
För någon vecka sedan plockade jag fram mina akvarellfärger igen. Jag kände ett behov av att hitta tillbaka till något analogt. Något kreativt som kunde uppsluka mig så att tankarna fick vila en stund. Den senaste tiden har jag haft svårt att hitta ro i sådant som tidigare hjälpt mig att koppla av. Läsa böcker, musik, yoga eller bara ge mig ut på en lång promenad. Så fort det blir tyst omkring mig börjar tankarna snurra på ett destruktivt. Problem, oro och ångest tar över.
Det enda som verkar kunna stänga av bruset i mitt eget huvud är att fylla det med någon annans. Poddar, Instagram, tv-program och ständigt nya intryck. Jag distraherar mig med andra människors åsikter, konflikter och liv. Och jag märker hur lätt det är att dras in i sådant som egentligen inte har någonting med mig att göra.
Men jag vill inte ha det så.Jag fattar ju att jag flyr från mitt eget genom att engagera mig i andras. Lägger energi på sådant som varken gör mig smartare, gladare eller mer närvarande. En sorglig dopaminjakt. Att hålla reda på vad Urban, Katrin Zytomierska och Cissi Wallin tycker och tänker när jag egentligen borde rikta uppmärksamheten mot mitt eget liv.
Det är en svår balansgång. För i mitt arbete som kreatör behöver jag vara nyfiken & hålla mig uppdaterad. Det är ju också en del av det jag älskar med mitt arbete. Att inspireras, upptäcka, lära mig och ta del av andra människors perspektiv.
Men. Tempot i sociala medier, det hårda samtalsklimatet och den ständiga strömmen av information och nu AI som får hela den digitala utvecklingen att rusa fram i en hastighet som får det att susa i öronen. Något går sönder i mig av allt detta. Min hjärna klarar inte längre av att sortera bland alla intryck, krav och förväntningar. Känner allt oftare en stark längtan efter att hoppa av.

Så jag började testa skapa blomster med några akvareller, penslar, vatten, en osthyvel och en matkniv. Det uppslukade mig totalt och jag kastades tillbaka till tiden då jag målade mycket.

Faktum är att det egentligen var det enda jag var bra på i skolan. Det och basket. Jag var ju typ längst i klassen om man bortser från Josefin Larsson som alltid var fem centimeter längre än mig. Jag gick ut högstadiet med 2,1 i slutbetyg och kan än idag känna skammen när jag tänker tillbaka på den dagen. Jag minns min mammas besvikna ansikte när hon skulle fira att jag gick ut nian. Hon hade köpt tårta men jag tror inte ens att vi smakade på den. På kvällen drack jag mig full och hånglade med både Andreas och Petri. Till hösten började jag på samhällsprogrammet på Bäckäng i Borås. Jag gick dit ett par gånger men hoppade av redan i början av terminen.
Något plugghuvud kan jag alltså inte skryta med att jag har men samtidigt tror jag inte att det någonsin handlat om att det är något fel på min intelligens. Snarare mådde jag nog rätt dåligt, befann sig i helt fel sammanhang och inte hade inte så goda förutsättningar att lyckas i skolan just då. Och det där har såklart följt med mig genom livet. När barnen kommit hem med läxböcker och behövt hjälp att plugga inför prov har jag inte känt att jag kan vara det bästa stödet. Naturligtvis har jag gjort mitt bästa för att hjälpa dem men ofta har min man fått ta den bollen medan jag fixat middagen i stället.
Känslan av att inte vara tillräckligt duktig kan leva kvar långt efter att man faktiskt har bevisat för sig själv att man klarar av en hel del andra saker i livet.

Men nu har jag i alla fall börjat måla och jag testar både blomster och landskap. Det vackraste jag vet. Lite tända ljus, en bra spellista och en kanna te så kan jag vara borta i detta i timmar och har inte tänkt på ett enda problem.

Igår skapade jag de här fyra akvarellerna. Jag testar olika tekniker, experimenterar med färger och låter det bli lite som det blir. Så otroligt lustfyllt och härligt! Fick till och med min man att slå sig ner och måla tillsammans med mig någon timme innan han bytte pensel mot datorn och började rita upp vårt blivande badrum i nya huset i stället. En bra prioritering, får man ändå säga.
Vi står mitt uppe i en massa materialval och behöver beställa golv, kakel och sten till handfat & badkar. Det är så himla många beslut som ska fattas och helt ärligt känns det stundtals ganska övermäktigt.
Bygget går framåt i rasande fart men jag börjar verkligen tvivla på att huset kommer vara beboeligt redan i februari. Jag grämer mig över att julledigheten snart närmar sig och att arbetet kommer stå stilla ett tag. Men ja. ja…
Tänk att få sitta där vid fönstret på övervåningen i vårt färdiga hus med mina akvareller, en kopp te och absolut ingenting som behöver beställas, beslutas eller planeras. Hoppas problemen skingras också…Vilken dröm!
Oj vad jag träffades av den här texten på så många plan – både för egen del och för min dotters skull – du klär känslor så bra med ord. Känner så stor igenkänning att jag blev tårögd. Och du – du är fullt tillräcklig, precis som den du är.
Tack.
Den stora, om det är en kladd vid sidan om .
Är härligt ” akvarellig ,
Akvarellene trykt på florlett, bølgende silke til bluser, kimonoer og skjørt! Det blir vakkert og nært <3
Hej!
Så inspirerande blogginlägg!
Har skaffat en knapptelefon för att minska bruset, Normal heter den, en bra kombo där radio, swish mm finns men mycket tagits bort. Såå befriande.
Tack för din ärlighet kring livet.
Vad är det för telefon? Hittar ingen som heter Normal. Känns som att jag också vill ha en sådan.
Wow, så fint! Vi verkar vara många som känner precis samma – en längtan att försvinna bort en stund samtidigt som händerna får skapa utan krav på att någon ska trycka ”like” efteråt…
Kanske din akvarell som vackert böljande tyg✨
Precis vad jag tänkte när jag såg akvarellerna