Kristin Lagerqvist
Jag drömmer om surfsemester där tiden med havet är självklarhet och vardag. Nu hinner jag inte med och det grämer mig som tusan att jag inte ens varit ute med min nya bräda som jag så stolt bar hem för några veckor sedan… 
Men medan jag stångas med verklighetens vardag så bläddrar jag gamla NSM och ser på ”Catch it” mer än en gång med en skön känsla i magen. Lofoten, Island, några minuter fyllda med så mycket inspiration, vågor och kärlek. Magiskt.
Denna måndagsmorgon är solig och extra långsam. Igor är hemma och jobbar med mig idag efter en natt med jobbig astma.
Vi har det rätt bra. Dricker varmt, virar filt runt om och läser lite bok innan andra måstigheter påbörjas.
Sedan plockar vi hallon i morgonsolen och gnäller lite över kalla fötter i skuggan.
Här får du ett tips. Jag har inte läst den själv än med de säger att den är riktigt bra…
Hej på dig.
Miranda Rebecca har ett gäng Wyandotte som är förbaskat ståtliga och vackra. De värper året om och bor i sötaste lilla hönshuset jag någonsin sett.
Hönshuset har Jake byggt. Såklart. Han har också byggt deras bedårande växthus och håller i detta nu på att försiktigt ta ner dessa vita väggar och plockar fram originaltapeten från mitten av 1800-talet…
I sovrummet är det blått och i hallen samsas diverse härligheter.
I det turkosa köket. Mirandas minnen som samlas här och där är bland de vackraste och jag måste verkligen skaffa korgar som hänger från taket.
Hon bjöd på Myntate i växthuset samtidigt som vi gick igenom ett och annat.
Så jäkla fint!
Miranda och jag brukar tävla om vem som har mest avflagnat nagellack…hahahaha.. antar att vi har mycket viktigare saker för oss än pilla med naglar och sådant..ska vara glad om man får på sig mascara någon gång liksom…
I Lyckan, som hennes hus heter, hade det blivit höst och vi gick en tur i trädgården.
Miranda visade sin nyaste tatuering som håller på att läka. Love deep like the sea. Tjusigt.
Och här är ju hönshuset. Gulligt, inte sant?
Vi skulle fota en del nyheter och tog oss ner till fyren, ett stenkast från Mirandas lilla hus.
Där låg havet ofantligt stilla och vi hade med oss morgonrockar, te och en trumpet.
Denna mugg kommer nämligen snart in i sortimentet igen.
Vattnet var svalkande och härligt. Jag ångrar att jag inte låg i lite till faktiskt… höstbadandet är fasiken helt beroendeframkallande. Jag tar ett dopp varje dag nu.
Sedan blev det brått. Min mamma kom med barnen och vi hade lovat dem kräftor som Mirandas pappa fiskat dagen innan. De gick på upptäcksfärd under huset och matade hönorna med brödskalkar.
Och sedan frossade vi i havskräftor medan regnet smattrade på växthustaket och sköna toner av country spred sig där inne. Efter maten gick barnen och jag ner till hamnen och kastade skalen i vattnet så fiskarna skulle ha något att smaska på.
Sedan blev det mynta- och rosente igen. Så mysigt. Alltihop!
Efter jobbet köper jag musslor till fredagens middag och cyklar vägen om strandpromenaden hem för att klä av mig snabbt och dyka i. Det doftar tång och jag hör skratt på avstånd. Men, det där fotot förföljer mig och jag är nog inte den enda föräldern som tyst gråtit i kön på ICA då tidningarnas framsidor vittnar om verkligheten många lever i.
Du har sett det överallt. Du har förmodligen redan skänkt en peng eller två och står just nu och river i garderoben efter kläder att skicka till dem som behöver dem mer än du. Jag är glad över att vi alla vaknade till denna vecka och agerar. Att vi pratar med våra barn och som lyssnar med förskräckta ögon och väljer att skänka veckopengen. Vår värld är grym som satan. Och alldeles fantastisk på samma gång. Det börjar med Dig tänker jag. Man gör vad man kan. #vigörvadvikan
Människor dör i Medelhavet, men människor överlever också. Tusentals, varje dag. De kommer till Europa omskakade, trötta, rädda och blöta. De kommer utan någonting med sig, till platser där ingenting finns, och därför behöver de din hjälp. Detta kan Du göra.
Jag älskar The Way we Plays’s fina small talks med inspirerande kvinnor. Avslappnat, härligt och uppfriskande. Att det är en av mina favoritfotografer Linda Alfvegren som porträtterar dessa vackra mammor och deras barn gör det ju hela ännu bättre. Nu har Linda svängt runt kameran hos Hanna Peters Bastin och jag gillar verkligen hela alltet.
Kika in du också. Och missa för all del inte det här sjukt fina reportaget om Charlotta Zetterström.
Heja The Way we Play, ni är ett gäng grymma och inspirerande kvinnor! Trevlig helg nu.