Från Johanna Bradfords blogg:
“För prick ett år sedan idag fick jag reda på att cancern jag burit inom mig uppkom för att jag är bärare av den ärftliga genen BRCA1 3171 ins5, även kallad den västsvenska mutationen. Det är just de kvinnliga hormonerna inom mig som gör det möjligt för den här typen av cancer att bildas och växa. Nästan skrattretande att få ett sådant besked på självaste kvinnodagen. The future is female citaten stannar någonstans i halsgropen på mig.
Men jag har en dröm. Eller jag har massa drömmar såklart. Men en av dem är att jag ska få uppleva när läkarna har löst gåtan till cancer. Eftersom att genen jag bär på är ärftlig finns det 50% risk att mina barn är bärare av den. Men det vet vi inte än.”
Min vän Johanna frågade om jag kunde fotografera henne innan hon operarade bort sitt andra bröst igår. Känner mig alldeles varm i magen över förtroendet och jag tycker att bilderna vi tog berättar så mycket. Mod, skörhet, styrka, sorg, kärlek & kvinnlighet.
Johanna Bradford är en av de mest inspirerande kvinnorna i mitt liv. Då tänker jag inte på hennes vackra hem och härliga blombuketter utan mer på hennes inställning till livet i stort och smått. Hon besitter ett lugn och en trygghet som är få förunnat – en riktigt gammal och klok själ vilar inom denna fantastiska tjej och jag beundrar och inspireras av henne.
“Jag är ingen läkare men kan ändå bidra till forskningen och har därför startat en insamling som jag skulle bli så glad över om ni ville delta i genom sätta in valfritt belopp och därmed göra dig själv och dina medmänniskor en tjänst.” /Johanna Bradford
Jag var på Skrea backe hos Prostens Pizza där Lisa Lemke och hennes man huserar för ett par veckor sedan. Det var Visit Halland som bjöd in till workshop och det “brainstormades” för fulla muggar. Kom därifrån alldeles upplyft och fylld av energi.
Hanna Wendelbo, Lisa och jag skolkade i tio minuter och sprang in i Lisas boningshus för att spana in ett nytapetserat rum. Hanna har precis skapat mönster till en helt ny tapetkollektion som lanserats i dagarna och denna vackra tapet tillhör den. Kollektionen heter Lyckebo och Hanna berättade om mönstret Sarah och dess drömmars trädgård där både kaprifol och smultron växer tillsammans. Så vacker!
Jag hade med mig kameran över axeln och när jag steg in i Lisas fantastiska hem kunde jag knappt bärga mig. Var tvungen att knäppa några bilder.
Herregud vad inspirerande och hemtrevligt! Så himla “hygge” som många pratar om nuförtiden. Bokhyllor fran golv till tak, plats för umgänge och massa kul och inspirerande inredning i varenda hörn.
Lisa älskar tapeter och detta huset är det perfekta hemmet just för massa mönster och färger.
Kolla så fint tapeten gör sig till denna tavelvägg. Blir helt kär.
Kristian Gidlunds ord på väggen, grön ytterdörr och luftballonger på väggen i hallen. Vill så gärna flytta in.
Lisa skrattade och sa att det var lustigt att jag ville dra runt med kameran – hon tyckte hemmet var i det stökigaste laget då de haft fullt upp med annat än städning.
-Skojar du? sa jag. Så här ska ett hem se ut, älskar det. Ett hem är till för att levas i.
Kolla bara byrån här – familjespelet, helikoptern, kaffekoppen och de utdragna lådorna. Så jäkla fint ju.
Messade med Lisa innan och hennes kommentar var “Så här kan det se ut ibland när båda haft en superintensiv jobbperiod och man hellre spelar kort med barnen är säger ”nej jag måste städa”.
Hurra för Lisa och hennes man säger jag.
Trappan upp från hallen. Blått. Min favorit.
Små fina detaljer överallt. “Du är här nu”
Hur fint?
Hanna var glad över att se sin egna tapet uppe på väggarna såklart. Hon är så himla grym!
I denna bild kan min blick drömma sig bort bland barnens skapande, glittret från kläderna på stolen och den fina tapeten. Godis för ögat.
Ett sovrum i min smak. Tapeten känner jag igen såklart och det är alltid kul att se den i nya miljöer. Fler IKEA-kassar i inredningsreportage tycker jag. Livet liksom.
Kontor för två. Så fint med tidningssidor tapetserade så här och skrivbord mitt emot varandra. Dröm att få jobba hemma båda två så här.
Gick verkligen igång på detta. Mindmaps och planering för Lisa Lemke, Prosten Pizza & Familjen AB 2019. Så klokt.
Ett snabbt foto in i köket innan jag sprang in på vår workshop igen. Fotade på fem minuter och hade verkligen kunnat göra hemmet så mycket mer rättvisa om jag hade haft lite mer tid – så vackert hem. Alldeles varm i magen och fylld av inspiration efter besöket här. Hoppas jag kan komma tillbaka snart.
Eller jo. Jag ska faktiskt hit och baka pizza med mina kompisar snart. Går kanske inte in i Lisas hem då men ska nog bjuda in mig på en kaffe i sommar och även besöka hennes växthus då Skrea Backe står i full blom. Halland har verkligen så många pärlor att erbjuda. Boka in en pizzakväll på Prostens Pizza i år vetja.
Det här blir ett ganska långt och personligt inlägg om NPF. (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
Jag kämpar verkligen med höga toppar och djupa dalar i mitt liv.
& hjärnan är sannerligen en märklig och fantastisk muskel.
Jag har så mycket i mitt liv att tacka för hur min hjärna fungerar. Den är snabb och full av kreativitet, beslutsamhet, mod & drömmar.
Men jag har också så mycket jag förbannar med den – den är ett enda kaos av olika tankar och idéer samt i ständig konflikt. Den gör mig totalt utmattad.
Låt mig förklara en vanlig vardaglig situation:
Jag är på restaurang med min familj och ska äta lunch. För att vi ska kunna vara tillsammans, fördriva tiden ihop innan maten kommer och för att ingen ska bli uttråkad och söka sig till en mobiltelefon så spelar vi kort. Det är en mysig stund. Jag älskar denna stund. Vi är ihop och är lyckliga. Jag vill ha total närvaro och njuta av detta.
Samtidigt noterar jag hur personalen jobbar, om de tagit upp beställning på borden bredvid, vad de har på sig och hur de inrett stället. Läser citat på väggarna, lyssnar på vad bordet bredvid pratar om, funderar på om det är en härlig stämning i dialogen, om damen vid ett annat bord är mamma till en i servisen, vad de valt för typsnitt på menyn, om man kanske ska försöka finna ett liknande mönster till vår verksamhet som en annan gäst har och vad det är för blommor på stället. Folk kommer och går – jag missar inget. Fan också. Blir så arg och besviken på hur tankarna vandrar iväg och hur jag tappar fokus. Känner mig som en dålig människa och skäms. Försöker samla mig.
Detta kan ofta vara ett stort problem för mig i sociala sammanhang och på jobbet. Det tar energi att hålla mig fokuserad!
Kärnproblem vid ADHD handlar just om problem att fokusera på exempelvis det som sägs under ett möte. Har man då svårt att fokusera eftersom man distraheras av intryck eller egna tankar som svävar iväg – ja, då går det åt mer energi att ständigt behöva upprätthålla fokus på ”rätt” sak dvs en arbetsuppgift, vad chefen säger under mötet eller kollegan som pratar om något ointressant!
En annan situation:
Jag är själv utan yttre distraktioner. Jag sitter och redigerar bilder, skickar iväg en deadline, svarar på alla mail, bygger upp en presentation jag ska ha om tre dagar, skriver två blogginlägg. Totalt fokus och närvaro i fyra timmar. När jag är klar så märker jag att jag är både kissnödig och jättehungrig. Känner mig som en jävla kung.
Ha! Satan vad snabb och grym jag är.
En odiagnostiserad person med ADHD löper större risk att någon gång drabbas av depression, utmattning och sjukskrivning från arbetet än en person med diagnostiserad ADHD. ADHD finns hos vuxna i arbetslivet, inte bara hos barn i skolan.
Om ADHD – Ostoppbar vilja, passion och idérikedom. Men också glömska, passivitet och depression. Adhd är en åkomma med många ansikten.
Jag har två barn med add och adhd samt en förälder med adhd. Funderar ibland på om jag bör gå och göra en utredning… Är det viktigt?
Eftersom jag inte vill äta medicin så måste jag kanske bara acceptera hur min hjärna fungerar och använda de verktyg jag har. Motion, bra kost samt tid för komma ikapp och vara själv i naturen.
Jag vet precis vad jag ska göra och vad jag bör skapa för förutsättningar i livet för att kunna fungera optimalt. Det är ju dock inte alltid det funkar. Livet är, som du vet, en berg och dalbana. Saker man inte rår över kommer ens väg – ibland blir det förbannat snårigt.
Hade jag varit barn idag så hade jag haft det väldigt jobbigt. Kanske hade jag gått under.
Med all yttre distraktion och alla krav från samhället förstår jag att barn med NPF inte fixar skolan. Jag tror inte att det blir fler och fler människor som har dessa svårigheter i vårt samhälle utan det är livet vi lever som gör omöjligt för alla att klara av vardagen och att dessa då utmärker sig mer än förr.
Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år.
Får barn med NPF rätt förutsättningar kan de bygga sin egna farkost och flyga till månen, programmera det coolaste spelet eller skriva en spänninsgroman på en vecka.
Jag har tur som får leka med “min flock” av likasinnade nu som vuxen. Fota, skriva och skapa.
Idag föreläser jag om mitt arbete och tro det eller ej men jag får ofta mail från kvinnor som har mig som förebild och ber mig om råd kring hur man når framgång.
Framgång är förresten ett knepigt ord – jag känner mig inte framgångsrik. Vad är ens det? Vem mäter det?
Jag känner mig orimligt kass alldeles för många gånger ska jag avslöja.
Skolan var skit från 3an och upp för mig. Då fick jag inte leka längre och var tvungen att sitta still och göra tråkiga saker som någon annan bestämde att jag skulle göra. Flera timmar om dagen.
Skulle så gärna vilja ge alla barn med NPF som har det tufft i skolan en “push fast forward”-knapp och ett signerat kontrakt på att allt kommer lösa sig.
Du hittar din flock – försök stå ut några år till och gör ditt bästa med att inte gå helt vilse i mörkret på vägen. Du är unik och älskad för den du är.
I februari förra året så skrev jag ett inlägg om mina drömmars dahliaträdgård.
Tänkte att vi skulle kika lite på hur resultatet blev.
Jag köpte knölar hos min lokala trädgårdsodlare, beställde några på nätet och fick även en stor fin knöl av min granne.
Jag planerade att fylla fyra odlingsbädar med mängder av dahlior. Först bestämde jag plats i trädgården och sedan rullade jag ut täckduk rakt på gräsmattan och därefter placerade jag lådorna där jag ville ha dem. Två stora säckar med grus levererades och detta skyfflade vi ut kring lådorna och sedan fyllde vi dem med matjord och kogödsel.
Dahliaknölarna planterade jag i krukor och ställde på trappen vid köksentrén. Jag använde spänner, lådor, och krukor, lite man tager vad man haver-principen.
Efter några veckor såg plantorna ut så här och när det var frosfritt ute så satte jag ut dem i i odlingsbäddarna.
Så himla härlig känsla. De första barfotadagarna på året.
Av min granne Bengt fick jag en redan uppdriven knöl. Han berättade att det var en gammal sort och skulle bli ganska hög.
Grannflickan Stella hjälpte till och fixade i trädgården och plantorna växte ikapp med körbärsblommorna.
Under dessa dagar var det en dröm att ligga i hangmattan under den rosa himlen.
Det tog sig. Plantorna växte sig större och större men än så länge var det bara rosenskärorna som blommade.
Knölen jag fick av Bengt hade enorm växtkraft och sköt i höjden ordentligt. Här skulle jag nog egentligen börjat staga upp alla plantor ordentligt med rejäla stöd.
Dahliaträdgården i full blom. Kors vad det blev trångt bland plantorna. Jag valde till slut att flytta alla rosenskäror och lät bara några verbenor var kvar bland dahliorna.
En kvällsrunda med sekatören i handen…
…kunde resultera i en vacker bukett till köket.
Att blanda hejvilt blir det vackraste. Rosor, verbenor och dahlior.
Eller kanske bara en bukett med dahlior i olika färgställningar och storlekar.
Bengts dahliaplanta blev så hög så jag nådde knappt upp till toppen under slutet av sommaren. Jag fick svårt att binda upp den till slut.
Alla ljumna sommarkvällar här ute. Så älskade. Jag vattnade och tillsätte lite näring i vattenkannan då och då samt plockade av det som var överblommat.
Efter en riktigt torr sommar och lite vind på det så såg dahliaodlingen ganska risig ut i slutet. Men det blommade fortfarande.
20 oktober plockade jag den sista buketten och lyfte upp knölarna från jorden. Nu ligger de vinterförvarade i källaren och väntar på att jag ska väcka dem till liv.
Ser fram emot en riktigt fin sommar med både mina gamla dahlior och nya dahlior.
Hej där på lördagskvällen.
Jag har jobbat i butiken under dagen och mötte därefter upp min man på gymmet för att få lite energi. Denna vecka har jag varit smärtsamt trött. Har somnat bredvid lillebror varje kväll och säkert sovit minst nio timmar per natt. Helt otroligt. Jag brukar bara sova sex sju timmar per natt annars….
Bloggen har blivit lidandes – brukar sätta mig när barnen har somnat annars. Så kan det gå.
Här kommet lite vardagsglimtar som fastnat bakom min kameralins.
Jag klippte av två äppelkvistar och satte i urnan. Kan det ta någon vecka till de blommar tro?
Vyn in från matrum till kök. Håller på med en tavelvägg. Går faktikt inte så bra… Skyller på mitt trötta jag och låter det vila ett tag.
Har haft på mig detta halsband och örhängen hela veckan. Älskar!
Båda från talangfulla I am Eleni.
Min man fixade bananpannkakor till frukost.
Jag dukade. Har med mig från min mamma att inte ställa förpackningar på bordet utan duka med små skålar, kannor och fat. Så fint och känns vardagslyxigt för mig.
Men honungen från Tvååker är ju så fin så den förpackningen dukar jag fram med glädje. Visste du förresten att ett bisamhälle under sommaren innheåller ca 50 000 bin och kan ge upp till 50kg honung per säsong. Bina samlar sin nektar inom en radie på 3km.
