Ofta får jag frågan om vad som fick mig att välja det här yrkeslivet och hur jag egentligen hamnade här. Sanningen är att det aldrig var någon ungdomsdröm, och jag har heller aldrig studerat för att jobba med digitalt foto, entreprenörskap och marknadsföring. Nej, jag drömde om att bli författare, eller att få stå i en butik och slå in vackra paket. En tid ville jag också bli fotomodell – det var under supermodellernas storhetstid.
Men ser jag tillbaka på barndomsdrömmarna så finns faktiskt allt där i mitt nuvarande yrke, även om ”digital influencer” inte ens var ett begrepp när det begav sig. Internet fanns ju knappt, och definitivt inte smartphones. Ändå skriver jag nu berättelser varje dag, står både bakom och framför kameran – och slår till och med in paket i min egen butik.
Så hur hamnade jag här?
Slumpen, arbetsmoral och kanske ödet.
Hade jag gått i skolan idag hade jag förmodligen fått en diagnos. Det var svårt för mig att koncentrera mig och jag drömde mig alltid bort. Endast det jag tyckte var roligt fastnade. Men tittar jag på vad jag faktiskt gjorde – ordnade skoltidningar, grupper och discon – så la jag grunden för ett kreativt entreprenörskap. Ändå gick jag ut nian med 2,1 i betyg. Mamma grät ner i jordgubbstårtan.
Jag har dock alltid jobbat. Redan som barn sjöng vi luciasånger från hus till hus och tjänade en femma här och där. Jag sålde tidningar, frallor och strumpor, jobbade på golfklubben, sålde glass på stranden och satt i kassan i vår sommarbutik i Kärradal. Arbete har alltid funnits i mitt liv.
Under sommarlovet efter högstadiet så skedde ett stort skifte i mitt liv. Jag blev kär i en äldre kille som var både våldsam och höll på med droger. Relationen med mina föräldrar blev katastrof och vi blev som främlingar för varandra. Vi sexton års ålder hade jag helt hoppat av skolan och flyttat hemifrån. In i en liten sunkig och rökig etta där det bryggdes hembränt på spisen och cannabisdoften låg tung i trappuppgången. Det jag minns mest av denna tid var att jag var ofta hungrig och väldigt rädd. Jag hade ingen inkomst och var helt beroende av min kille. Jag pantade burkar och var hemma och stal mat hos mina föräldrar ibland. Jag blev utsatt för väldigt mycket våld under dessa år.
Vad har denna berättelse med mina yrkesval att göra kanske ni funderar över nu….?
Jag tror att det som händer i privatlivet påverkar en på en mängd sätt även i ens yrkesroll.
Jo, jag tror att detta mörker i mitt liv fått mig att vara tacksam, prestigelös och modig.
Turligt nog var jag handlingskraftig trots den destruktiva livssituationen jag satt mig i. Jag fick jobb i en korvkiosk och fick då både en paus från den våldsamma vardagen, en egen inkomst och kände mig mer självständig. Min kille tog dock nästan alla mina pengar vid löning och när jag blev myndig fick jag köpa både telefoner, tv- apparater och gud vet allt på avbetalning i mitt namn. Hej kronofogden!
Under dessa år blomstrade dessutom min pappas beroendesjukdom ut ordentligt och började ge stora konsekvenser. Kan inte hjälpa det – men jag kan fortfarande känna skuld över att det kan ha varit mitt destruktiva liv som drev han in i sjukdomen så djupt. Det är svårt att vara förälder till någon som befinner sig i livsfara och det kan verkligen få en att drunkna.
Jag blev gravid och födde min första son på Borås BB. Han föddes med navelsträngen virad två varv runt nacken och blev omedelbart sjuk i lunginflammation. Blev omedelbart placerad på Neo och jag tyckte det var skönt att inte behöva vara hemma. Om man trodde våldet skulle blekna bara för att jag hade ett spädbarn på min arm så trodde man helt fel. Jag vill minnas att det eskalerade – det var i alla fall så jag kände det. Jag hade ett stort ansvar för den här lilla babyn och var samtidigt tvungen att parera våldsamma utbrott, psykoser och paranoia. Jag var ju själv bara ett barn och var totalt utmattad.
Vi flyttade till andra sidan landet då barnet var sex månader och där började den mest ensamma tiden i hela mitt liv. Om jag var isolerad tidigare från vänner och familj så var det inget jämfört med vad jag blev nu. Det geografiska avståndet till någon form av trygghet blev nu minimal.
Lyckligtvis fick jag arbete på en golfklubb då min son fyllde ett och där var jag ett par månader en sommar i början av 2000-talet. Det var också där, bland vanliga människor, jag insåg hur destruktivt jag levde och att det fanns något annat inom räckhåll. Det var första gången jag kände att jag förtjänade att vara lycklig.
Jag älskade bannemej att jobba där. Att stå i disken och se hur fort jag kunde stapla tallrikarna, eller baka av en plåt kanelbullar och garnera dem, stå i kassan och sälja glass till förbipasserande glada golfare. Det var fint att träffa vanliga människor.
Jag lämnade relationen en natt den sommaren. Med hjälp av socialtjänst, polis och familj. Fick bo på ett skyddat boende för mammor och barn på västkusten ett tag.
Ödet tog mig till arbetet som servitris på ett anrikt steakhouse i min nuvarande hemstad. Där harvade jag på med stor stark och plankstek i några år tills jag mellanlandade på societetsrestaurangen och därefter stadshotellet. Älskade arbetet som servitris. Så fostrande! Både i social kompetens, effektivitet, service och underhållning. På hotellet gjorde jag sedan en resa genom de olika avdelningarna som både städerska på spa, arbete med gästrelationer och slutligen landade jag på marknadsavdelningen. Jag hade nämligen börjat blogga på fritiden och behärskade både bild, text och sociala medier. Detta var på den tiden då alla hotell insåg att de var tvungna att vara aktiva i dessa forum för att nå ut med sina budskap och därmed sälja fler hotellrum och spapaket.
Det här hände dock inte över en natt. Jag började med små steg – köpte en kamera, försökte förstå vinklar och komposition. Jag läste och lärde mig av andra, övade mig på nya uttryck så mycket jag kunde varje dag och testade mig fram. Formatet kändes både roligt, stimulerande och lärorikt. Och den resan är jag ju fortfarande på – ständigt i utveckling och med nyfikenhet som drivkraft.
Så jag har gjort en märklig karriärsresa minst sagt.
Jag tycker den är fin och är stolt över att jag vågat anta dessa dessa utmaningar trots brist på akademisk utbildning.
Bloggen växte, Instagramkontot Krickelin växte. 2016 sa jag upp mig från mitt fasta jobb och har sedan dess levt helt på mina egna varumärken, som influencer, föreläsare och kreatör.
När jag ser tillbaka inser jag att arbete har räddat mig många gånger. Jobbet har gett mig fokus, mening och självrespekt. Därför sitter jag också här på semestern och skriver, skapar, planerar – för att det är det som får mig att må bra.
Det finns många vägar till Rom, som man brukar säga. Flera sätt att nå samma mål. Och för mig blev vägen krokig, full av mörker och snår – men jag kom fram ändå.
Min resa får bli en påminnelse: det går att ta sig vidare, oavsett var man startar eller vilken botten man befunnit sig på. Det går att leva ett gott liv även när skiten fortfarande pågår i bakgrunden. Inställning är avgörande.
Så jo, offerkoftan kan kännas varm ibland. Men den kväver mer än den tröstar.
