Krickelins

Kära ni,
Så har vi plötsligt landat i den sista helgen i augusti. Här på västkusten ser det ut att bli en strålande dag med solsken och klar luft – nästan som ett litet avsked från sommaren.

Själv ska jag stå i butiken under dagen, och ikväll väntar en middag jag blivit bjuden på. Farmers Table – visst låter det alldeles extra? Jag tänker klä mig i blommig klänning, hatt och ett par välanvända cowboy boots.

Om jag ska vara helt ärlig har veckan varit tung. Privata problem har gjort mig ledsen och trött, och en del av mig funderade faktiskt på att tacka nej. Men samtidigt kan det ibland vara just det man behöver – att få komma ut, träffa människor, skratta lite och låta energin fyllas på utifrån. I värsta fall går jag bara hem om det känns för mycket.

Ju äldre jag blir, desto mer märker jag hur viktigt det är att vårda min energi. Det känns nästan som ett litet revir jag måste vakta, där vissa saker får komma in och andra hålls på avstånd.
Känner ni igen er i det?

Från det ena till det andra…

Min matcha börjar ta slut, både i mitt egna kök och på K LAGERQVIST lager och det verkar svårare än vanligt att få tag på mer just nu. Tydligen råder det brist i Kina – och det märks verkligen! Vem kunde tro att det gröna guldet skulle bli så populärt att till och med leverantörerna har svårt att hänga med?

För en matchaälskare som jag är det här förstås lite av en kris. Två koppar kaffe på morgonen är min rutin, men sedan resten av dagen – då är det matcha eller te som gäller. Kanske är ni också likadana?

Man undrar ju vad man ska göra nu när favoritdrycken börjar sina?

Det är ingen bra fredag. Jag gick och la mig redan vid åtta igår kväll i hopp om att vakna som en gladare människa idag – men det hjälpte inte särskilt mycket. Jag har bytt östrogenplåster, tagit mina vitaminer och till och med försökt affirmera glädje i bröstet, men inget verkar bita. Ryggen värker, regnet öser ner och jag är förbannad.  Allt det jag inte orkade ta tag i igår känns bara ännu tyngre idag, inlindat i spöregn.

I stunder som dessa tänker jag att man egentligen borde låsa in sig och undvika alla människor. Bara sitta i en bastu och djupandas, eller sova bort dagen i hopp om att vakna på andra sidan. Jag googlar på symptom för bipoläritet, rotar i mina egna trauman och landar i att det snarare bottnar i PTSD och ett djupt medberoende. Man kommer inte undan.

Just nu går en serie på SVT som heter Hudlös, med Joakim Lundell som programledare. Jag var först skeptisk, men började ändå titta – och jag måste säga att ämnet berör. Ett tips från mig om du, liksom jag, är intresserad av det här området.

Så jag står här på vågen och väntar ut den. För den passerar alltid, även om det känns som man ska gå under. Vissa dagar är bara skit, och då får man helt enkelt ta sig igenom dem.

Dagens huvudbry? Hur i hela friden ska jag lyckas filma härligt och inspirerande content i min blöta trädgård när jag inte ens kommer upp ur soffan – och fortfarande sitter i pyjamas?

Är det inte typiskt? Jag hör det ofta från andra och nu har det hänt mig själv – fenomenet när man har jobbat hårt en längre tid och så fort man går på semester eller ska in i en lugnare period… då slår kroppen bakut.
Vissa blir sjuka, andra får migrän – eller så händer något helt oväntat i familjen som gör att allt blir allt annat än vilsamt.

Själv lyckades jag dra på mig en ordentlig skada i ländryggen. Och såklart just nu, när jag hade sett fram emot allt det där jag längtat efter: vandra, träna, plocka svamp, gå på spa, förbättra löpsteget, bada, röja i trädgården… listan är lång.
Nu kan jag knappt plocka upp hundbajset på gatan utan att behöva gå ner i en djup squat för att lyckas. Ghaaa!

Det klassiska hände. Att jag körde på som om jag var mitt allra mest vältränade jag. Jag gick till gymmet, tog min vanliga vikt på wallball och tänkte att ”det här fixar jag”. Men så fångade jag den fel, drog till ländryggen och kände hur det började hugga till. Istället för att sluta blev jag förbannad – och fortsatte kasta den där förbaskade bollen. Som om inte det räckte hoppade jag upp och ner på en låda jämfota också… tills jag till slut fick inse att nej, det här var inte bra.

Så nu sitter jag här, frustrerad och vansinnig sedan söndagens morgonpass – med bara mig själv att skylla.
Bara att kapitulera för ordentlig vila antar jag – bastu, film, lugna kortare promenader och låta allt annat få vara.
Har ni något bra tips på film eller serier?

Varje måndag får jag ett sms med frågan om jag vill beställa veckans närodlade grönsakskasse levererad till min dörr. Jag brukar tacka ja och ser sedan fram emot vad som står på min trapp då jag kommer hem från jobbet. Alltid lika spännande!

Denna dagen var det brytbönor, tomater, lök, grönkål, vitlö, tomater, purjolök, spetskål, paprika, ett knippe morötter och ett salladshuvud. Detta är ultimat lyx om du frågar mig – känner mig så rik när jag har mycket goda råvaror som är naturligt odlade här på hemmaplan. Lite blommor brukar dessutom dekorera papperspåsen.

Det är så roligt för jag vet aldrig vad det ska vara i påsen så matlagningen för veckan får anpassas efter innehållet. Allt kommer till användning i en kålpudding, till en sallad, till ugnsrostade grönsaker osv.

Har ni något liknande där ni bor? Eller har ni någon REKO-ring att bli medlem i kanske, någon liten butik eller någon torghandel där ni kan finna dessa lokalproducerade delikatesser. Man får passa på nu när det är skördetider!

I somras tog jag mig igenom Alla Fyra av Miranda July. Jag bläddrade de sista sidorna på en strand i Agde och la den tacksamt åt sidan för att sedan smälta upplevelsen.

Boken har fått enorm uppmärksamhet i media och synts flitigt på Instagram de senaste månaderna. Den har stannat kvar inom mig, både berört och provocerat, vilket i sig säger en hel del.

Från början tänkte jag faktiskt att jag inte skulle skriva ärligt om vad jag tyckte. Jag kände mig ganska dömande, och det är ju inte direkt den sida av mig själv jag helst visar. Jag vill ju gärna vara en människa som är öppen för andras perspektiv, intressen och livsöden. Men samtidigt var det svårt att sympatisera med huvudkaraktären. Hon satte sitt eget ego främst i många lägen upplever jag. Inledde en affär med en ung man i flera veckor, medan hennes man och barn trodde att hon var på bilresa till New York.

Vissa scener var så oförutsägbara att jag både blev imponerad och fascinerad över författarens fantasi – som när hon gick igång på att fånga mannens kiss i handen eller när han hjälpte henne dra ut en tampong på toaletten. Jag högläste några stycken för min man där på stranden, och han trodde knappt sina öron.

Boken beskrivs som ett fenomen, som en skönlitterär självhjälpsbok. Den berättar en historia om begär och lust på ett sätt jag aldrig tidigare läst. Språket är grovt, men samtidigt är berättelsen fängslande och skickligt skriven. Just det gör att jag hela tiden drogs tillbaka, även om huvudkaraktären gav mig ångest snarare än inspiration. Jag tyckte uppriktigt synd om hennes man, som framstod som en reko kille.

Och jag kan inte låta bli att tänka: hade huvudpersonen varit en man, hade boken verkligen blivit lika hyllad och ikonförklarad? Kanske är det just därför den väcker så mycket känslor, för att den tvingar oss att konfrontera våra egna fördomar och gränser. Våra egna lustar och begär.

Trots min irritation tycker jag att boken är viktig. Den lyfter fram en sida av kvinnlig erfarenhet som sällan skildras i litteraturen upplever jag. Därför vill jag gärna uppmana dig att läsa den och bilda din egen uppfattning. Skriv gärna vad du tyckte sedan för jag vill mer än gärna diskutera andras upplevelser av boken.
Har du läst?

Igår läste jag en intressant samtalskrönika i DN där de diskuterade Alla Fyra. Jag satt i bastun och slukade varenda ord. Därefter öppnade jag Alex Shculmans senaste 17 juni och läste med stor fröjd. En otrolig bok. Läser de sista sidorna idag och är så glad över att jag hittat tillbaka till böckerna efter en intensiv arbetsperiod. Hurra och amen på det.