Jag scrollar igenom kommentarsfältet hos en kollega och får plötsligt en kall våg av skam över mig. Det sköljer till sådär som bara sekundärkränkthet kan göra.
Någon har skrivit att hon uppskattar att bloggaren inte, som ”så många andra över 40”, plötsligt börjat skriva om träning och nyttig mat. Hon tränar när hon vill, äter vad hon vill – och behöver därför inte se vad alla andra stoppar i sig eller hur många steg de gått.
Jag funderar lite över det där. Inte bara i hennes åsikt, utan också i min egen reaktion. Som en aktiv publicist i ett konstant brusande medieflöde påverkas jag – vare sig jag vill eller inte – av alla dessa åsikter vi dagligen matas med. Sanningar, pekpinnar, nya rön. Vi har numera tillgång till allas ärliga känslor kring allt, i realtid, ur alla tänkbara perspektiv. Sånt som förr stannade i ett telefonsamtal med en vän eller vid en kafferast på jobbet.
Min blogg och denna text är också det. Ett tyckande. Min åsikt.
Folk tycker. Mycket. Högt. Det är förbud hit och pekpinnar dit. Man ska vara så, men inte så. Man ska träna men inte prata om det. Vara medveten men inte påfrestande. Jag går ut med hunden och får plötsligt dåligt samvete för att jag stoppat in mina AirPods – visst hade jag sett något om strålning rakt in i hjärnan? Tar fram airfryern för att laga lite sötpotatis, men hejdar mig – var det inte något om mikroplaster där som var skadligt? Sätter mig för att skriva ett blogginlägg men börjar tvivla… Tänk om just hon – hon som ogillar när folk skriver om mat och träning – klickar in idag och himlar med ögonen åt mina eventuella försök att vara hälsosam? Herregud.
Vår samtid gör oss till förbaskat osäkra individer. Rädda för att göra fel. Rädda för att bli tillrättavisade av främlingar i kommentarsfält. Det är synd. Men det kanske också är en påminnelse. En påminnelse om att stå stadigt i sig själv och lita på att det man bidrar med är intressant – men inte för alla. Och det är faktiskt helt okej. Det är även en påminnelse om att vara källkritisk och använda sitt sunda förnuft som konsument.
Det är också en påminnelse om att rensa. Avfölja de influencers som inte längre ger det man önskar. Banta ner flödet. Skapa en algoritm som lyfter, istället för att stjäla ens energ . Att sluta glo på innehåll som sabbar självkänslan och äter upp vettet.
Så nej, det blir ingen text om mat och träning här idag. Jag är kränkt! Hahaha.
Men jag har heller inte tid att skriva mer just nu.
Jag ska nämligen klicka in mig hos en matbloggare och skriva i kommentarsfältet hur tacksam jag är över att hon inte skriver mer om sin trädgård. Jag har ju en egen, och jag gör ju vad fan jag vill i den. Den är kaos. Vill absolut inte ha inspiration och behöver verkligen inte veta vad hon gör i sin trädgård. Vad trodde hon egentligen? Skriv om något relevant istället…
I fönstren i matsalsrummet har jag haft fyra Mårbackapelargoner. Länge höll jag dem vid liv med omsorg: ny jord, näring, vatten och noggrann beskärning. Vi har varit goda vänner under åren. De övervintrade där i vinterljuset och stod sedan prunkande på vårkanten igen. Men det senaste året har jag märkt att de liksom gett upp. De har blivit sura, fula, glesa och envisats med att blomma som om det vore en plikt snarare än ett nöje – trots all kärlek jag öst över dem.
Jag har försökt tänka att det är okej. Det är väl charmigt med spretiga grenar och ett visst förfall? Snart kommer sommaren, tänkte jag, då lever de säkert upp igen. Men nej – de blev bara surare.
Förra veckan var jag på en liten lanthandel och såg ett helt bord fullt med ljuvliga Mårbackor. Så där ska de ju se ut!
Glada, soliga, frodiga – fulla av liv. Så jag gjorde det enda rimliga: jag köpte fyra nya.
Och när jag kom hem slängde jag de gamla. Rakt på komposten. ”Nu räcker det”, sa jag högt.
”Jag är klar med er.”
Det är kanske inte bara pelargoner man kan applicera detta på. För visst är det så: ibland håller vi fast vid saker som inte längre ger något tillbaka. Som ett rum vi försöker få till med inredning men som aldrig känns riktigt bra, oavsett hur mycket vi pyntar. Nya kuddar och gardiner men ändå skaver det.
Kanske är det dags att börja om? Rensa ut, måla om, göra plats för något nytt och enklare?
Eller i relationer – man håller på och gullar, bjuder till och fixar men kanske inte får så mycket tillbaks? Kanske är det bättre att släppa taget och lägga energin på relationer som faktiskt blommar?
Allt håller inte för evigt, hur mycket vi än anstränger oss. Och det är nog precis så det ska vara. Vi växer ifrån, vidare – och det är okej.
Så – RIP mina älskade pelargoner. Tack för er tid. Men jag kommer faktiskt inte sakna er alls. Hahaha.
Högsäsongen börjar lida mot sitt slut, och tanken är att vi nästa vecka rundar av med våra sommartider. Men… vi har fått många frågor om att hålla öppet lite längre. Jag förstår verkligen önskemålen — men jag måste vara helt ärlig: jag vet inte om jag orkar.
Att förlänga öppettiderna innebär en hel del pusslande med personal, det är en ekonomisk chansning och det skulle kräva ännu mer av mig – och jag kör redan på fälgarna energimässigt just nu.
Om jag ska vara helt ärlig behöver jag lite tid för mig själv. Landa. Sitta i bastun. Komma tillbaka till rutiner. Just nu längtar nog ingen efter vardagen mer än jag.
Så här års börjar man ju också summera sommaren. Hur gick det egentligen? Hur var kundflödet? Vad tyckte personalen? Överlag känner jag en stor tacksamhet för allt som förändrats – det har verkligen varit en sommar att minnas.
Samtidigt börjar höstnyheterna rulla in. Prover granskas, nya kollektioner ska fotas och lanseras – och jag behöver bli klar med nästa omgång produkter. Och så jobbet som influencer… Mailkorgen fylls snabbt nu när kunderna är tillbaka från semestern och väntar på utkast och kampanjmaterial.
Så, här kommer mitt svar på frågan som så många ställt: Nej, jag kommer inte ha öppet i två veckor till. Jag behöver stänga sommarsäsongen och bara har öppet onsdagar och lördagar som vanligt , andas och få komma ikapp – både i företaget och med mig själv.
Jag väljer att prioritera min hälsa nu. Sömn, träning, promenader – och bastu, såklart. Sorry. Not sorry, som man säger.
Jag följer med stor glädje Underbaraclaras blogg sedan jag själv började blogga 2008. Det har varit en fröjd att följa henne genom livets skeenden och självklart blir jag nu en av hennes prenumeranter nu när hon startar premium och sätter upp en betalvägg för en del av inläggen. Hos henne hittade jag ett inlägg med dessa frågor som hon i sin tur funnit hos bloggaren Flora. Bjussiga bloggare delar ju med sig och jag skäms inte ett dugg av att härma och kopiera frågorna rakt av håll tillgodo.
Varför började du blogga?
Det hela började faktiskt lite av en slump. Jag var mitt uppe i småbarnslivet, mycket tid spenderades hemma och mina dagar fylldes av sånt jag älskade – loppisrundor, trädgårdsfix, att sy barnkläder, baka och pyssla om hemmet. Ganska perfekt för att börja dokumentera på en blogg – även om jag inte visste det då.
Jag hade noll erfarenhet av det digitala och inget större intresse heller, men en vän visade mig hur bloggformatet fungerade – och jag blev nyfiken. Det passade mig perfekt. Ett snabbt och kreativt sätt att uttrycka sig i både text och bild, och dessutom få direkt respons från dem som läser. Magiskt ju.
Det fina var också att det gick att kombinera så bra med familjelivet. Jag kunde skapa på mina egna villkor, i mitt eget tempo – och det växte med mig, år efter år.
Och ja… the rest is history, som man säger.
Vilka bloggplattformar har du varit på?
Under åren har jag haft min blogg på bland annat Lovelylife.se, ELLE Decoration och på egna domäner. Numera hittar du mig på krickelins.se, där jag samlat allt under eget tak.
Att vara en del av större mediehus och kreativa nätverk har absolut varit givande – det fanns en styrka i gemenskapen och det var inspirerande att blogga sida vid sida med andra duktiga kreatörer. Men med tiden insåg jag att det som passar mig allra bäst är att ha full kontroll över mitt eget innehåll och mina rättigheter.
Det är tryggt i att äga sin plattform fullt ut. Att kunna forma uttrycket helt fritt och publicera på egna villkor.
Vad tyckte dina föräldrar om att du bloggade som ung?
Jag började faktiskt blogga som vuxen – år 2008, mitt i småbarnsåren. Mina föräldrar har alltid varit väldigt stöttande i allt jag tagit mig för, och de har verkligen hejat på mitt kreativa driv och företagande genom åren.
Min pappa har själv varit egenföretagare, så vi har många gemensamma beröringspunkter. Det är fint att kunna bolla bokslut, utmaningar, likviditet och idéer med någon som förstår både det kreativa och det ekonomiska perspektivet.
Och mamma. Hon är en del av mitt företag idag. Hon hjälper till hos mig nu när hon är pensionär, och det känns så himla fint att få ha henne nära i det jag gör.
Så ja, jag är väldigt tacksam över det stöd jag haft hemifrån. Det har betytt mycket.
Vad känner du när du läser gamla inlägg?
Det är lite av en berg- och dalbana faktiskt – jag känner både skam och stolthet, beroende på vilket inlägg jag råkar läsa. Vissa perioder hade jag ett ganska pretentiöst, lite deppigt och poetiskt uttryck som jag idag kan tycka känns… tja, lite löjligt. Men det var ju jag då, och det får också finnas.
Jag har också lagt upp bilder på barnen när de var små, något jag absolut inte skulle göra idag. I takt med att de blivit äldre har de varit tydliga med att de inte vill synas i mina flöden – och det respekterar jag till 100 %. Ett av barnen blev till och med utsatt för mobbning i mellanstadiet, där gamla bilder från bloggen användes emot hen. Det var en viktig – och smärtsam – lärdom för mig.
Samtidigt finns det inlägg jag är väldigt stolt över. De jag skrivit om entreprenörskap, mäns våld mot kvinnor, beroendesjukdomar och medberoende har fått stark respons. Jag vet att flera av de texterna verkligen har hjälpt kvinnor i svåra situationer, och det känns otroligt meningsfullt. Det är sådant som får mig att vilja fortsätta skriva.
Hur länge har bloggen varit ett jobb?
Hm… jag vet inte. Jag började som sagt 2008 och hade då ingen aning om att det var detta jag skulle livnära mig på senare. Det smög liksom sig på med uppdrag som fotograf och därefter som influencer.
Hur talar du om din blogg med folk som inte känner till den? Jag berättar sällan att jag bloggar när jag träffar nya människor. Det känns inte som det mest relevanta att lyfta först. Istället brukar jag säga att jag jobbar med kläder, smycken och driver en webbshop. Ibland lägger jag till att jag även jobbar med sociala medier.
När du gör en piffig frukost, gör du den för bloggen eller för din egen skull?
Alltid för min egen skull. Ibland hamnar den på bild eller film även om det inte varit syftet från början. Jag har skapat vackert omkring mig så länge jag kan minnas – redan som barn älskade jag att duka fint, flytta runt saker och skapa stämning. Det värsta jag vet är att ställa fram smörpaket och juicekartonger rakt upp och ner på frukostbordet… haha. Men! Jag skulle aldrig ha synpunkter på hur någon annan gör – alla har sitt. För mig handlar det mest om känsla, inte content.
Blir du någonsin stressad av att du behöver dokumentera något?
Nej, faktiskt inte. Att dokumentera går nästan på automatik i min vardag, eller så skapar jag medvetet utrymme för att bygga inspirerande innehåll. När jag är med familjen lämnar jag oftast den stora kameran hemma – då får mobilen fånga ögonblicken lite snabbt, utan att det stör stunden vi är i.
Mycket i mitt liv dokumenterar jag inte alls – det finns delar som helt enkelt inte hör hemma på en blogg som denna. Ibland tänker jag att jag ska dra ner lite på innehållet från Frankrike, så att jag får mer tid för vila, bokläsning och bara vara… men det slutar nästan alltid med att jag fotar och skriver ändå. Jag tycker ju det är så roligt – och den miljön är tacksam att skapa i. Det verkar dessutom som att ni uppskattar det lika mycket som jag gör.
Hur mycket tid lägger du på din blogg varje dag?
Jag bloggar och sköter Instagram parallellt. Lägger minst sex timmar om dagen på detta. Bilder, redigering, text och hantering av kommentarer. Har jag ett inlägg som kräver mycket eftertanke och finlir så kan det ta flera dagar för mig att verka på det, ändra, skriva, låta min man läsa och så till slut så är det klart och publiceras. Jag kan också lätt som en plätt få ihop ett lättsamt blogginlägg på 15 minuter. Tror det är en av mina bästa styrkor att jag kan producera innehåll väldigt fort utan att vara ängslig i vad jag postar.
Vilka program använder du för att kunna blogga?
Lightroom, vsco och wordpress. Jag har min domän hos Oderland och har en kille som hjälper mig tekniskt.
Hur många inlägg har du planerade för framtiden?
Jag har ungefär tre i min hjärna samtidigt som jag funderar på men jag brukar aldrig tidsinställa. Jag bloggar väldigt spontant om det som passar i mitt liv just nu och låter dagsformen välja ämne.
Vad är viktigt för dig när du skriver ett inlägg?
Helheten på bloggen är viktig skulle jag nog säga istället för att fokusera på enstaka inlägg. Att jag blandar inspiration, ytliga ting med mer tänkvärda livsbetraktelser. Det är inte viktigt att alla inlägg berör på djupet för det hade ju varit tungrott för både mig som skribent och er som läsare. Det är inte heller viktigt att alla inlägg håller högsta kvalitet – jag tror mer på att blogga regelbundet och ha som mål att posta ett inlägg per dag. Jag tycker det är viktigt med ett varierande och vackert bildspråk men det är ju också för att jag är intresserad av att fotografera. Men storytelling i texten är egentligen minst lika viktigt – blir väldigt uttråkad då jag är inne på en blogg med massa vackra foton och så är texten totalt ointressant och bara slarvigt nerplitat bara för att…
Känner du någonsin att du vill sluta?
Nej, aldrig faktiskt. Jag älskar det här formatet och kan verkligen se mig själv blogga livet ut.
Däremot har jag ibland känt att jag vill sluta vara offentlig, särskilt när jag gått igenom svåra saker privat. Då blir jag mer skör och har svårare att hantera negativ feedback. Det kan kännas tufft att behöva fortsätta kommunicera om sitt liv, när man samtidigt bär på något riktigt tungt som man inte vill – eller kan – dela med sig av. Det blir en märklig kontrast, och det kräver mycket energi att hålla balansen. Men själva bloggandet i sig? Det är fortfarande en plats jag älskar att vara på.
Vad är det sämsta med att blogga? Det är väl just det ovan då. Jag tycker inte det är falst att inte dela privata svårigheter med främlingar utan blogga om andra mysiga grejer i livet – men visst blir det lite som att leva dubbelliv. Är det något livet lärt mig så är det att det finns ljusglimtar, vackra stunder, värme och kärlek även i de mörka perioderna av livet så jag försöker låta mitt bloggande handla om det.
Något inlägg i modern tid som fått stor respons? Jonas inlägg förra veckan var väldigt uppskatat av många! Har fått otrolig feedback efter det. Många män som varit inne och läst och det är ju kul såklart.
Hur förhåller du dig till Instagram i relation till bloggen? Har du Tiktok och/eller snapchat?
Jag har TikTok men använder inte kanalen aktivt – ärligt talat har jag lite svårt att förstå den fullt ut. Snapchat har jag enbart för att kommunicera med barnen.
De plattformar där jag är mest aktiv offentligt är bloggen och Instagram. Bloggen äger jag själv, och den är navet i hela min verksamhet. Här kan jag skriva längre texter, bygga upp något mer beständigt och skapa en djupare relation till mina läsare. Det är här man verkligen kan lära känna mig.
Instagram är en annan typ av kanal – mer yta, snabba klipp, vackra bilder, algoritmer att förhålla sig till och ett konstant flöde av frågor i DM. Men den är väldigt viktig för mig eftersom det är där jag får betalt av kunder som vill synas i mina kanaler. Då är det också mitt jobb att hålla den relevant, med bra räckvidd och intressant innehåll. Bara den senaste månaden har mitt innehåll visats över 8 miljoner gånger, så jag lägger ner mycket tid och energi för att hålla den levande.
Instagram driver dessutom trafik till både bloggen och webbshoppen. Jag är inte en av de influencers som tar paus i 30 dagar för att ha semester – det har jag inte riktigt råd med. .
Vad handlade ditt allra första blogginlägg om? Ingen aning. Det var säkert något banalt om en loppisrunda. Vad jag fyndat för femtio spänn kanske… Förmodligen!
Vad är det konstigaste du har fått i ett bud?
Bud från PR-byråer är sällan särskilt konstiga – det brukar mest vara tvål, böcker, smink eller någon ljuslykta. Ibland får jag saker från följare också, och det känns alltid fint och omtänksamt. Nu senast fick jag ett litet paket med hormontillskott i pulverform, tillsammans med ett fint brev. Jag har så otroligt fina läsare. De bästa, faktiskt.
En gång fick jag ett långt, kärleksfullt brev från en kvinna. Kort därefter hörde hennes vän av sig till mig och berättade att kvinnan gått bort strax efter att hon postat det. Jag grämde mig över att jag inte hann skriva tillbaka eller leta upp henne på Instagram. Det var så sorgligt.
Hur många blogginlägg har du skrivit totalt?
Tusentals! På bara den här domänen ligger det just nu 3 846 publicerade inlägg. Jag har bloggat nästan varje dag sedan jag började – och på sjutton år blir det ungefär 6 205 blogginlägg. Det är helt galet när man tänker på det.
Tänk om man kunde skriva ut allt i en bok? Den skulle väga ett ton. Haha!
Någon av er som har varit med ända sedan starten? Jag skulle bli så glad om ni berättade det i en kommentar
Hej på er. Ramlade över detta inlägg jag skrev sommaren 2020 då jag precis dragit igång min egna verksamhet. Blev alldeles varm i magen. Mycket har hänt sedan dess och snart flyttstädar vi och lämnar denna lokal ~ därför lite kul med en återblick tycker jag. Håll tillgodo.
Skrivet sommaren 2020 – Blogginläggen duggar inte så tätt här nu i sommartider men när de väl kommer så är de riktigt matiga. Ser att ni är många som är inne och tittar varje dag här efter uppdateringar och jag tycker det är riktigt roligt att så många vill ta del av bloggen nu under sommaren när ni är lediga.
Jag tror inte alls på ”bloggdöden” – utan jag tror, precis som Sandra Beijer skriver så klokt:
”Jag tror istället det handlar om att influencers fokuserar på den plattform som passar deras influencing bäst. Var du en mode- och/eller konsumtionsblogg så är det väl rimligt att framförallt hänga på instagram, där också samarbeten görs enklare. Youtube passar andra, eller tiktok, podcast och så vidare och så vidare.
Kvar finns istället de texttunga bloggarna – de skribenter som drivs av att berätta en historia samt de smalare, konceptuella bloggarna.”
Jag drivs av att berätta en historia, dela kunskap med inspiration och dela mina foton i ett sammanhang – då passar bloggen klockrent för mig. Instagram är lite för smalt för mig egentligen och jag tycker det kan vara svårt att posta inlägg i feeden. Det känns sårbart, öppet och ängsligt ganska ofta. Där brukar jag mest posta något som jag vet ”går hem”. På bloggen och i storys får man liksom hela mig som bloggare lite mer.
Ni som följer mig i alla kanaler – håller ni med?
Snart är jag uppe i 80 tusen följare på Instagram och inläggen jag postar når runt 35 tusen personer så det är helt klart en kanal som är viktig för mig i mitt arbete och jag tycker fortfarande att det är spännande och roligt. När jag öppnade mitt nya konto @klco.se så visste jag inte riktigt vad jag skulle räkna med – ville man ha ännu ett varumärke att följa? Är jag relevant nog? Vad följer många bara av vana och vad är egentligen intressant? Nu har jag haft igång kontot i tre månader och har i dagsläget 9 tusen som aktivt valt att följa mig och min resa framåt med det nya företaget. Nästan 100% svenska följare också och det är kul.
Tusen tack!
Det var inte meningen att analysera min och er digitala närvaro utan vad jag egentligen ville dela här idag är en rundtur i den fysiska butiken i Varberg. Jag får så mycket kärlek och pepp av alla besökare varje vecka och känner mig både stolt och glad.
Hela konceptet är först och främst uppbyggt kring te i olika blandningar och förpackningar. Vi har svart, grönt, rött, vitt och grönt te samt några örttéer. Och så har vi ju våra tångtéer också – tången är skördad här på västkusten och är blandad med ett rött och ett grönt te. Väldigt nyttigt och gott och det är framföraltt väldigt roligt att lära ut mina nyfunna tekunskaper till alla som besöker oss – det riktigt bubblar ur mig.
Vi bjuder alla våra kunder på två olika sorters kallbryggda téer då de besöker oss och berättar hur vi fixar en läskande sval och hälsosam dryck nu under somaren.
Här är kassan förresten. Under den har vi all packningsmaterial så de dagar vi inte har kunder i butiken använder vi detta som packbord till alla ordrar från webben, så smart.
På kassan har jag lagt blommor jag torkat och täckt med en glasskiva – vi byggde kassan av träskivor som vi skruvade ihop och målade. På väggen har jag hängt upp en stor gren jag fann i skogen och virat torkade ljuslila och vita blommor om. Här har vi både dator och kassa – samt en skärm på väggen som visar ett bildspel med inspirerande foton från hemsidan.
Äverallt hänger fotokonst från mig och andra kreatörer jag jobbar med. Här ser ni Linda Lomelinos foton på My Feldt och Mrs Mighettos illustrationer. Jag säljer både tatueringar för barn, tags, prints och tags från Mrs Mighetto i butiken i Varberg så missa inte detta då du är där.
I skåpet här har jag samlat massa vintage. Det är för att man inte bara ska behöva köpa nyproduktion då man besöker oss – jag har även samlat på mig mina favoritböcker på loppis under 6 månaders tid och säljer dem för en liten peng för att sprida det bästa jag vet. Spännande historier och livsöden som får en att växa. Morgon i Jenin och Påven Johanna står här inne…
Detta bordet är föränderligt – här dukas det upp för middag med keramik och linne från oss och det står alltid en bukett nyplockad blomster här.
Älskar ju den här sortens exponering då jag själv besöker butiker – Artilleriet är en fena på detta.
Apropå Artilleriet. Vid mitt senaste besök köpte jag en bok jag drömt om länge. John Derians ”Picture Book” – den är helt fantastisk och har fått den vackraste platsen hos KLco just nu. Bland tesorterna vi radat upp för at dofta och titta på.
Så vacker bok.
Älskar böcker i alla dessa former och uttryck. Så mycket historier, kunskap och inspiration som finns bland sidorna. Är inne i en tjock roman just nu om en ung kvinna i Korea, hon blir gravid och gifter sig med en kristen tuberkolosdrabbad präst. Pachinko, som boken heter, rör sog mellan trånga gatumarknader, Japans toppuniversitet och den undre världen pachinkohallar, den spänner över fyra generationer av starka kvinnor och män. Väldigt spännande att ta sig igenom denna.
Pachinko är ett japanskt automatspel som liknar flipperspel och förekommer i Japan.
Man lär sig himla mycket av att läsa böcker. Tur för mig som hoppade av skolan efter nian…
Ok, tillbaka till Klco nu. Jag fick tag på en gammal våg som passar in perfekt på bordet här.
Just denna dag hade jag på mig blusen Mildred. Den har varit så poppis så den faktiskt sålt slut i vissa storlekar och färger. Roligt! Vi har ju inte ens haft öppet en månad än…
Men den kommer i en ny variant så håll ögonen öppna. Vi har gjort en mindre kollektion med linne som innehåller en blus, en skjorta, en klänning, handdukar, servetter och förkläde. Jag vill att detta ska vara plagg som får leva kvar i garderoben och på kroppen länge – där plaggen används om och om igen, överlämnas till familj, vänner och till och med till kommande generationer. Lin och linneproduktion är dessutom snällare mot miljön än till exempel bomull.
Keramiken har sålt bra och verkar poppis – det är roligt. Kul att man kan köpa en vacker mugg och en tekanna tillsammans med sitt favoritsort av te. När jag fotade den här så tänkte jag på att det var märkligt att jag inte packat ner några sådana i ordrarna – och då såg jag, jag hade inte hunnit få in skålen i webshopen än. Den är perfekt för min yoghurt på morgonen och även till några nävar nötter så jag ska snabba mig får in den. Så fin ju!
Så här ser det ut på en annan tehylla – här kan man brygga sig sin egen kopp och det finns alltid något hembakat i det gröna glasskåpet till vänster i bild.
Det här gröna skåpet är dock min favorit. Inhandlat på auktion och sedan målat av svärmor. Många undrar efter färgen och ska jag vara helt ärlig så tror jag folk nördar ner sig och nojar alldeles för mycket i detta med färgval. Häromdagen fick jag frågan om min klocka med detaljer av roséguld kunde passa till mina guldringar. Hade inte ens tänkt på det – att det inte skulle matcha.
Jag blandar allt – gammalt, nytt, färger, former och mycket mer. Tänker att människor sätter upp begränsningar i sin egna hjärna som inte ens behöver finnas. Testa att blanda, våga misslyckas och lek dig fram i både inredning och kläder.
Om färgen. Jag googlade typ” Anna Kubel eller Emily Slotte grönt skåp” i butiken då jag skulle köpa min burk och fick då upp något som passade. Det blev bra.
Via Katrin Bååth kom jag i kontakt med Bertazzoni som har galet fina spisar och kylskåp.
Både Katrin och jag är återförsäljare till dessa snygga och vill ni komma in och titta så är det bara att klämma och känna. Mycket bra grejer och jag är mycket nöjd med hur köket utformades.
Vi fick ju göra en speciallösning helt klart. Eftersom bänkskivan är över fem meter lång och väldigt djup. Den har stått i L:A Brukets lokal en gång i tiden och användts då kunder provat tvålar. Vi har liksom fått bygga ut spisen med en del bakom och likaså med fläkten.
Här ser du hur lång betongbänken är och du ser också den nedsänkta porslinshon. Vi valde en storköksblandare för vi tyckte det passade in bäst i den här industrilokalen.
Kylskåp med två frysboxar. Rymligt och bra. En stor växt gör mycket för miljön och den får hjälp av våra takfönster som ger bra belysning över köket.
Nu står jag i slutet av KLco lokal i anslutning till We are Laja som hyr in sig hos mig. Lokalen är stor – den är på 280 m2 och här skapar vi massa roligt.
Vår workshop med att växtfärga tyg blev snabbt fullbokad och vi har mycket roliga saker på gång till sensommar och höst. Kolla hela utbudet här – ska skriva mer om detta givetvis.
Åh – jösses vad jag har mycket att skriva om och visa. Ni har ju inte fått ta del av fotograferingen med Linnea Henriksson än heller ju…
Vårt bokbord har precis blivit påfyllt och jag är så glad över att böckerna säljer så bra. Kul!
Ska bjuda hit tjejerna från Livsjournalen till hösten tänker jag. Och My Feldt och Sofia på Mokkasin såklart. Thess som har skrivit ”Växtbasarat” har workshop här den 6 september förresten.
Så det var lite om hur det ser ut och vad det är vi skapar hos Klco. Ni är varmt välkomna – vi har öppet 14-18 på onsdagar och 10-14 på lördagar. Öppet på webben dygnet runt såklart och här följer du oss lätt på Instagram @klco.se
