Så konstig jag känner mig. Har kämpat hela året för att få runt allt med ny verksamhet under pandemin och man har ju knappt haft näsan över vattenytan. Och så kommer en ny våg med skärpta restriktioner – lätt att luften går ur. Phu.
Det är viktigt att få känna sig sorgsen och få vara ledsen tycker jag. Men jag vill inte vara kvar i det ledsna och älta för länge för det gör mig sjuk.
Jag är så himla mycket av allt. Tyvärr, måste jag få lov att säga.
När jag är ledsen är jag förtvivlad och när jag glad så är det fasen ballonger och glass för hela slanten.
Och jag är extra snabb i allt eller motsatsen – på randen till att ta slut. Aldrig lagom.
De djupa dalarna är sinnesjukt uttömmande och ångestfyllda och de höga topparna kittlar gott i magen och ger mig fart.
Jag vet att jag funkar så och kan liksom inte stänga av det. Så jag måste kämpa för positiv energi annars går jag under där i en djup dal som inte verkar ha någon ände…
Nog med navelskådande för denna onsdag. Hur mår ni? Berätta gärna.
Detta påverkar ju oss alla.
Igår gjorde jag det som får den yttre världen att stanna för en stund. Gick ut i trädgården med barn och hund för att gräva och pilla med blommor.
Jag håller på att pressa och torka mina sommarblommor så jag kan rama in dem och ha på väggen här hemma.
De blir så vackra.
Sparar de färdiga i en liten bok så här.
Sedan plockade jag nya för att lägga i min blomsterpress.
Idag ska jag gå ut och gräva ännu mer i min trädgård, jobba hos KLco och så ska jag spika ett datum för att jobba med strategier för 2021. Allt kommer bli bra. This too shall pass,
