Det är alltid lika roligt att titta tillbaka. Jag vet att jag har delat de här bilderna tidigare, men det var ett bra tag sedan och eftersom efterfrågan varit stor känns det som att det är dags igen.
Faktum är att vi då bodde i ett annat litet hus i den franska byn, när jag var nere och arbetade med ett team. Vi var så många som jobbade med projektet att vi inte fick plats att sova allihop hos oss. Därför började jag leta efter ett hus att hyra i samma by, och via Airbnb hittade jag ett vackert hus som kändes helt rätt.
Jag och en tjej var först på plats. Vi låste upp den tunga, rosa trädörren och steg in, rakt ut på de mest fantastiska golvplattorna.
“Vilket rum vill du sova i?” frågade jag.
Ganska direkt drogs vi till ett särskilt rum, det som idag är vårt master bedroom.
Jag tog inte så många fler bilder just då, men jag ringde min man direkt och sa:
Om det här huset någon gång blir till salu under vår livstid, då måste vi göra allt vi kan för att köpa det.
Det var i maj. Och redan samma år, i september, var vi båda tillbaka i den lilla byn igen.
Plötsligt kom min man springande, med telefonen högt i luften, och ropade:
“Nu är huset till salu!”
Herrejösses.
Jag minns att jag direkt tänkte att det måste vara ödet. Som att universum hade hört min önskan högt och tydligt och faktiskt svarat.
Men hur skulle vi ha råd?
Hur skulle vi ens gå tillväga för att få ihop det?
Några dagar senare gick jag på visning tillsammans med min kompis Anna. Och jag blev förälskad.
Anna tyckte att huset hade fantastiska energier, och jag kunde bara hålla med.
Det är från 1850, ett gammalt vinbondehus, med vinproduktionen på bottenplan. Själva boendeytan ligger en trappa upp, och ovanför finns två vindsrum som går att inreda när man väl isolerat taket.
Jag föll såklart direkt för golvplattorna och för den otroliga rymden. Över fyra meter i takhöjd ger en nästan sakral känsla.
Två kakelugnar i vacker, gammal marmor stod kvar, liksom en del möbler från familjen som en gång bodde här.
Faktum är att det bara var vinproducentfamiljen Astruc, som byggde huset, som hade bott här, i generation efter generation, fram tills en australiensare tog över.
Men livet kom emellan. En pandemi, småbarnsår och en skilsmässa blev till slut för mycket att hantera parallellt med ett boende i Frankrike.
Så huset lades ut till försäljning.
Och där stod vi med öppna armar
Det var ett svettigt år, där mycket handlade om att försöka få ihop pengarna till den här fastigheten.
Vi skulle sälja vårt andra hus i Frankrike, en annan fastighet behövde också säljas, och jag gick noggrant igenom mitt bolags ekonomi för att kunna ta ut så stor utdelning som möjligt just det året.
Så här i efterhand känner jag en enorm stolthet. Att mitt företagande, allt jag byggt upp under åren, faktiskt kunde öppna dörren till den här fantastiska drömmen.
Hej. Här är jag med tusen fjärilar i magen, håller alla tummar för att detta ska bli vårt.
Puh. Affären gick i lås, och i januari åkte vi ner tillsammans för att se huset.
Min man hade ju faktiskt aldrig satt sin fot i fastigheten vi köpt året innan, en minst sagt märklig situation.
Huset var uthyrt till två britter, och det var svinkallt. Jag minns särskilt hur det låg en tunn hinna av is på vattenglasen på deras nattduksbord och hur det stod märkliga tomtar lite överallt.
Så här såg köket ut.
I vardagsrummet stod tre djurburar, en soffa i lila och gul lappteknik och en röd skinnsoffa. Det stod el-element överallt, en arg papegoja skrek i en av burarna och mitt i allt stod en kvinna och strök kläder.
Min mans blick sa allt.
Vad i helvete hade jag fått honom att gå med på?
Jag skämdes, blev livrädd och hade pirr på samma gång. Sedan la jag mig i fyrtio graders feber så min man fick flytta ut ur vårt lilla hus alldeles själv och magasinera alla våra prylar fram till inflyttning i vårt kommande hem. Tänk att jag såg en sådan enorm potential i detta hus.
Och tur var väl det!
Några år in och vi kan inte vara lyckligare över denna investering i livskraft, äventyr och njutning. Denna överväxta hundgård är nu en oas att njuta av med pool, kryddrabatt och flera härliga sittplatser.
Vi har redan skapat en mäng härliga minnen med vänner och famlj här nere i huset. Att ha ytor att kunna ta emot gäster på och att barnen verkligen känner att de får egna utrymmen är guld värt.
Alla väggar och tak är målade. Inredningen kommer från vintagemarkander och vintagebutiker i området.
Allt är så mysigt och energin här i huset ger ro och får oss alla att sänka axlarna.
Det finsn alltid ett lite projekt att ta tag i men det är helt ok att bara lägga sig vid poolen eller i sänge med en bok också. Ingen stress.
Vi har bytt värmesystem så det går att vara här året runt – på somamren behöver man kyla ner huset och på vintern behöver man värme i alla rum. Det styrs digitalt från våra telefoner så vi kan sätta på i Sverige.
Jag längtar alltid hit. Till bergen, vinfälten, de långa luncherna, värmen, vintagemarkanderna och det sakta tempot.
Men jag har också förmånen att bo på svenska västkusten. Nära till hav, klippor och bad. Sverige är fantastiskt och jag njuter för fullt av vad vår lilla sommarstad har att erbjuda året om. Det bästa av två världar helt klart.
Vi hade planer på att köpa ett boende i Florens eller i södra Frankrike då vi var pensionärer men möjligheten kom tidigare i livet än vad vi räknat med. Vi tog chansen och sköt inte upp drömmen längre – man vet ju faktiskt inte hur många fler år man får så dags att passa på att uppnå sina drömmar.
Det känns fint att erbjuda barnen en annan kultur och möjligheten att bo i ett annat land. Vi umgås som familj på ett annat sätt här då man inte har yttre distraktioner av vardagen.
