Rosorna är nästan överblommade här hemma i Varberg. Jag borde egentligen ta en kvällspromenad bland kullerstensgatorna och beundra prakten innan den försvinner helt. Runtom i stadskärnan klättrar rosorna upp längs fasader och grindstolpar – de vackraste små husen är just nu inramade av blomster i sin allra mest romantiska form.
Min egen New Dawn, som slingrar sig runt köksentrén, har helt tappat konceptet – den blommar så vilt att det nästan känns som om dörren är på väg att sväljas av rosor.
Att jag skulle ha en rosenträdgård var aldrig en medveten plan. Våra rosor har snarare fått hamna där det råkat finnas en ledig plats. Två stora honungsrosor växer till exempel i rabatten precis intill dahliabäddarna. Ingen optimal placering, om du frågar mig. De hade behövt något att klättra på – en båge. Faktum är att de hade det en gång, men jag var för otålig. Ville att det skulle hända nu. Så bågen revs. Rosorna fick stanna. Mitt misstag.
Trädgården som helhet är inte särskilt imponerande i år. Men kanske vänder det, med lite mer tid och kärlek. Jag längtar faktiskt efter att få lägga mig på knä och rensa ogräs med en bra bok i öronen.
Timmarna sedan jag kom hem har varit allt annat än lugna – dygnet har susat förbi och just nu ser jag nästan i kors av trötthet. Ska krypa ner i sängen efter en lång arbetsdag, men kikar in här imorgon igen och berättar lite roligt som händer till helgen.
Som egenföretagare får hjärnan sällan vila från kreativitet och utveckling – i alla fall inte min. Det är nästan som att det är just när jag byter miljö och tillåter mig att slappna av som de bästa idéerna hittar fram.
Under de här veckorna har jag skissat på ett nytt digitalt visuellt uttryck som jag ser fram emot att jobba med en tid framöver. Jag har också börjat planera kollektionen för sommaren 2026, satt bollar i rullning för en internationell webbshop och satt igång processer kring nya produkter. Om jag känner mig själv rätt kommer jag hem med kameran i högsta hugg, full av inspiration – redo att fota, testa nya uttryck och styla om butiken. Redan till helgen äger en ny lansering rum och jag ska fota allt imorgon.
Att få ha ett så kreativt arbete känns som en gåva. Jag älskar friheten, att själv få hålla i taktpinnen och forma min vardag och mitt varumärke precis så som jag vill. Extra stolt är jag över att driva ett företag som är både hållbart och lönsamt – varje år går vi med vinst, utan lån eller externa investerare, och med betydligt lägre personalkostnader än många andra.
Hurra! Jag får ha roligt och samtidigt bygga ett stabilt företag – något jag förstår inte är helt självklart när jag pratar med andra. Det gör mig bara ännu mer tacksam.
Jag älskar utveckling och förändring. Så har det alltid varit. Om något börjar skava – oavsett om det handlar om arbete, platser eller relationer – så är jag en stor förespråkare till att agera för förändring. Jag har varken tid eller lust att stanna kvar i något jag vuxit ifrån. Livet är för värdefullt, och tiden för dyrbar.
Just därför känns det extra fint att vi flyttat butiken i år och har hela högsäsongen nere i Varbergs hamn. Det är en plats som bubblar av liv, kreativitet och möten – precis det jag längtat efter.
Vår nya location är temporär och vid årsskiftet packar vi ihop igen.
Vart vi tar vägen därefter? Det håller vi för oss själva ett litet tag till.
Branschen jag verkar i är mitt uppe i ett skifte – det känns tydligt. Vi går in i en ny tid, där både produktion och konsumtion omformas. Tempot, behoven och förväntningarna förändras, och det kräver att man är både lyhörd och flexibel.
Sedan jag startade K LAGERQVIST har varje år fört med sig nya utmaningar: pandemin, krig i vår närhet, global tulloro, en förändrad digital räckvidd – och nu den lågkonjunktur vi befinner oss i. Men trots stormarna har jag alltid trott på att möta förändring med ödmjukhet och nyfikenhet.
Jag är övertygad om att de företag som just nu tänker smart, vågar skala ner sina omkostnader och lutar sig mot sina tidigare erfarenheter – utan att gripas av panik – är de som kommer stå ännu starkare när vinden vänder. För det gör den. Förr eller senare. Och när den gör det vill jag stå där – grundad, hållbar och redo att växa.
Just nu sitter jag i passagerarsätet, på väg hem från Frankrike, med datorn i knät och sommarprat i högtalarna. Ett vackert Tyskland rullar förbi utanför men i mitt huvud pågår det full aktivitet.
Jag skriver listor, planerar morgondagens fotografering, skissar på en ny klänning, fattar beslut om läderprodukterna och dubbelkollar leveransen av vårt sommarmagasin. Det kanske låter mycket – men för mig är det just i rörelse som idéerna faller på plats och ofta då jag kan fokusera som bäst. När hjärnan får andas och perspektiven växlar, händer något. Det är som om kreativiteten vaknar till liv mellan rastplatser och olika vägar.
Att kunna arbeta så här – platsoberoende, fritt och luststyrt – både från mitt franska sovrum och från bilen, är ett privilegium jag aldrig tar för givet. Jag får följa mina idéer från tanke till handling, forma min vardag efter hur jag fungerar bäst och låta arbetet växa fram i takt med livet.
Ett morgondopp innan butiken öppnar. En kaffe vid strandkanten medan solen sakta värmer upp dagen. Det är guld.
Här får ni en liten glimt av mitt grafiska uttryck under sommaren – vad tycker ni?
Det gyllene morgonljuset inne i sovrummet ger en fantastisk start på alla dagar här. Jag börjar fundera lite över hur jag ska kunna spendera mer tid härnere och arbeta härifrån.
Livet i Languedoc är som att kliva rakt in i ett vykort. Landskapet pendlar mellan dramatiska berg, oändliga vinfält och medeltida byar där tiden verkar stå helt still. Det som gör Languedoc extra speciellt är att det känns genuint och inte så ”turistigt”
Det bästa med regionen är den avslappnade atmosfären. Här finns alltså inga turistmassor som på Franska Rivieran, men ändå samma sydfranska charm. I stället möts man av små lokala marknader där man kan köpa solmogna tomater, nybakat levain och ostar direkt från producenten.
Och så vinet – det är nästan en egen upplevelse tycker jag. Languedoc är en av Europas största vinregioner, men samtidigt en av de mest underskattade. Det finns otaliga vingårdar som gärna öppnar upp för provsmakning, ofta med en personlig touch som är svår att hitta i mer etablerade områden. Senast igår var vi på en vingård och köpte med oss ett par lådor hem till Sverige för mysiga vinstunder på de svenska klipporna i solnedgången.
Kusten här i Languedoc bjuder på långa stränder utan trängsel med mjuk sand eller dramatiska klippor. Här är det lätt att sola, bada, promenera – bara vara. Vi brukar hyra solbäddar på strandrestauranger ibland och annars ligger vi på handduk. Nu när det är så varmt behöver man parasoll.
Inlandet är fyllt av historia: tänk er stenlagda gränder i städer som Pézenas eller Carcassonne, där varje hörn bär på en berättelse och det finns mängder av vintage och hantverk. En god crepe eller en citronsorbet kanske? Ett glas vitt och några ostron i en av gränderna?
För mig är det kanske just kombinationen av det enkla och det storslagna som gör Languedoc är helt fantastiskt. Man kan äta middag under ett olivträd, promenera mellan vinfält i morgonsolen eller bara sitta på ett torg med en bok och se världen passera sakta. Älskar att sitta och titta på alla fransmän. Här går många ut på café eller restaurang – de sitter på torgen och pratar eller spelar petank. Ja, ni fattar kanske varför jag vill tillbringa mer tid här nere.
Pratade med grannen om skidåkning i Pyreneerna om vintern bara 1,5 timme från oss. Vilken dröm att tillbringa vinterlovet här nere och fira en fransk jul kombinerat med skidåkning.
I slutet av semestern köper jag ett randigt parasoll och förankrar det i sandstranden. Sedan somnar jag därunder, på en grön handduk i den dallrande hettan. Det vibrerar av värmebölja här i Languedoc – servitören är genomblöt när han serverar mina skaldjur till lunch. Jag tittar på min solbrända man. Svetten rinner i hans vackra ansikte.
”Ta en servett”, säger jag och funderar i samma stund på att stoppa två under mina egna bröst.
Efter lunchen badar jag. Vi ligger där och guppar bredvid varandra i det ljumma vattnet. Ingen vill gå upp. Sanden bränner som glödande kol under fötterna på vägen tillbaka till parasollet. Nej, nu ljuger jag. Jag har tofflor. Jag tar dem på ner till vattenbrynet, badar och glömmer dem där. Hinner gå två meter innan jag vänder tillbaka för att hämta dem.
På eftermiddagen läser jag de sista sidorna i en bok och förbannar mig själv för att jag lade min dyrbara lästid på något så mediokert. Självklart fick de varandra i slutet. Och sexscenerna – pinsamt usla. På omslaget står det att boken ska bli något på Netflix. Jag suckar. Är så innerligt trött på vår samtid.
Jag har frågestund på Instagram. Hälften av alla frågor handlar om vad saker och ting kostar. Jag vet inte om det är nyfikenhet kring min ekonomi eller om de själva överväger att göra liknande saker. Jag blir förvirrad. Ingen vill att man pratar pengar – det anses osmakligt och provocerande – men ändå vill ”alla” veta. Hur ska man ha det egentligen?
Jag bestämmer mig för att den som är genuint intresserad får kolla upp prislappar själv. Jag kan bidra med inspiration och praktiska tips – men inte med kvitton.
På vägen hem åker vi förbi en vingård med den där förtjusande hunden, den med de gigantiska tassarna. Jag smakar på ett kallt rosé och köper med en flaska till min mamma. Det är många som hjälpt till med trädgården medan jag varit borta.
Men nej – jag längtar inte hem. Inte till torra små dahliaplantor, sniglar och övervuxna tomatplantor.
Sedan jag började med östrogen och fick hjälp genom min klimakterieresa har min ångest lättat monumentalt. Det är som att jag fått tillbaka livet – ett helt annat sorts liv än det jag kände att jag kämpade med för ett halvår sedan. Allt var ångest, ilska, mörker och hopplöst. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte fungera.
Jag har funderat mycket på varför jag mådde så otroligt dåligt. Min egen analys är att det handlar om en ryggsäck full av obearbetade trauman som gjorde den här fasen i livet blev ännu tyngre än vad den kanske behövt vara. Kan det finnas en poäng i det?
Jag har länge försökt springa ifrån min bakgrund. Jag ville vidare, inte gräva så mycket i det som gör ont – hellre läka genom att ta hand om mig själv på bästa sätt, leva det liv jag vill ha, ta revansch på allt som gått förlorat. Men så var det som att kliva rakt in i skärselden. Jag tappade bort mig där. Energin och den kreativa styrka jag alltid burit på – den bara försvann.
Jag är nu så tacksam att ha fått tillbaka livskraft och livslust igen. I februari fick jag hjälp med östrogenbehandling och jag har succesivt tagit mig tillbaka till skrattet och välmåendet igen.
Och ändå vaknade jag i morse med ångest. Den låg som en kramp över bröstet. Jag vill inte gå in på varför – men jag vill ändå konstatera – att även om man bor fint och har en pool så blir man inte automatiskt lycklig.
En följare frågade mig nyligen om jag är tacksam, och hur det känns att ha lyckats som jag gjort. Jag studsade till. För självklart är jag tacksam över att vi haft möjligheten att skapa ett hem här i Frankrike. Jag vet att jag är priviligerad. Och jag är verkligen tacksam över livet i stort och smått.
Men att vara lyckad – Nej. Det vet jag inte om jag är.
Privilegierad skulle jag vilja kalla det i så fall.
Jag fick nyligen en fråga från Heja Livet om att dela min livshistoria hos dem. Känner ni till deras konto? Jag tycker verkligen om det de byggt upp – så värdefullt att berättelser får ta plats, att perspektiv delas. Vi växer ju av att höra andra prata om både det ljusa och det svåra.
Jag har inte tackat ja än. Tycker ni att jag ska?
Jag tycker det blir svårare och svårare att dela det sårbara ju äldre barnen blir. Jag vill skydda dem från att exponeras online. När jag berättar om mina utmaningar känns det ibland som att jag, hur försiktig jag än är, ändå drar in dem i det. Deras integritet måste få gå först – även om jag brinner för vissa ämnen.
Alla bär på sin historia. Ofta rymmer den både smärta och sorg. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva och prata om:
– Om att vara vuxet barn till en pappa med beroendesjukdom. – Om åren jag levde i fysiskt och psykiskt våld och därefter gömde mig. – Om att vara medberoende: detta utvecklas ofta i nära relationer där det finns dysfunktion, som vid alkohol- eller drogmissbruk, psykisk ohälsa eller trauma. Det är en form av självuppoffring som på sikt även blir skadlig för den som försöker hjälpa. – Om att vara NPF-mamma. – Om ensamhet.
– Om klimakteriet och kroppen man lever med.
Vilket ämne skulle ni helst vilja att jag skrev mer om? Och om jag skulle tacka ja – vilket ämne borde jag lyfta?
I morse låg ett tungt tryck över mitt bröst. Trots att solen sken. Trots att jag var i södra Frankrike. Trots att jag kunde ta ett dopp i den svala poolen innan kaffet.
Jag tror att verklig lycka inte sitter i det yttre. Den bor i mammahjärtat – Om barnen mår bra. I om man själv är frisk och stark, både i kropp och själ. Den finns där man jobbar med acceptans och självkärlek. Och när man har människor omkring sig som älskar en, som bär när man själv inte orkar.
