Krickelins

Jag var inbjuden till podden Sällskapets Podcast för att bli intervjuad kring mina livsregler. Har ni lyssnat?
Om inte så lägger jag en länk i slutet av inlägget.

Det gick ganska fort att identifiera de livsregler jag lever efter och som jag gärna delar med andra:

Gör det roliga först – ofta blir man fostrad till att göra det tråkiga först för att sedan kunna unna sig eller belöna sig själv med att göra det roliga.
Varför då? Helt obegripligt sätt att förhålla sig till livet tycker jag.
Mitt absolut bästa tips är att göra det roliga först – har du tur så gör någon annan det tråkiga….
(skämtar) Klart man inte ska skjuta ifrån sig ansvaret för tråkiga saker.
Förr tyckte jag att jag var slarvig och lite omogen som gjorde så här men nu tycker jag bara att jag är smart. En mycket klok strategi att ta sig genom livet.
Men ni fattar vad jag menar? Gör jag det roliga först så får jag jättemycket energi, mår bra och har skoj. Gör jag det tråkiga först så kanske det inte finns så mycket tid över för det roliga och då stressas detta igenom. Mycket bättre för mig att ha en snabb deadline på det tråkiga så jag kan beta mig igenom det fort. Så ja – testa att göra allt det roliga först och sluta vara den ”duktiga flickan” som ska göra ”rätt och riktigt”. Livet är för kort för att inte välja det som ger mest glädje.

Njut och vackert i vardagen – Vänta inte till helgen eller semestern för att unna dig härlighet. Date mitt i veckan, boka in en massage på lunchen, fotbad om kvällen, kompa ut en förmiddag för att sträckkolla serie och lägg en ansiktsmask. Duka med det vackra porslinet och lägg upp smöret i vackra skålar, mjölken i glaskanna och juicen i tjusig flaska  istället för förpackningen. Jag tycker inte att lyx ska vara förknippat med dyra saker – istället för att lägga tusenlappar på spa så kan man kolla om det finns en bastuklubb för en hundralapp om året, date hemma istället för på restaurang, googla hemmagjord ansiktsmask så kanske du till och med har ingredienser i skafferiet och köp vackra skålar på loppis så du slipper att handdiska… rakt in i maskin bara. Smidigt ska det va.

Tacka ja till det du är rädd för – Detta har jag tagit med mig mycket i mitt yrkesliv. När det känns som att jag nog verkligen tar på mig lite för stora skor och inte har en aning om vad jag håller på med, när jag faktiskt är livrädd och bara vill smita – ja, då är jag nog på exakt rätt plats för att utvecklas framåt. Det är okej att säga att man inte vet och behöver stöd i dessa situationer tycker jag. Ingen människa är en ensam ö och folk hjälper gärna till. Men att tacka nej för att man tycker det är läskigt och är rädd för att misslyckas är ingen bra orsak tycker jag. Att tacka nej på grund av familj och prioriteringar för tid är jag helt för – men är det modet som saknas så rekommenderar jag att man bröstar upp sig och kör. Vad är det värsta som kan hända?

Länk till podden jag var med i. Där vi förövrigt också pratade om hur het jag tycker min man är och varför jag är nykär i honom.

Hej kära ni.
Tänk att jag har den stora förmånen att ha denna digitala plats. Ett forum att vara kreativ i både text och foto & att både de stora och små tankarna får ta plats.
Tänk att ni kikar in med era klokheter och pepp dag efter dag. Jag uppskattar det verkligen. Jag uppskattar till och med tjuvnypen som kommer ibland – de där från er läsare som egentligen stör ihjäl er på mig. De får mig att fundera på hur jag upplevs och på min retorik. Det är viktigt. Tack!

Jag passar på att dela en kommentar jag fick häromdagen från Lina:
Hej Kristin! Jag läser inte så många bloggar, mycket pga att de mest kända inom livsstil är så tillrättalagda där allt känns som att det mest handlar om den perfekta buketten och det perfekta köpet och att allt är så mysigt och fint. Och när det inte är det så tror jag nästan inte på det..? Nog om det! Du däremot, älskar att du ger uttryck för det många av oss känner; noll lust att styra upp ännu en jul… Åren som går, vad ska man göra med den känslan..? Och känslan av att det ibland är riktigt motigt att vara social…?Sen tvivlar jag inte på att du som du säger i grunden är en glad person! Det anses jag också vara tror jag men jag känner igen mig i många av de där andra känslorna.. Så tack för att du ger det icke-perfekta lite utrymme!

Det är precis så här jag vll att ni som läsare ska känna.
Igenkänning, inspiration, kunskap, sårbarhet och lite ytligt strunt på det. Livet är ju så – upp & ner.

Min man köpte två granar, fixade pepparkaksbak, hängde upp stjärnor i alla fönster och lagade middag till oss alla. Jag grät på toaletten för andra gången den dagen och tyckte synd om alla som behövde stå ut med mig. Sen fick jag en länk till att boka en klimakterieutredning av en vän som hämtat ut en hel kasse med piller till sig själv. Och så sa min man att han skulle hjälpa mig lägga in cykelstatistik i appen jag har.
Idag mår jag bra igen och tittar både tröttsamt, förvånat och bekymrat på kvinnan jag var igår – så konstig va?

Nu ska jag gå en jättelång promenad med min hund längs havet och vara tacksam över att jag tog mig igenom de där jobbiga dygnen under denna månaden också. Kanske klär vi granen ihop och spelar Alfapet.
Önskar er en fin Andra Advent.

December kom och sparkade bort benen under kroppen. Eller hur är det man säger nu igen?
När allt bara tågar på i en väldig fart och man inte hänger med?

Det är samma visa varje år och jag stretar emot – vill inte vara med i karusellen alls. Men min man har typ gått på elva julbord under sex dagar och det är fler uppbokade i kalendern så ni kan ju själva gissa stämningen här hemma.
Jag själv har satt på bastun, dansat runt med dammsugaren och bestämt mig för en tidig kväll i säng. Har lite att smälta i både företagandet och privat.

Har ägnat hela dagen i min hemstad – haft min urspungsfamilj samlad för första gången på sjutton år.
Jag körde bilen, pappa köpte en hatt på gågatan, mamma var glad och bjöd på lunch och min syster hade städat som tusan. Det blev både chokladkartong, clementiner och inslagna julklappar.
Vi körde över Hedvigsborg och grämde oss högljutt i bilen över renoveringen i huset jag växte upp.

”Tänk när du skickade iväg henne i pulkan i backen och sedan sprang efter…” skrattade mamma och pappa mindes de där småbarnsåren. En familj. Ett liv.

Jag funderar på hur jag själv är då mina barn närmar sig femtio och kör runt mig. Kommer de ens vilja ha med mig att göra? Kommer vi vara trasiga och fira jul på olika håll?
Bastun kallar. Vi höres imorgon.