På morgonen innan vi väckte den sjukaste brodern.

Jag hade sovit med flätor på lavendeldoftande kudde.

Hur kunde de bli så mörka. När mina är så blå.

     
Och hur kan man älska någon så gränslöst.
Helt okomplicerat.

Jag bestämde mig precis för att 
lägga mig extremt tidigt så 
huvudvärken släpper.
  
     
             Det blir Jane Austen som får följa med.                                                                                                                                          

Kommentarer till “

  1. Vet du, när jag läser din blogg och ser dina bilder så blir jag lika glad i sinnet som när jag hittar det allra första vårtecknet. Tack!!

  2. Hej! Har precis hittat hit genom Creando. Blir “fast” redan efter två inlägg då jag känner mig väldigt hemma på nåt sätt. Känner igen mig i alla fall. Hm.. jag skrotar omkring i likadan morgonrock just här och nu. Fast min är svart och det är kväll.
    Ja, hur kunde de bli så mörka… Hur kunde min dotters bli så blå?? Hos oss är det tvärt om.
    Lägga sig tidigt, huvudvärk… precis vad jag också borde. Men nu måste jag kika vidare hos dig, blir så nyfiken.
    Väldigt fint första intryck fick jag av din blogg. Ljus och fin.

  3. Älskar masken! Har du, son gjort den eller köpt?
    Jag förundras också över min sons mörka, mörka ögon. t.o.m mörkare än hans spanske pappas…
    Kul att hitta dig!

  4. Det är nog nästan obegripligt innan man får barn att förstå hur starka känslor man kan känna för sitt barn. Vilka fantastiska ögon han har, din lilla kille.. Jättefin.

    kram på dig och tack för att vi får följa med!

  5. bilden på er två.
    när blickarna möts, den är fantastisk och bättre blir den som del i den här fina serien.
    men era leenden!
    det är som att ni delar en lugn och stillsam hemlighet.

Kommentarer stängda