Värmen här nere gör mig mindre effektiv. Jag blir långsam och lite dum i huvudet, får liksom ingenting gjort. Tänker att jag ska bygga ett kök ute i trädgården men kommer inte längre än att klippa ner den enorma salvian i kryddrabatten. Det vore en skräll om jag ens orkar vattna ikväll när den värsta hettan lagt sig och solen börjar gå ner.
Temperaturen kryper upp mot trettio grader och jag tog ett bad med ostronodlingarna som backdrop. Lördagar är till för matmarknaden i grannbyn, och jag kom hem med färsk pasta, lufttorkad skinka, bigarråer, aprikoser och gorgonzola. Ett obligatoriskt stop för espresso och färkpressad juice på byns bästa cafe.
Och till min stora glädje lyckades jag hitta två bikinis i en butik här nere.
Det är ärligt talat inte helt lätt när man har större byst. Antingen känns det som att allt håller på att ramla ur, eller så ser man plötsligt ut som någon slags överdriven vulgobrutta när man egentligen bara vill bada, läsa bok och äta melon i fred. Hade så gärna velat ha två små tuttar.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här nere, men en sak jag känner väldigt starkt just nu är en enorm tacksamhet över att jag lyckats bygga ett företag med personal som är så självgående att jag kan arbeta digitalt på distans. Vilken otrolig förmån det är. Det gör mig både stolt och väldigt ödmjuk.
Det fina är att jag aldrig behövt söka personal till företaget. Istället har jag fått mail från härliga, kompetenta tjejer som själva velat jobba med mig. Halleluja.
Något måste jag ju trots allt ha gjort rätt här i jordelivet. Och om jag lyckas utstråla något genom mina kanaler som gör att andra människor vill vara en del av det jag skapar så blir jag genuint och evinnerligt stolt.
Jag har tänkt en del på det där.
Nu när jag är här nere och faktiskt hinner navelskåda och kontemplera lite så går tankarna runt. Jag tänker på vart livet tagit mig. På prioriteringar, arv och mönster som upprepas. Jag tänker på min barndom och på vem jag egentligen vill vara.
Kanske är det den gyllene medelåldern. Eller det nya skedet vi går in i med flytten som får mig att ifrågasätta och fundera så mycket. Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar det.
Det känns som att jag håller på mitt värdeord för 2026:
SINNESRO.
Och även om hela havet stormar stundtals så verkar jag ändå ha någon slags förmåga att rida ut, acceptera och fortsätta framåt. Det känns skönt.
I’m fixing my soul. Gör du?
