Det är alla hjärtans dag och jag tänker tillbaka på den dagen 2006. Ett år fullt av både sorg och glädje .
Jag var gravid med mellanbror och hormonerna rusade. Uppenbarligen. För på kvällen bröt jag ihop i tårar eftersom jag inte hade blivit uppvaktad av Jonas.
-Inte ens ett litet Valentines kort, snörvlade jag och hade noll kontroll över mina helt klart överdrivna och emotionella känslor. Jag var så besviken och tyckte verkligen synd om mig själv.
Lite skillnad på hur vi har det nu – efter över tjugo års relation så är jag den som har svårt att hålla reda på både födelsedagar & bröllopsdagar samt tycker att både kärleksdagen och fars dag är kommersiella jippon för att få oss konsumera mer och ge oss ännu mer krav i vardagen. Gärna en date eller en bukett blommor en helt vanlig grå måndag i januari istället om du frågar mig
Men i alla fall. Tillbaka till 2006.
Min stackars man blev förtvivlad och sa att han hade planerat något men att det inte skulle ske just idag, den 14e februari. Jag kontrade med att allt var förstört, om man inte uppvaktade på rätt dag så kunde det kvitta. Vill minnas att jag hulkade ner i kudden där jag bäddat ner mig och somnade djupt olycklig.
Morgonen efter väcktes jag av Jonas som stod med båda våra pass i handen och sa att vi skulle ut på ett äventyr. Mamma var redan där för att vara barnvakt till storebror och jag minns att jag packade min nya blommiga blus och de svarta bekväma gravidjeansen med resår i midjan.
Några timmar senare var vi i Barcelona och åt paella på La Rambla, beundrade La Sagrada Família och gick hand i hand genom Parc Güell i tidig vårsol. Underbart!
När vi satt på en bänk längst upp i parken och njöt av livet och den otroliga utsikten så gick Jonas ner på knä och friade. Dagarna innan hade han pratat med båda mina föräldrar och min äldsta son och frågat dem traditionellt. Så himla omtänksamt och fint av honom. Alltihop! Perfekt!
På kvällen åt vi Crêpes Suzette på en tjusig restaurang och jag fick gå in på toa och riva upp mina gravidjeans i linningen för jag höll på att spricka.
Aldrig någonsin har han låtit mig äta upp min mycket omogna och emotionella reaktion på alla hjärtans dag den 2006. Sådan är inte han. Han har överseende med alla mina konstigheter och hävdar att livet med mig är fantastiskt – att mina toppar och dalar sätter extra spänning till det hela. Hahaha. Skönt.
I april samma år förlorade vi Jonas lillebror och i juni föddes vår första gemensamma son. Sorgen var bottenlös men den lilla bebisen svetsade ihop familjen och gav lindring. Under åren har vi kämpat med olika utmaningar som format oss och relationen. Det har gjort oss ödmjuka och tacksamma tänker jag.
Mycket glädje, äventyr och kärlek har såklart också tagit plats. Jag tror det bästa vi gjort för varandra är att ge varandra utrymme i att växa i det vi brinner för, peppat varandra och aldrig slutat dejta.
I år konstaterar jag att vi har haft 21 år av familjeliv tillsammans och livet känns bara mer och mer tryggt ihop. Är osäker på mycket, känner mig vilsen och rädd i det mesta. Men aldrig i kärleken till min man. Den kärleken är sann, självklar och djup, en trygghet att hålla i handen. Det ska jag aldrig ta för givet.