Krickelins

Kristin bad mig skriva ett blogginlägg om hur det är att leva med henne. Det korta svaret är spännande, inspirerande, och ibland frustrerande. Men uppdraget var nu att lägga ut orden lite, så låt mig utveckla.
Under våra +20 år tillsammans har Kristin gått från att inte veta hur man skickar ett mail, eller betalar en räkning, till att vara en enastående entreprenör, inspiratör och allkonstnär – utan att någonsin kompromissa med sin empati eller starka moraliska kompass. Att på nära håll fått följa hennes utveckling, får mig att känna mig ödmjuk och att tro på att vi alla har förmågor i oss, och med rätt förutsättningar kan åstadkomma otroliga resultat. Jag är fantastiskt stolt över den entreprenör Kristin har utvecklats till, och imponeras varje dag över hennes energi och kreativitet som inte vet några gränser. Att ha fått Kristin som livspartner räknar jag till de största bedrifterna i mitt liv.
Med det sagt, så är ju livet med henne inte alltid enkelt, och som med alla starka personligheter kommer också hon med några baksidor. Vi är lika på många sätt – nyfikna, målmedvetna och arbetsamma. Det gör livet tillsammans spännande och intressant, att ständigt vara i rörelse. Våra olikheter å andra sidan kan sammanfattas i att där jag är förnuft är Kristin känsla. Där hon är form, färg och impuls, är jag funktion, logik och realitet. Livet tillsammans löser vi genom att vi båda har ganska stort överseende med varandras olikheter.
Som i alla relationer kommer vår med en hel del utmaningar, som oftast grundar sig i olikheter och bristande förståelse för varandra. Så när jag nu fått några rader att själv förfoga över tänkte jag ge några exempel på hur det – ur mitt perspektiv – är att leva med Kristin Lagerqvist. Håll tillgodo.

Bilen – Att ha varsin bil kan vara den enskilt viktigaste investeringen vi gjort för vår relation. Att kliva in i Kristins bil är att uppleva Mordor. Att behöva flytta på gamla ägg, säckar med sopor och kogödsel innan man sätter sig är standard. Förra veckan låg det en bit kartong i sätet. “Flytta inte på den, det ligger fullt med smält nougat under”, säger Kristin innan jag sätter mig. Hela förra sommaren körde hon runt med en handduk i passagerarsätet, för att inte behöva städa upp den påse med grillkol som hon hade råkat hälla ut i sätet. Och utsidan av bilen, det är underlag för ett helt eget blogginlägg. Tycker hennes kommentar om mina återkommande verkstadsbesök för hennes räkning talar för sig själv – “Vadå, jag krockar ju max en gång om året…”.

Diskmaskinen – Jag är själv ingen pedant, men har en dragning åt det logiska och mer ordningsamma hållet. Kanske är det därför jag har svårt att ibland förstå – och dela hushåll med – en person som kastar in grytor och bestick i diskmaskinen, ställer in glas vända uppåt, och sedan ställer sig frågande till varför disken aldrig blir ren. Och som efter 20 år av empiriska tester fortfarande tror att kastrullen med havregrynsgröt en dag ska komma rendiskad ur maskinen.

Projekt– Att åka hemifrån är alltid förenat med risk. Otaliga gånger har jag kommit hem till projekt som inte fanns när jag lämnade hemmet. Ett ton grus på uppfarten, ett gäng hönor i trädgården, ett uppbrutet parkettgolv – är alla exempel på projekt som jag blivit med, bara genom att inte vara hemma för att kunna lägga in mitt veto. När Kristin säger att ”Det fixar vi på en eftermiddag”, då vet jag att alla övriga planer kommande vecka är inställda.

Källaren – Omsättningshastigheten på färg, tapet och inredning i vårt hus är uppseendeväckande hög. I kombination med en rymlig källare är detta en livsfarlig cocktail för alla med det minsta sinne för ordning. I vintras körde vi fem till brädden fyllda släp till återvinning och second hand, utan att någon nämnvärd skillnad kunde ses i källaren. Jag blev till och med ifrågasatt då personalen på återvinningscentralen menade att jag drev målerifirma och därmed skulle betala för mina mängder med färgburkar som jag lämnade av. ”Ingen privatperson har så mycket färg hemma – det är omöjligt”.

Politik – Vi bråkar sällan. Men när det sker så handlar det ofta om att vi har skilda åsikter i en politik- eller samhällsfråga. Det kan handla om till exempel jämställdhet, migration, skatter eller brott och straff. Kristin läser en artikel och blir känslomässigt övertygad. Jag lyfter argument både för och emot hennes ståndpunkt, och menar att det alltid finns flera perspektiv – även i frågor som i en välskriven artikel kan verka självklara. Hon blir arg och tycker att jag aldrig håller med henne. Varpå jag noterar ytterligare ett ämne som vi, för familjefridens skull, inte ska debattera. Jag är förnuft, hon är känsla.

När jag själv läser exemplen ovan – som är helt och hållet vinklade ur mitt perspektiv – så ser jag en ganska rörig och till och med något oansvarig person framför mig. Men så är absolut inte fallet. På totalen, och i synnerhet i hennes arbete, finns det få detaljer som hon inte har full koll på. Jag har mött få personer som klarar av att jonglera så många bollar samtidigt, och själva kan driva så omfattande projekt från start till mål, med samma goda resultat. Ovanpå detta har hon också en extremt hög arbetsmoral, och skulle aldrig leverera något som riskerar en missnöjd kund.

Fördelen med att leva med en person som är kreativ, handlingskraftig och som inte ser några begränsningar är att det blir mycket gjort. Även om jag ibland kan falla in i rollen som bromskloss anstränger jag mig verkligen för att inte hålla tillbaka henne. För jag vet att hennes driv och närhet mellan tanke och handling i grunden är egenskaper jag uppskattar, och som berikar mitt liv. Jag tror att i en stark relation utmanar och utvecklar man varandra, och växer tillsammans. Man har sitt gemensamma, samtidigt som man och ger varandra utrymme för sitt eget självförverkligande.

Att leva med Kristin Lagerqvist är roligt, spännande och inspirerande. Hon är intressant, driven och har det största av hjärtan. Det är också ansträngande, frustrerande och ibland irriterande att behöva mötas i våra olikheter. Men livet med henne utvecklar mig på så många sätt, och jag upplever att det varje dag gör mig till en lite bättre människa. Vi har nu bockat av de första 20 åren tillsammans, och det finns ingen jag hellre skulle spendera framtiden med.
/Jonas