Värmen här nere gör mig mindre effektiv. Jag blir långsam och lite dum i huvudet, får liksom ingenting gjort. Tänker att jag ska bygga ett kök ute i trädgården men kommer inte längre än att klippa ner den enorma salvian i kryddrabatten. Det vore en skräll om jag ens orkar vattna ikväll när den värsta hettan lagt sig och solen börjar gå ner.
Temperaturen kryper upp mot trettio grader och jag tog ett bad med ostronodlingarna som backdrop. Lördagar är till för matmarknaden i grannbyn, och jag kom hem med färsk pasta, lufttorkad skinka, bigarråer, aprikoser och gorgonzola. Ett obligatoriskt stop för espresso och färkpressad juice på byns bästa cafe.
Och till min stora glädje lyckades jag hitta två bikinis i en butik här nere.
Det är ärligt talat inte helt lätt när man har större byst. Antingen känns det som att allt håller på att ramla ur, eller så ser man plötsligt ut som någon slags överdriven vulgobrutta när man egentligen bara vill bada, läsa bok och äta melon i fred. Hade så gärna velat ha två små tuttar.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här nere, men en sak jag känner väldigt starkt just nu är en enorm tacksamhet över att jag lyckats bygga ett företag med personal som är så självgående att jag kan arbeta digitalt på distans. Vilken otrolig förmån det är. Det gör mig både stolt och väldigt ödmjuk.
Det fina är att jag aldrig behövt söka personal till företaget. Istället har jag fått mail från härliga, kompetenta tjejer som själva velat jobba med mig. Halleluja.
Något måste jag ju trots allt ha gjort rätt här i jordelivet. Och om jag lyckas utstråla något genom mina kanaler som gör att andra människor vill vara en del av det jag skapar så blir jag genuint och evinnerligt stolt.
Jag har tänkt en del på det där.
Nu när jag är här nere och faktiskt hinner navelskåda och kontemplera lite så går tankarna runt. Jag tänker på vart livet tagit mig. På prioriteringar, arv och mönster som upprepas. Jag tänker på min barndom och på vem jag egentligen vill vara.
Kanske är det den gyllene medelåldern. Eller det nya skedet vi går in i med flytten som får mig att ifrågasätta och fundera så mycket. Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar det.
Det känns som att jag håller på mitt värdeord för 2026:
SINNESRO.
Och även om hela havet stormar stundtals så verkar jag ändå ha någon slags förmåga att rida ut, acceptera och fortsätta framåt. Det känns skönt.
I’m fixing my soul. Gör du?
Mitt motto i livet nu är att ”leva livet långsamt” och inte bry mig om vad andra tycker. Är 52 år och har alltid varit ”duktig flicka” som jobbat, skött barnen och hemmet. Men nu orkar jag inte längre, utan nu är det min tur att ta plats och finna ro. Därför tycker jag din blogg och din Insta är så trevlig, vilosam och ger livsnjutning. Älskar Frankrike och bott där, talar ganska bra franska och längar tillbaka när jag ser ert fina hus och miljöerna där nere. Kram
Ganska tidigt kom jag till insikt om att jag mår som det jag skickar ut, att det går som i ett kretslopp, och jag är noga med att ta hand om mitt kretslopp i det korta livsloppet – för sa..n vad fort det går!
Bl a vill jag vara en person som inte har svårt för att berömma andra. Det finns, trots att det idag ibland inte känns så, många som gör så mycket bra saker.
T ex du som skriver tänkvärt, viktigt och ärligt. Du är en fin förebild där du är idag.
Tack & kram
Tusen tack Charlotta . stor kram och tack för ditt avtryck.
Denne teksten og tankene kom til rett tid for meg, Kristin!
Denne helgen har livet tvunget meg til å reflektere over relasjoner knyttet til en ‘vente-sorg’ som har pågått over lang tid. Noen ganger tidligere i livet har jeg opplevd meg selv som et evigvarende oppussingsprosjekt. Ofte i relasjoner der det ytre presset på å tilpasse meg, omforme meg har vært stort. Utmattende var det. Andre ganger i livssituasjoner der jeg ikke har strukket til og må gå utover det jeg kan og vet her-og-nå. Mange ganger har jeg tenkt at det er for mye; at kravene på meg i relasjoner og situasjoner har vært umenneskelige.
Men – tiden og alderen er en god læremester. Å velge relasjoner ulike de jeg vokste opp med, relasjoner bygget på kjærlighet, respekt og lojalitet har vært essensielt. Og etterhvert har relasjonen min til meg selv og omsorgen for meg selv også blitt en viktig del av – meg. Det har tatt tid og krevd ‘sin kvinne’, men har vært så verdt det.
Ta vare, Kristin♥️
tack för ditt avtryck och din reflektion.
Hej, jag har kommit längre i livet (snart 64 år) o funderar både detta med kropp och själ. Jag har gått igenom menopaus med allt vad det innebär. Jag önskar att det för 10-20 år sedan fanns info o diskussioner om denna fas i livet men då var det ‘förbjudet’ att prata om det. Också bland vänner. Nu när många av mina vänner går i pension kommer nästa stora förändring i livet, men det känns som att vi är mer öppna om att prata om det. Att inte vara behövd, att förlora sitt kall och sina rutiner, efter att ha jobbat i nästan 40 år. Vad vill jag säga med det, för mig efter dessa stora livförändringarnär det ännu viktigare nu att både ta hand om kropp och själ. Och för mig innebär detta att hitta vem jag är, och nu äntligen har jag funnit vägen tillbaka till Catharina som liten, som ung vuxen och äntligen hittat mitt genuina jag. Det är absolut en resa som kommer att fortsätta. Kram PS fin moodboard på livet som pensionär, hög igenkänning (fast jag känner mig som 50 )
Inspirerande! Tack för att du delar med dig. kram K
Hela tiden. Kroppen, och mina looks är liksom vad de är. Men min själ däremot: formbar precis så som jag önskar. Jag ställer mig ofta frågan: vilken människa vill jag vara i detta samhälle, i denna värld. Och så gör jag mer av det. Det låter väldigt högtravande, men ärligt talat så är det inte så himla svårt.
Klok som en bok och en sann förebild är du Sara. tack för all inspiration i stort och smått. Alltid!
Brunbränd, välformad och stark! Du tar väl emot en komplimang, hoppas jag?!😘
💚🌻☀️💚☀️🌻💚
Klart jag gör – stort tack!!!!