Abort, mardrömmar, nytt hus och planer för framtiden.

Ett regn har fallit under natten och när jag öppnar fönstret för att släppa ut mina mardrömmar möts jag av en renhet jag inte känt på länge. Som att allt börjar om nu och allt är nystädat, energifullt och friskt. Det är måndag och jag bokar av lunchträningen till förmån för att vandra långt vid havet med ljudbok i örat. Jag ska lyssna på Jackie som jag fått tips om:
Anne Swärds roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. ”Jackie” är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.

Därefter ska jag måla uthusen en andra strykning och ge extra näring till rosor och hortensia. Kanske ska jag börja gräva ner mina plantor?
Kikar på vackertväder.se och ser att det blir en minusgrad tre nätter från nu. Ska man chansa…Min trädgård är så skyddad så jag tror det kan gå bra.

Samtidigt kollar jag på kök till mitt nya hus jag ej har köpt. Gör moodboards. Tänk om jag kan få flytta och börja om. Göra alla rätt denna gång. Fast, barnen är ju snart utflugna så att få en ny chans i snårigt föräldraskap är ju det mest omöjliga. Lagt kort ligger och så vidare.
Jag tänker på det själv nu när jag är i medelåldern och mina föräldrar är på en annan plats. Funderar på om mina barn kommer vilja komma och hälsa på. Bjuda in. Och räkna med mig?
Kan jag räkna med dem?

Vill aldrig vara en börda. Jag tänker att jag ska skapa mig ett rikt liv som jag fyller med gottigheter och att jag inte ska räkna med andra. De ska alltid vara välkomna och komma och gå som de vill. Leva sina liv så gott de kan. Har börjat spana in färglära, komposition och olika tekniker för all tid med skapande framöver. Jag påminner mig själv om att bild var det enda ämnet jag hade bra betyg i när jag gick ut högstadiet med 2,1. Min mamma grät ner i jordgubbstårtan.
Vad blir det av den stackars struliga blonderade tjejen i Dieseljeans och linne från Filippa K?

Jag fick sedan aldrig gymnasiekompetens då jag skippade vidare studier. Jag började terminen på Bäckäng men ganska ofta bestämde min kille att jag inte fick gå och det var liksom aldrig värt bråket. Sedan blev jag gravid och jag som skulle ha barn vid 16 års ålder resonerade mig fram till att jag skulle ha svårt att fullfölja studier med en knott på armen. Mamma fick dock reda på att barnbarn väntades och lyckades övertala mig om att det var på tok för tidigt.

Senare i livet gick jag till en spådam för att få vägvisning och och en mjuk smekning över kinden. Tårar föll då jag berättade att jag jag kände mig vilsen och misslyckad i föräldraskapet. Hennes  förklaring var att jag borde be mitt aborterade barn om ursäkt för att jag förvisade det och molnen skulle sedan skingra. Skammen fortsatte växa i bröstet.

Jag tänker att en dag står en rymlig studio där och väntar med staffli, dukar och penslar i rader. Allt kommer vara förlåtet. En varm fransk bris får de skira linnegardinerna att dansa i de stora fönsterna ut mot terassen. Jag dricker iskaffe, staplar bokhögar och vattnar mitt blåregn. Det som blir det blir och min förhoppning är att jag då känner att jag gjorde allt jag kunde och inte slår på mig själv något mer. Att alla blåmärken bleknat och ryggen är rak. Kanske skriver jag istället för att måla eller så gör jag alltihop. Lagar mat, bakar godsaker, ringlar lera, målar i olja och akvarell, vandrar i berg och samlar skatter på antikmarknader. Kanske skriver jag dessutom på min blogg och uppdaterar er om hur det går. Om ni hänger kvar vill säga…