Den vackra vintersolen strålade in genom våra fönster denna helg och satte guldkant på dagarna. Jag drog upp kameran och knäppte lite bilder som jag satte mig med nu när barnen somnat.
Men så försvann jag helt ner i ett intressant inlägg om hudvård hos Sofia Wood och kom helt av mig i bloggandet. Jag är verkligen kass i ämnet och sög i mig både hennes kloka text, tipsen och även alla kommentarer. Man kan verkligen bli helt fast i kommentarsfält ibland…
Älskar när folk engagerar sig och hade gärna velat ha ett mer aktivt kommentarsfält själv.
Men det beror såklart på bloggaren – hur man bjuder in till samtal och vad man delar med sig av såklart.
I alla fall, jag tycker verkligen om Sofias blogg och de ämnen hon väljer att skriva om. Nu har jag dessutom beställt en ögonkräm.
Och så sitter jag nu här med min egna text medan ögonen börjar grusa sig. Det är fint att få kika in så här på kvällskvisten innan huvudet når kudden.
Min dag har kretsat kring en fotografering och arbete kring vårt hjärteprojekt kring att minska den psykiska ohälsan hos ungdomar i vår hemstad. Vilka kontraster.
Jag har en dröm om att en dag ha möjligheten att öppna två olika trygga platser i Varberg – ett stort vackert och härligt hem för kvinnor och barn som behöver skyddas från våld. Och ett tryggt och kreativt hem för pojkar som gått vilse i livet och behöver det stöd de saknat från omgivningen då de växt upp – en plats där man känner sig meningsfull och älskad. Ytterligheterna – jag vet.
Dessa platser behövs ju i skedet då allt redan gått åt helvete.
Men så jobbar vi aktivt med att förebygga detta också – genom att skapa ett community för vuxna och ungdomar där vi delar med oss av kunskap, information och upplevelser. Vill skriva mer om detta – tycker ni det är intressant?
Så konstiga bilder det blev till denna text….
Ni får ha överseende. Tänkte nog skriva något om girlanger och jul egentligen men fann inte riktigt orden för det.
Drömmar är bra. De ska man ha.
När jag själv blev utsatt för våld så drömde jag mig ofta bort. Jag drömde om tapeter och bårder som var poppis på den tiden – att skapa vackra rum i fantasin blev en tillflykt.
Jag gör så fortfarande. Eller, nu när jag tänker efter, jag har alltid dagdrömt – ända sedan jag var litet barn.
När ångesten rider mig som värst så måste jag bara gå in i något vackert i hjärnan för en stund – då kan jag fundera på vart jag ska plantera rosenskäran nästa år… eller om hur jag dyker ner under vattnet och drar upp en tångruska en ljummen augustikväll… eller om hur jag paddlar mig fram på den perfekta vågen och trycker överkroppen uppåt samtidigt som jag hoppar upp på brädan…
Vad drömmer du om? Stort som smått?
Nu ska jag borsta tänderna och krypa ner bredvid varm lillebror. Kram till er.
