måste få ett slut.
Makar, bröder, fäder. Ni måste sluta slå och förtrycka kvinnor. Det är 2019 – vi behöver tillsammans hjälpas åt att få ett slut på dessa fruktansvärda handlingar.

Att leva med skam gör något med En. Ingen annan förstår. /vän på Instagram

En sommarnatt år 2000 lämnade jag – jag var 21 år. Det tog mig nästan tjugo år att rakryggat kunna berätta min historia utan skam och skuldkänslor.
Den sommaren flyttade jag till andra sidan landet –  in på ett skyddat kvinnohem omgiven av andra livrädda mammor i ung ålder. När en man en dag ringde och frågade om en Kristin var där kom polisen och sa att jag måste flytta – jag var en fara för de andra kvinnorna på hemmet om en man var mig på spåren.
Det tog många år innan jag slutade låsa dörren direkt då jag steg innanför dörren. Väldigt ofta låg jag i sängen om kvällarna och skapade olika sorters flyktplaner i huvudet om han skulle dyka upp.
Vissa dagar hade jag den sjukaste ångesten  –  “nu lever jag på övertid” tänkte jag och var övertygad om att han skulle komma och skjuta mig.

Ingen ska behöva leva så.

Jag hade såklart planerat svara på precis allt. Så viktigt!
Men det tog så mycket energi att skriva om det jag varit med om öppet och efteråt kunde helt enkelt inte hantera mängden kommunikation –  det tog stopp. Jag har inte orden än.
Jag är så ledsen för detta. Jag läser allt. Svarar när jag kan.
Jag är otroligt glad över alla som öppnat upp sig och skrivit till mig. Alla dessa historier har fått ett mjukt, tryggt och varmt rum i mitt hjärta. Vi är så många.
Sluta inte skriva, skicka. Berätta. Håll det inte inom dig.
Det är förlösande att dela med sig och det kan hela hjärtat lite.

För dig som inte har egna erfarenheter av våld mot kvinnor och kanske också burit på en del fördomar – Kan jag få Dig att lyfta blicken och berätta mer om detta ämne så ska jag absolut ta den möjligheten. Sedan 2000 har 279 kvinnor dödats av en man hon haft en nära relation till. Mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället 43 miljarder varje år.

Passar på att dela ett mail jag fick av Zandra Kanakaris för ett par dagar sedan.

“Hej Kristin!

Jag läste precis ditt viktiga inlägg. Jag ville bara skicka ett stort varmt tack för att du använder din plattform för att berätta, det hjälper så oerhört mycket och många. Vi ser det varje dag i vårt arbete; hur stor betydelse andras berättelser har.

Jag tror att det kan vara extra viktigt att få höra om de erfarenheterna som började tidigt, precis som för dig. Inför 1000 Möjligheters satsning ungarelationer.seså har vi haft en massa referensgrupper med framförallt unga men också en del föräldrar och yrkesverksamma och när vi frågat de vem de ser framför sig när vi pratar om saker som mäns våld och kvinnofrid och liknande så tänker nästan alla på en medelålders kvinna med tre barn som flyr till en kvinnojour. Den bilden är ju också sann men jag tror det är livsavgörande att vi breddar den bilden till att innehålla även ungdomar (därav satsningen som startar den 1 februari med målgrupp 15-20år). Jag tror vi behöver ge unga ett språk för detta men också vuxenvärlden mer kunskap om att killars våld mot tjejer i relationer är så oerhört mycket vanligare än vad de flesta tror så att fler får på sig de glasögonen. Vi hoppas att ungarelationer.sekan bli startskottet för att bättre uppmärksamma och förebygga våld i ungas partnerrelationer.

Än en gång, tack för det du gör för frågan <3 det är av så stor betydelse.”

Varma hälsningar

Zandra Kanakaris
Generalsekreterare 1000 Möjligheter
Förbundsordförande Unizon

Vi behöver hjälpas åt – förebygga och minska våldet män utsätter kvinnor och barn för.

De finaste gåvorna

I år fick jag en påse med frukost av Miranda i julklapp. En riktigt bra gåva!
Äggen kom från hennes egna hönor och det var bara att blanda ihop ingredienserna till scones och kasta in i ugnen.

Älskar nybakta scones med en smakrik bit ost och marmelad på. Mums!

En perfekt frukost under jullovet. Vi satt kvar länge och tog tretår på kaffet.

Jag serverade äggen i dessa små fina äggkoppar. Ett varmt tips är att hålla utkik på loppis där jag fann mina.

Inslagna under granen låg de här vinterkängorna –  en gåva från min man. Så varma och sköna att ha i fjällen.
En riktigt bra investering känner jag – de här kan jag ha i massa år och mellanbror har redan lånat.

Annat fint. Av barnen fick jag ett vackert hårspänne och en silverring. Min man fick en smörkniv med mina initialer på och en doft jag valt ut.

 

julen åkte ut & det stora lugnet infann sig

“Varför så otåliga? Slappna av, ät julgodis, njut av ledighet och nära o kära!”

Den 27 december städade jag ut julen hemma hos oss. Den hade liksom gjort sitt och jag var rätt mätt på den. Jag ville komma igång med min ledighet på riktigt…
Kan inte låta bli att fascineras över hur vi alla ser på julledigheten på olika sätt.  Ovan kommentar fick jag på min Instagram dagen då jag strippade min gran från röda kulor och kastade ut det barriga åbäket utanför kökstrappen.

Fråga – Varför skulle jag inte njuta av min ledighet med nära och kära bara för jag ville städa bort julen? Ur mitt perspektiv börjar den riktiga ledigheten och axlarna sänks ordentligt då julen är “avklarad”.

Missförstå mig rätt – vi har haft en mysig jul med traditionsenliga middagar, jultomte och bygge av pepparkakshus.

Jag älskar Underbaraclara och hennes bitiga inlägg där hos ryter ifrån.
Tog del av “Här kommer julpolisen och hon är förbannad” och skrattade högt över hur upprörarande det är för många att julen städas ut i mellandagarna. Bland kommentarerna är det rungande hejarop och applåder.

Jag antar att det har att göra med uppskattade traditioner och trygghet. Är man uppvuxen i ett hem där man tar in granen dagarna innan julafton och städar ut julen runt Tjugonde Dag Knut och har lyckliga minnen kring det så är det fullt rimligt att det är de traditionerna man vill föra vidare också till sina barn.

Vi firade alla mina barndoms jular på Gran Canaria och klättrade bland bergen i Lasuerte, badade på steniga stränder och plockade apelsiner. På juldagen kom de tre vise männen på hästar och kastade godis till alla barnen längs gatorna. Haha! Det var spännande och tanken om att bara åka bort och skippa alla föväntningar kring julfirande har varit lockande även för mig under åren – nu när jag själv är förälder.

Stora högtider är inte en favorit hos mig.
Men jag älskar att vara långledig med min familj. Så måste det ju få vara.

Hur känner du?

Bilderna har ju ingenting med inlägget att göra men en viss härlighet och ro innfinner sig sannerligen  i min kropp då jag strosar runt i min vinterträdgård och funderar på om fåglarna har tillräckligt med mat, om jag ska beskära vinbärsbusken och flytta mina perenner i år…

Kära julledighet. Jag har inga förväntningar och krav på dig. Om du lovar att inte ha förväntningar och krav på mig.
Och snälla – döm inte mig för att jag gör på ett annat sätt än du.

Här hemma hänger nu kransarna kvar på dörrarna och hyacinterna står kvar i fönstrena.

Men det andra har jag slängt ut – tänker lägga all min fokus på att komma ner i varv, ta långa promenader, bada bastu och spela sällskapsspel med familjen.

Tack & hej – 2018

2018 går mot sitt slut och min familj tillbringar de sista dagarna på året uppe i fjällstugan. Här bygger vi snögrottor, åker längdskidor, dricker varm choklad och badar bastu. Jag tänker avsluta alla böcker jag påbörjat i december, läsa julklappsböcker med barnen och lyssna på mina favoritpoddar i längdskidspåret.
Och så tänker jag vila i lugnet här uppe.

Ovan ser du en liten sammanfattning av mina mest uppskattade foton på Instagram. Mycket jag med Boris vid min sida men också en del dopp i havet. Besöket hos Marie med hennes vita duvor var såklart populärt och många tyckte om då jag ändrade köket. Min man Jonas fick vara med på ett hörn – så fint.
En tillbakablick till timmarna efter vår tredje pojke fötts var också ett uppskattat inlägg.

2018, sista året som 30 -åring för mig och det år bloggen fyllde 10.
Året där jag landade i hur jag skulle jobba smart för att må bra och året då jag förlät för att kunna gå vidare. Detta år har jag saktat ner och varit hemma mer. Ett av barnen har varit väldigt sjuk och det har varit otroligt smärtsamt att stå maktlös vid sidan. 2018 har varit mitt sömnlösa år med tre panikångestattacker och värkande hjärta.
Samma år har jag älskat, lekt och skrattat som aldrig förr. Livet.
Jag har funderat mycket på livshistorier och att bryta nedärvda mönster.
2019 vill jag vara min bästa version och inget annat.

Jag skulle vilja tacka alla fina följare här. Utan er ingen blogg.
Tack för era kloka tankar, hejarop och egna livshistorier.
Jag uppskattar er otroligt mycket och ser fram emot ett nytt spännande år tillsammans.

Gott Nytt År! Låt oss få en mjuk start på 2019.