Har lagt mig tidigt med en bok men innan jag slår upp den ska jag lämna ett litet hej och ett stort tack till er här inne. Tänk vilket community vi skapat här ihop – så fint med så mycket kvinnokraft. Tack för all er klokhet kring att gå in i klimakteriet i kommentarsfältet till gårdagens inlägg.
Var inne hos Elsa Billgren häromdagen och läste ett av hennes härliga inlägg. En av följarna lämnade ett sårbart och smärtsamt avtryck i hennes kommentarsfält där hon berättade att hon drabbats av svår cancer och var på en riktigt tung plats i livet – hennes historia berörde verkligen. Vad som slog mig var att hon samtidigt var tacksam över att kunna gå in och ta del av Elsas vardag, hennes vackra foton och delningar. Och hur Elsas andra följare backade upp och lämnade mängder av kärlek och tröst i kommentarsfältet. Det var så fint att läsa bland all smärta och sorg. Att Elsa har byggt upp en fristad för olika människor att sväva in i vart de än befinner sig i livet och ta del av små berättelser om både det ena och det andra – ett sätt att finna inspiration eller distraktion från ens egna vardag. Bloggformatet är verkligen fantastiskt – så tryggt och fint. Något helt annat än de andra snabba medierna.
Så jag vill tacka er som kikar in här varje dag eller kanske varannan, någon gång i veckan eller bara när jag länkar hit. Ni bidrar till en trygg, klok och fin plats att landa på. Jag är väldigt tacksam. Stor kram
Så glad över att jag uppskattar att ha en ensam vardag här nere i Frankrike.
Att ha en dag då jag bara lufsar runt i tofflor, äter tuna melt, läser bok, kollar serier och tar en tupplur. Tror det blir pumpasoppa med kokt ägg till kvällsmat och ska gå till sängs med en bok redan vid åtta.
Mina killar har åkt till fjällen för skidåkning och de har det toppen. Får fina bilder från skoterturer och skidbackar. Jag skickar tillbaks bilder på ostron och mimosa.
Har ni rest ensamma?
Jag har förstått att det inte är en självklarhet för många. Dels det praktiska med hur man ska lösa allt själv och sedan det sociala – att man känner sig ensam helt enkelt. Det gäller att verkligen gå utanför sin comfort zone och utmana sig ibland tänker jag.
Men man har mycket att vinna på att kunna känna sig självständig och klara saker själv – speciellt som kvinna.
Apropå att vara född till kvinna. Jag är fyrtiosex i år och har haft det sjukt jobbigt under en lång tid. Både med sömnen, humöret, kroppen och ja, allt som kommer med förklimakteriet kan jag tro. I december grät jag varje dag och hade riktigt mörka tankar kring livets vara eller icke vara. Till slut bokade jag tid för klimakterieutredning och nu sitter jag här med en liten dosa tabletter i handen. Jag har fått Novofem som är en hormonell substitutionsbehandling. Det innehåller en kombination av två hormoner; estradiol och noretisteronacetat. Är det någon av er som har erfarenhet av att ta östrogen i tablettform?
Jag är inne på min sjätte dag nu.
Har verkligen försökt att mota olle i grind och göra vad jag kan för att hantera min situation. Träning, antiinflammatorisk mat, minimalt med socker, försökt minska stress, suttit i bastun och doppat mig i kalla bad. Men nej. Jag var verkligen tvungen att söka hjälp och min man var dessutom på mig som tusan. Han krävde att jag sökte hjälp för att kunna reda ut situationen. Har väl inte varit helt lätt att leva med det sista kan jag tro… fy…oberäknelig, arg , uppgiven och ledsen.
Min gynekolog såg att jag slutat producera ägg på ena äggledaren och har några få kvar på andra. Jag är på väg in i klimakteriet med största sannolikhet och alla mina symptom pekar verkligen åt samma håll. Så nu har jag medicin och jag hoppas att jag ska bli mig själv igen.
Men från det ena till det andra. Lugn dag här idag men drog ändå fram penseln och målade båda sidorna av dessa dubbeldörrar till sovrummet. Ska ta tag i fönster också men väntar in värmen. Det flår bli i påsk då jag är här igen.
Visst blir det bra?
Det är Peachy från Jotun jag målar med på dessa snickerier.
Hur har ni det i er cykel – har ni mycket pms, problem med klimakteriet eller vad är era erfarenheter kring detta? Kan vi bli lite klokare tillsammans och utbyta erfarenheter. Inatt vaknade jag varje timme från klockan två och fram till fem då jag gick upp. Det är en mardröm att inte få sova. Tycker också jag samlat på mig vätska i kroppen och liksom svullnat upp. Kan inte heller lita på min intelligens längre – känner mig trög och osäker. Mitt katastroftänk har tagit helt andra nivåer dessutom.
Snälla – låt det vända nu.
Tänk att en vattenkokare visade sig vara min bästa vän den här veckan. Jag befinner mig i vårt franska hem där vi just nu inte har en varmvattenberedare på grund av pågående renovering i källaren. Då gäller det att vara kreativ – jag har tvättat håret med min tekokare precis och sitter nu här och är riktigt nöjd över alla kallduschar och olika lösningar med diskning och så vidare. Det mesta löser ju sig. Värre var när jag kom hit och insåg att det inte fanns någon elektricitet… Då fick jag smått panik men fann felet i elskåpet.
Min morgon börjar med smoothiebowl och kokt ägg i köket till soluppgången. Men det är inte frukosten jag ska skriva om idag – jag ska berätta om hur det går i trädgård och källare i vårt franska hem.
Som ni redan vet så har vi den här otroliga terassen att hänga på under dagarna men ända sedan vi flyttade in har vi velat göra iordning trädgården.
Om jag står uppe på terassen och fotar rakt ner ser det ut så här idag. Men. häng med här nu så ska jag visa lite fler spännande grejer än några stenhögar.
Så här ser vår ritning ut för vår nya trädgård. Budgeten räckte inte till allt så platsbyggd soffa och kök får vänta ett tag men det andra arbetet är påbörjat sedan ett par veckor tillbaka.
För att hanverkrna skulle kunna få tillgång till trädgården med sina maskiner så behöver de öppna upp ett stort hål i källarväggen. I denna öppning kommer vi senare sätta in stora glaspartier som ska leda till boendet här i framtiden. För barn och barnbarn.
Det är ett omfattande arbete och det är många steg som behöver tas på vägen. Vi har behövt investera i en ny värmeanläggning och tagit bort den här oljetanken ni ser här till höger i bild. Hantverkarna har också fått stadga upp huset både inne i källaren och under terassen för att kunna öppna upp. Min värsta farhåga är nu att huset ska kollapsa och jag ska ramla rakt ner bland stenhögar i källaren då jag ligger och sover… hahahaha, men det är väl inte möjligt?
En jättestor spricka i köksväggen vittnar dock om att huset påverkats av de senaste dagarnas arbete i källaren.
Nä fy. Nu får jag inte tänka mer på det. Muren håller på att putsas upp och fixas till. Blir oerhört bra och den ska vara 180cm hög.
På detta foto ser ni hur de murar in en förstärkande stålbalk i väggen. Nyfikna på hur det ser ut inifrån?
Detta är ett foto från vår fösrta tid i huset. Då det stod tre gigantiska ekfat här. Källaren är cirka 150 kvadratmeter och en helt öppen yta. Här fanns i princip hela vinproduktionen kvar då vi flyttade in. Drömmen hade såklart varit att kunna återanvända virket och bygga bord av men det funkade inte. Det tog långt över en vecka att montera ner dessa och forsla bort dem.
Nu ser det ut så här. En cementblandare är på plats och här ser ni öppningen i väggen. Den här välvda byggkonstruktionen är otrolig tycker jag. Kan inte fatta att det inte är fler pelatre eller bjälkar under vårt boende utan bara en helt öppen yta.
Det är helt fantastiskt faktiskt. Huset är byggt 1850 och med en otrolig teknik – vi önskar såklart behålla den äldre charmen och kulturarvet i fastigheten och vill renovera varsamt. Byggfirman vi bokat har stor erfarenhet kring att renovera äldre byggnader och vi litar på att de gör ett bra och noggrant arbete.
Hoppas jag kan ta lite fler foton innan jag åker hem så får ni se utvecklingen. Ha nu en riktigt fin dag.
Här ska det bli strålande sol. Jag ska möta upp ett par vänner för ostronlunch Bouzigues. Sedan ska jag gå långt i bergen och måla en dörr.
Jag åkte ner till mitt franska paradis för ett par dagar sedan. Der är fint att få landa här mitt i tidig vår och blommande mimosa. Så här kommer åtta foton på buketten jag fick med mig hem från matmarknaden igår. Ljuset var så vackert, det doftade så gott och jag kunde inte sluta fota härligheten i massa olika vinklar och ljus. Det slog mig – det är första gången jag är här utan sjutton deadlines. Det gör mig både tacksam och rastlös. Visst är jobbet med men det är ingen som sitter och väntar…
Det är fint. jag ska njuta av varje stund så gott jag kan.
Jag ska måla en hel del, hänga upp gardiner, gå på marknader, äta ostron och samtidigt bygga strategier och moodboards för stundande förändring i verksamheten.
När vi precis skaffat boende i södra Frankrike så köpte jag väldigt mycket baguetter, croissanter, marmelader och ost. Det vara såklart väldigt gott men det fick mig må rätt kass i magen så numer ser det oftast ut så här till lunch. Avokadosallad med kokt ägg och kapris till lunch. Musslor till kvällsmat.
Jag kom hit med en plan om att skrapa, spackla och måla vår köksvägg. Efter att ha glott på den i tio minuter så insåg jag att det var ett för omfattande arbete för mig att göra själv. Dessutom rätt farligt att balansera själv på stege så jag får lägga det åt sidan.
Jag ska måla lillebrors rum och ett par dörrar istället.
Köpte gamla spetsgardiner för en förmögenhet och blodapelsiner i papperspåse.
Sedan ställde jag mig själv i motljus.
Så där – där var den åttonde bilden.
Nu ska jag packa ihop datorn och dra på mig tjock tröja för att sedan köra upp över bergen till en by längre bort för att besöka deras marknad. På återseende.
Det är alla hjärtans dag och jag tänker tillbaka på den dagen 2006. Ett år fullt av både sorg och glädje .
Jag var gravid med mellanbror och hormonerna rusade. Uppenbarligen. För på kvällen bröt jag ihop i tårar eftersom jag inte hade blivit uppvaktad av Jonas.
-Inte ens ett litet Valentines kort, snörvlade jag och hade noll kontroll över mina helt klart överdrivna och emotionella känslor. Jag var så besviken och tyckte verkligen synd om mig själv.
Lite skillnad på hur vi har det nu – efter över tjugo års relation så är jag den som har svårt att hålla reda på både födelsedagar & bröllopsdagar samt tycker att både kärleksdagen och fars dag är kommersiella jippon för att få oss konsumera mer och ge oss ännu mer krav i vardagen. Gärna en date eller en bukett blommor en helt vanlig grå måndag i januari istället om du frågar mig
Men i alla fall. Tillbaka till 2006.
Min stackars man blev förtvivlad och sa att han hade planerat något men att det inte skulle ske just idag, den 14e februari. Jag kontrade med att allt var förstört, om man inte uppvaktade på rätt dag så kunde det kvitta. Vill minnas att jag hulkade ner i kudden där jag bäddat ner mig och somnade djupt olycklig.
Morgonen efter väcktes jag av Jonas som stod med båda våra pass i handen och sa att vi skulle ut på ett äventyr. Mamma var redan där för att vara barnvakt till storebror och jag minns att jag packade min nya blommiga blus och de svarta bekväma gravidjeansen med resår i midjan.
Några timmar senare var vi i Barcelona och åt paella på La Rambla, beundrade La Sagrada Família och gick hand i hand genom Parc Güell i tidig vårsol. Underbart!
När vi satt på en bänk längst upp i parken och njöt av livet och den otroliga utsikten så gick Jonas ner på knä och friade. Dagarna innan hade han pratat med båda mina föräldrar och min äldsta son och frågat dem traditionellt. Så himla omtänksamt och fint av honom. Alltihop! Perfekt!
På kvällen åt vi Crêpes Suzette på en tjusig restaurang och jag fick gå in på toa och riva upp mina gravidjeans i linningen för jag höll på att spricka.
Aldrig någonsin har han låtit mig äta upp min mycket omogna och emotionella reaktion på alla hjärtans dag den 2006. Sådan är inte han. Han har överseende med alla mina konstigheter och hävdar att livet med mig är fantastiskt – att mina toppar och dalar sätter extra spänning till det hela. Hahaha. Skönt.
I april samma år förlorade vi Jonas lillebror och i juni föddes vår första gemensamma son. Sorgen var bottenlös men den lilla bebisen svetsade ihop familjen och gav lindring. Under åren har vi kämpat med olika utmaningar som format oss och relationen. Det har gjort oss ödmjuka och tacksamma tänker jag.
Mycket glädje, äventyr och kärlek har såklart också tagit plats. Jag tror det bästa vi gjort för varandra är att ge varandra utrymme i att växa i det vi brinner för, peppat varandra och aldrig slutat dejta.
I år konstaterar jag att vi har haft 21 år av familjeliv tillsammans och livet känns bara mer och mer tryggt ihop. Är osäker på mycket, känner mig vilsen och rädd i det mesta. Men aldrig i kärleken till min man. Den kärleken är sann, självklar och djup, en trygghet att hålla i handen. Det ska jag aldrig ta för givet.
