Vardag

Vinterljuset över byn

Ljuset här om eftermiddagen gör mig alldeles lycklig. Varje dag har jag haft sol och jag har gått långa promenader i bergen och runt om byn, förbi vinfält och genom gränder. Jag har fyllt dagarna med mycket jobb men ändå hunnit med så mycket annat. Har man bara sig själv att förhålla sig till så känns det som att man har hur mycket tid som helst på ett dygn.

Nu är klockan åtta på kvällen och jag har krupit ner i sängen för lite bokläsning och tidig nattning. Vaknar ju alltid så tidigt och vill väldigt gärna sova ikapp nu när jag har möjlighet.

Har bestämt mig för att den här mobilen jag köpte i Lyon ska få följa med hem till mitt sovrum i Varberg. Tur, för jag nådde ändå inte upp till taket här även om jag letade fram en stege. Det är över fyra meter i takhöjd.

Dessa tre fyndade jag till ett vrakpris på den stora vintagemarknaden i Pezenas. Det är så roligt att huset tar form och alla vackra vintagefynd hittar sin naturliga plats.

Ljuset alltså. Kan inte bli mätt på denna ljuvlighet. Hörde att det var regn och storm hemma i Varberg och det är man ju mindre sugen på.

Efter solen gått ner så sänker sig skymningen över byn och jag brukar tända mängder av ljus och krypa upp i soffan med te och en film. Det enda som saknas är fotkli och min hund.

Att ha möjlighet att möta alla årstider här nere och lära känna huset både under sommarvärme och i vinterkyla får mig att älska detta hem ännu mer. Kan verkligen se oss bli gamla här och fira många högtider ihop på denna plats. Idag var jag inne i Pezenas och strosade runt i butiker och gränder. Jag finner alltid något nytt och byn överraskar ständigt. En varm rekommendation om du är i krokarna – så mycket vintagebutiker.

Min munk med champagneflaskan kommer från Emmaus dock och det gör nog även madonnan. Där har jag fyndat otroligt mycket! I Pezenas vintagebutiker är det väldigt dyrt och då är det inte lika kul tycker jag. Man vll ju känna att man finner något unikt till ett bra pris.

Hoppas ni har en fin vecka och är laddade inför myset med första advent.

Hjärtefrågor, Vardag

Vad har ni för fördomar om mig?

Jag såg Amanda Jenssen hos Carina Bergfeldt häromdagen och insåg att jag satt där och kände mig lite provocerad. Kanske lyssnade jag inte tillräckligt noga, men min tolkning var att Amanda berättade hur hon pausat sitt yrkesliv, och mycket annat, under tio år för att finnas där för sin sjuka mamma. Nu var hon redo att komma tillbaka till musiken igen.

Amanda slog igenom i Idol 2007, blev snabbt en av Sveriges mest hyllade artister, och fortsatte med succé under flera år. 2013–2014 — när hennes karriär var på topp — förändrades dock livet drastiskt. Hennes mamma drabbades av Alzheimers sjukdom. Efter diagnosen flyttade Amanda för att finnas nära och ta hand om henne.
Mammas sjukdom förvärrades över tid — med komplikationer och även epilepsi. För Amanda innebar det ständigt beredskap. Hon säger att hennes eget välmående blev starkt kopplat till mammas dagsform: om mamman hade en dålig dag kunde hon inte släppa tankarna och stressen. 2025 gör hon nu comeback med singeln Mother’s Love Conquers All — en låt som handlar om hennes mammas sjukdom och som blev en katalysator för att kliva tillbaka i rampljuset

Det var inte Amanda som provocerade mig, utan själva glorifieringen av att gå upp så mycket i någon annans liv att man tappar bort sig själv. Som medberoende jobbar jag ständigt med just det där. Jag har både psykisk ohälsa och beroendesjukdom i min närhet och många gånger har jag slutat leva mitt eget liv för att istället bli en medpassagerare i andras destruktiva resor.

Självklart ska man stötta en sjuk anhörig, det säger sig självt. Men att överge sig själv för att helt gå in i någon annans mörker… är det verkligen hedervärt? Och är det verkligen det den sjuka personen önskar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att något skavde inom mig efter intervjun. Kanske för att jag själv så ofta bär på skuld över att aldrig räcka till, trots att jag ju vet att jag inte kan läka en annan människa. Jag kan erbjuda värme, trygghet, stöd och kärlek. Jag kan vara en varm kram, en röst i natten, en praktisk hjälp och en den som hejar på. Men jag kan inte leva livet åt någon annan. Eller? Det är komplext, och varje situation är unik.

Jag säger att jag inte dömer någon, och ändå sitter jag där och muttrar i smyg med mina egna fördomar och vilsenhet över livets utmaningar.

Här i min självsamhet i södra Fravkrike, med bara mina tankar som sällskap, lyssnar jag mycket på poddar. Så jag satte på Hundåren med Tomas Andersson Wij, där Amanda var gäst, och bestämde mig den här gången för att lyssna helhjärtat. Där landade allt helt annorlunda i mig. Samtalet gav så många fler nyanser och perspektiv.

Det slog mig hur lätt det är att bära runt på fördomar om människor som bara snuddar vid ens periferi. Om offentliga personer, ytligt bekanta, alla som säger något som råkar nudda vid ens egen erfarenhet. Jag har bestämt mig för att försöka vara mindre fördomsfull. Om något berör mig ska jag ta reda på mer. Om jag inte hinner eller orkar då ska jag släppa det utan att värdera. Vi vet så lite om vad människor bär på. Ingen av oss har egentligen rätt att döma. Jag ska bli bättre på att snälltolka. Promise!

Lyssna på avsnittet du också, vettja.  Inspirerande!

Fördomar är intressanta och väldigt mänskliga. Jag delar bara en liten skärva av mitt liv här inne, ändå är jag säker på att ni som följer mig har en tydlig bild av vem ni tror att jag är. Precis så som jag själv gör med profiler jag följer.

Jag blir nyfiken – vilka fördomar har ni om mig?

Frankrike, Hem & Inredning

Fem fina fynd för en tusing

Det var tio grader i huset då jag anlände. Varmare ute än inne. Dubbla stickade tröjor och tofflor åkte på, massa ljus tändes och värmen sattes på max.
Nu är huset uppvärmt och jag har tillbringat ett dygn här med blandat arbete, promenader och en liten tur till Emmaus.

Kolla vad jag lyckades plocka åt mig på en kvart. Kom precis innan stängning men fann några godbitar i all hast. En tusing för alltihop så det får man väl kalla fynd?
Kände dock att jag tagit mig lite vatten över huvudet när jag skulle få in allt i bilen.

Inga problem. Nu ska de bara upp för trappan och sedan torkas av.

resor, Varberg

Om gemenskap och katedralen på höjden

Att få lite geografiskt avstånd från vardagen där hemma, och fylla på med nya intryck, gör mig verkligen gott. Just nu befinner jag mig i Lyon, uppkrupen i en hotellsäng och med ena ögat på klockan. Snart ska jag smyga ner till den gemensamma frukosten och sedan packa om väskan för att köra hyrbilen vidare genom Frankrike.

I min vardag tillbringar jag mycket tid ensam, så det sociala här har varit en oväntad utmaning. Inte på ett negativt sätt, bara annorlunda jämfört med mitt vanliga lugn, tystnaden och alla tankar som får ta plats när jag är själv. Här pågår samtal under nästan alla vakna timmar, och den tid jag brukar ägna åt att grubbla ersätts av verbala reflektioner och andras perspektiv. Det blir så tydligt hur viktigt det är för oss människor att ingå i en gemenskap. De här dagarna har varit riktigt, riktigt fina.

Men nu ska jag vara helt själv och i tystnad fram till fredag. Visst har jag bokat in några digitala möten men annars är jag helt allena i vårt franska hem några dagar. Ser fram emot att vandra i bergen, sätta upp ett par tavlor och leta efter en vacker duk i Pezenas vintagebutiker.

Innan jag lämnade Sverige så gjorde vi det julfint i min lilla butik och förberedde inför nästa lansering. Vi har delat upp vinterkollektionen i tre släpp och det sista väntas nu nästa helg.
Är så glad över det fantastiska mottagandet av Hanna Wendelbos mönster Vinterblom. Tycker själv det är väldigt vackert! Ett juligt mönster men som passar fint året om och klänningen kan man såklart bära sommartid med ett par sandaler också.

Igår besökte jag en katedral som var helt otrolig.

Basilique Notre-Dame de Fourvière är Lyons mest ikoniska byggnad och ligger högt uppe på kullen Fourvière med utsikt över hela staden. Katedralen byggdes på 1800-talet och är känd för sin praktfulla, nästan sagolika arkitektur med mosaiker, skulpturer och glittrande detaljer i guld och blått. Ett varmt tips att besöka.

I kryptan finns den svarta madonnan, som är en älskad och historisk Mariastaty som sägs länge har varit ett viktigt pilgrimsmål. Utanför katedralen fann jag en souvenirbutik med så galet fina grejer. Jag kom ut därifrån med en kasse av exakt de guldiga juldetaljerna jag önskat mig samt en stor mobil som påminner om den jag redan har i min franska hall fast till en bråkdel av priset.

Ser fram emot att komma till huset och hänga upp den men undrat i och för sig hur det ska gå med över fyra meter i takhöjd…
På återseende. Önskar er en fin start på veckan.

Obs. Ska absolut berätta hur loppet gick i ett separat blogginlägg.

resor, Vardag

Välkommen till Lyon – Frankrikes gastronomiska huvudstad.

 

Välkommen till Lyon! Jag anlände hit med mitt gäng fredag morgon och denna stad överraskade mig stort. Otroligt vacker med alla fina byggnader, fantastisk mat,  och mängder av vackra butiker att besöka. Alla mina favoriter.
Det säga att Lyon är Frankrikes gastronomiska huvudstad. Inte på ett snobbigt sätt, utan på ett varmt, generösa vis där maten är en del av livet. Och det har vi fått erfara hela långa dagen igår. Bra uppladdning för halvmaran som ska springas idag med andra ord…

Här är nollgradigt och snöflingorna singlade ner igår då vi lämnade restaurangen. Jag har dessutom vaknat under natten och kollat diverse appar för att ha koll på vart mina barn är. Perfekt uppladdning med nerkyld kropp, trerätters middag och noll sömn. Har såklart en vuxen som har tagit över ansvaret hemma men jag kan fan inte hjälpa det. När katastroftankarna sätter igång kan jag inte sova.
Ber om att få återkomma med hur detta går. Vi är dock vid gott mod och jag lägger noll prestation i löpningen – jag trro jag tar en rask promenad och klär mig varmt. Nio stop för att smaka Beaujoulais och tre slott passeras. Min kompis Finn sa att han fick ostron, vindruvor och chokladglass sist han sprang ett liknande maraton. Man är här för upplevelsen med andra ord. Mötte några norrmän igår som ska springa terrängloppet imorgon och de var en bit över sextio. Blev så inspirerad!
Heja livet och spännande äventyr!

 

Nu ska vi kolla på vad jag fyllt magen med inför loppet på en underbar liten restaurang som heter daniel& Denise. En varm rekommendation. De hade fullt av Michelin etiketter på entrén och det verkade såklart lovande. Våra män hade nosat fram denna lilla pärla.

Jag började med pocherat ägg och trattkanteraller.

Till varmrätt åt jag pilgrimsmusslor och jordärtskocka.

Till dessert tog jag en citrussallad med en kryddig sorbet.

Jonas beställde deras klassiker. French Toast med en rosa karamellsås. Kan inte fatta det som dricker kaffe på kvällen. Hur sover de sedan?
Jag var ivrig att komma hem till sängen då jag verkligen längtade efter kudden så vi betalade och tog en Uber till hotellet strax efter nio.

 

Okej. Nu håller ni väl tummarna för mig idag? Det som gör mig mest nervös är kylan och att inte hitta en toalett. Värsta jag vet är att frysa och vara kissnödig. Det sägs att 33 tusen springer loppet så jag vet inte… Ska jag ta med toapapper och sätta mig bland de kala vinfälten eller bakom ett litet slott?