Jag tog mig till lördagen och satt nere vid bryggan på en ljummen klippa för att pusta ut. Drog in doften av tång och slickade av salt från läpparna efter en simtur. Cykelkorgen var redan fylld av kantareller och tomater från torghandeln och jag funderade på om jag skulle ta turen förbi nypon eller björnbär på hemvägen.
Jag har burit på så mycket ångest det sista. Jag vet egentligen inte varför kroppen triggat igång trycket över bröstet och illamåendet. Kanske har jag pressat mig för hårt och ställt för höga krav på mig själv. Varit rädd för att tappa kontrollen och inte räcka till. Eller så kommer bara ångesten ibland och så lämnar den sedan. Det är fint i alla fall att veta när den slår till – att det går över.
Och sedan, när man sitter där med uppkrupna nakna knän under handduken så känns friheten och lyckan så mycket mer efter en överjävlig vecka.
Överjävlig av prestation vill jag förtydliga. Allt har gått bra och jag tog mig igenom alltihop på bästa sätt. Ska vara stolt.
Nu landar jag här hemma hos familj och Boris denna helg. Äter långa middagar och kryper upp i soffan med tända ljus. Sista dagen på augusti är lite sorglig. Det känns som om sommaren är officiellt över och på gatan utanför singlar det ner torra gula löv som blåser in mot husväggen. Under äppelträdet kryllar det av fallfrukt och än en gång grämer jag mig över att jag inte tar hand om allt. Jag vill bara basta och simma i havet. Kramas och dricka te. Tända ljus och kolla på film.
Helst av allt vill jag nog flytta.
Jag plockade in en bukett och några äpplen till kvällens paj. Därefter redigerade jag hundra foton från gårdagens fotografering.
Det blir pasta med kantareller och sedan ska jag sova så himla gott. Tänk att jag tog mig till lördagen vecka trettiofem. Den intensivaste veckan på länge. Sista augusti och det känns som jag kom i mål. Nu väntar en veckas välförtjänt semester.