Ådermålning, spöken och tidiga morgnar.

Varje morgon vid sju passerar en dam med två små hundar i koppel och en radio hängande runt nacken. Hon lyssnar och det gör hela byn också eftersom det är så tyst tyst tyst här. Jag brukar sitta i sängen och arbeta vid denna tiden men denna morgon vaknade jag av det skrapiga ljudet av musik som närmade sig. Och då hade jag inte ens öppet ett fönster. Det är charmigt tycker jag.

Igår var det så konstigt för när vi var i väg på utflykt över dagen så ramlade en tavla ner från väggen. Den sitter två meter upp och föll rakt ner på de vackra kakelplattorna. Det var ett inramat dopbevis och länge stod jag och funderade på hur glaset kunde klara fallet….
På kvällen lämnade vi för att gå på middag hos en vingård i grannbyn. När vi kom hem runt elva så hade ett metallkors ramlat ner från en vägg och låg på kakelplattorna i samma korridor. Det var ännu konstigare för den hängde stabilt på en krok och hängde där redan när vi flyttade in. Aldrig någonsin har den fallit ner tidigare.

Är det hälsningar från Madame Astruc som levde kvar här i sitt barndomshem ända till 2019? Jag känner inget obehag för om det “spökar” utan ser det som vänliga tecken  och hälsningar från de som inte finns med oss längre. Men visst har jag vaknat både en och två gånger för att lyssna efter steg ute i korridoren.

Min vän Marina har lämnat och min man kom under fredagen. Med sig hade han två av våra gemensamma vänner.
Så nu sitter jag inte i sängen och arbetar om morgonen utan jag har placerat mig här inne med tända ljus och kaffe medan de andra sover. Jag både förbannar mig själv och känner stor tacksamhet över att jag jobbar så mycket här nere. Det var egentligen inte planen när jag bokade in en semestern. Men det är ju fantastiskt att jag kan arbeta och vara här nere samtidigt! Inte sant?
Jag är så otroligt lyckligt lottade och verkligen tacksam. Men – jag skäms lite inför de andra även om de säger att de har noll problem med att jag sitter med näsan i datorn ett tag. Och så hade jag nog helt ärligt behövt mer sömn och lite mer vandring i bergen om morgnarna istället.

I en vintagebutik fann jag den här kvinnan. Jag funderar på att strunta i att sätta henne bakom ram och bara banka upp.

En lite större broderad kökshandduk i lin också. Franskt antikt lin är så vackert! Ska finna en vacker krok och hänga på väggen i köket.
Sex handslipade glas med mönster av råg ocb svalor kom jag även hem med.

De bästa vännerna är de som reder sig själva men samtidigt är grymt sällskap. Någon lägger sig i en soffa, en annan ska ut och gå med en podd i öronen och en tredje kopplar in eluttag i korridoren. Man behöver inte sitta ihop i grupp hela tiden utan alla får sitt space.

En dag skruvade de ner den här fula skivan som hade åkt upp med den gamla AC anordningen. Nu när vi bytt värmesystem behövdes inte den längre och under gömde sig två vackra fönster. Inser dock att dörren behöver målas om i sin originalkulör eller i alla fall en vacker snickerifärg. Människan som målat har slarvigt penslat på en billig kritvit färg över alla snickerier och väggar i huset. Inte klokt faktiskt. Kolla till höger där vi tagit bort elementet. Det är ådermålade vackra väggar som de rollat över med vit färg.

Jag googlade:
Kring 1860 nåddes Sverige av helt nya tekniker för ådringsmålning, introducerad av målare som utbildats i Frankrike. Man arbetade med tunn laserande oljefärg och en rad olika specialpenslar, och för första gången fanns de tekniska möjligheterna att verkligt illusoriskt efterbilda olika träslag. Det gavs ut planschverk med förebilder och instruktioner och en stor grupp hantverksmålare specialiserade sig på ådring och marmorering (stenimitation). Under det sena 1800-talet var imitationsmålning av både trä och sten mycket vanligt i de växande storstädernas hyreshus och offentliga byggnader, och Stockholms skärgårdsflotta byggdes upp och försågs med ådringsmålad inredning.

Det mesta som är ådermålat har renoverats. Vi har en dörr i vårt hus hemma i Varberg som har på insidan – detta hus är från 1926.
Vårt hus i Frankrike är från 1850.

Det är få hus i byn som har kvar all utsmyckning på fasaden. Det här var ett pampigt och påkostat hus på sin tid med väggmålningar, stukaturer, vinterträdgård och vackra dekorationer längs hustak och entré. Grannen har berättat att Madame Astruc gick runt vackra långklänningar och alltid var uppklädd fram till hennes död. Jag är så sugen på att höra mer om henne och veta vem hon var. Kanske kan jag kontakta hennes son Bruno som fortfarande bor kvar i byn och fråga lite…

Idag blir det två inlägg för vi har släpp vid 15.00 så jag tänkte visa lite mer foton från vår kampanjfotografering. Så kika in igen lite senare. Ha en bra dag nu,