Att vara förälder till barn med NPF

Det här blir ett långt inlägg och kanske det viktigaste.
Som mamma till två barn med funktionsnedsättningar så omfamnar jag digitaliseringen som öppnar dörrar till kunskap och gemenskap kring ämnet. Vi har så mycket att lära av varandra.

Att vara förälder till ett barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, (NPF) kan vara ett helt annat föräldraskap jämfört med ett ”vanligt” föräldraskap. Det ställer väldigt höga krav på alla familjemedlemmar.

Jag älskar mina barn och kan inte tänka mig ett liv utan dem.
Men hade jag vetat hur mycket jag hatat mig själv, då föräldraskapet är för svårt och snårigt för att klara av stundtals – så vet jag inte om jag hade gett mig in i leken.
I alla fall inte i ett samhälle som inte är uppbyggt för dessa fantastiska ungar med speciella behov.
Mitt i allt står mamman – förmedlar & krigar. Hon gråter arga tårar rakt ner i morgonkaffet när ingen ser, sover väldigt lite och försöker hålla huvudet högt i alla lägen.
Kanske att många säger att det är hennes fel. Till och med hon själv säger ju det.

Under åren som förälder har jag fått otroligt mycket ” välmenande tips” av andra om hur jag ska vara som förälder och jag kan faktiskt påstå att inte ett enda av dessa har fått mig känna mig speciellt mycket starkare i min sitaution. Bara ännu mer svag. Folk tycker så mycket och har ofta åsikter om både det ena och det andra utan att vara ett dugg insatta i NPF. Blir så trött, det har gjort mig väldigt ledsen och sänkt genom åren.

Jag slukar allt om människor med adhd, add, aspergers och autism. Tänk att det ändå går så bra för många – Petter, Victor Frisk, Denise Rydberg, Mia Skäringer mfl, Är helt övertygad om att jag själv har adhd och mig har det ju gått helt ok för – när jag väl kom ur den galet jobbiga tonårstiden med livet fortfarande i behåll. Med nöd och näppe.

Läser hos @Kungamamman på Instagram:

“Det är mycket vi överlevt.
Och idag står vi alla tre lite blåslagna på benen.
Men vid liv och blickar framåt.
Det är inte allt för länge sedan när kartan var en annan och vi famlade efter våra borttappade kompasser. 
När livet var ett helt annat mot idag.
Snudd på ljusår ifrån.
.
Måste bara flika in här och säga att så här bra som mina killar mår nu är nog så långt tillbaka som till barnaåren de mådde så bra.
I sådan harmoni.
Med tillbakatagen självkänsla.
Tonårstiden kom att bli jävlig.
Jävligare.
Jävligast.
.
Ha det i åtanke när jag skriver om förr.
Det vände och vände med hästlängder – men resan hit till där vi är idag – är syftet med min instagramsida.
Att få berätta.
Inge hopp.
Ta lärdom av allt det svåra. 
Sprida kunskap och acceptans. .
.
Jag vet för mycket för att kunna vara tyst.
Jag vill påverka för mycket för att kunna vara tyst. 
Jag vill hjälpa andra och det gör jag inte med att tiga.”

Jag inspireras mycket av detta.

Inte för att jag behöver förklara mig för någon eller ursäkta mig men hela mitt arbete är uppbyggt kring att jag alltid ska vara flexibel, kunna lämna, hämta, gå på möten, hantera dagliga krissituationer och alltid vara där då det behövs. Blir alldeles matt de gånger, oftast i den äldre generationen, påpekar att jag jobbar för mycket och har så mycket runt omkring mig. Ingen skulle någonsin sagt samma sak om min man som både jobbar heltid och pendlar två timmar per dag…
Hur det kommer sig är ju dock ett helt annat blogginlägg för sig.
Vad jag vill säga är – Jag gör verkligen mitt absolut bästa i rollen som mamma. Tro inget annat.

Tillbaka till barn med funktionsnedsättningar. Det här inlägget har legat som utkast i min blogg en evighet. Det är så sårbart – föräldraskapet.
Att känna att man misslyckas med den viktigaste uppgiften man har i livet öppnar liksom ett stup framför och man faller handlöst. I vårt samhälle är det skamfullt att “inte kunna uppfostra/kontrollera sina barn” och man pressar och tvingar dem in sociala sammanhang som gör så att det vänder sig i magen på både barn och föräldrar och allt blir bara fel.
Det kan sluta med att man isolerar sig, går in i djupa depressioner samt får ett utåtagerande och destruktivt beteende. I många fall skapas också ett självskadebeteende.
Alla barn vill lyckas och må bra. Alla barn vill klara skolan, finna sitt sammanhang och känna att de duger.

Människor som kan uppföra sig gör det.
Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan personen vi har ansvar för uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring.

Idag när jag tittade på Kalla Fakta “De osynliga barnen” så kände jag starkt i magen att det var dags att posta detta inlägg. Det är många familjer som kämpar och Ni är inte ensamma. Vi måste hjälpas åt. Och vi måste prata och skriva mer om detta så att problematiken lyfts upp på bordet och mer resurser och kunskap tillförs sjukvård, föräldrar, skola och barnomsorg. Konsekvenserna blir förödande om inte barnen får det stöd de behöver.

Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är lång. Förra året klarade inget landsting målet om att alla ska få hjälp inom 30 dagar och sex stycken lyckades inte ens ta emot hälften av alla sökande. När familjer väl vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin så har situationen redan spårat ur och alla går på knäna. Familjen är trött.

Jag har gått på utbildningar, i samtal, slukat litteratur och vi har testat en mängd metoder i vårt hem under åren.  Det som har fungerat absolut bäst har varit ett “lågaffektivt bemötande” och jag har mycket att tacka Bo Hejlskov för detta.  Han har skrivit många bra böcker i ämnet, speciellt “Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” och “Problemskapande beteende” På hans sida finner du också bra poddar, bland annat  “Den lågaffektiva podden”.
Ett lågaffektivt bemötande är klokt och fungerar väldigt väl i alla situationer och med alla sorters barn. Väl värt att läsa in sig lite i ämnet oavsett alltså.

På Instagram följer jag @mickegunnarsson @adhdpodden @underbaraadhd @kungamamman

På podcaster “Funka med adhd” & “adhd-podden”.

Det kan vara svårt att diskutera detta sakligt och neutralt utan att på något sätt dra in mina egna barns individuella livssituationer i detta men jag ska absolut göra mitt bästa.
För detta är så viktigt.

Lämnar dig med detta målande inlägg från @waldersten  😉

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Att vara förälder till barn med NPF

  1. Fint gjort av dig! 😍 Det är sårbart och svårt men också betydligt vanligare än vad man som förälder tror när man ska gå på möten och utredningar. Barnen har det ofta svårt med alla krav som finns idag både i skola och omvärld. Det finns mycket tyckanden och för lite nyfikenhet och förståelse för individen och familjen. Bra gjort! 🙏🏻⭐️

  2. Jag är en sån som aldrig kommenterar …Men nu måste jag
    TACK! Den där känslan (eller t.o.m. realiteten) att andra människor ifrågasätter om eller hur man uppfostrar sitt barn . Alla situationer som man önskar kunde anpassas… I somras var jag helt färdig efter min “semester” eftersom semester är ett tillstånd här då rutiner inte finns på samma sätt =kaos . Snacka om att inte vara återhämtad när hösten drog igång. Skickar stor dos styrka till dig som också kämpar . Och vill också passa på att tacka dig för din öppenhet om skörhet(om jag får kalla det för det). Tusen tack!!!

  3. Jag är utbildad pedagog inom neuropsykiatri och jobbar som socialpedagog. Jag har jobbat i skolan sedan 2001. Jag bär med mig så många barn och vårdnadshavare närmast mitt hjärta. Så många historier som jag fått ta del av. En del med lyckliga slut. Andra inte.

    Barn med diagnoser är hjältar som varje dag kommer till skolan, där miljön tyvärr allt för ofta är oförutsägbar. Jag beundrar deras mod och styrka. Jag brukar tänka hur det skulle vara om man översatte deras tillvaro i vuxenvärlden. Deras berättelser, deras rättframhet, närheten till känslor, eller svårigheter att visa känslor, gör mig ödmjuk och får mig att växa som människa.

    I mötet med barn och föräldrar blir jag en bättre version av mig själv. Jag lär mig ofta mer under en dag än vad barnen gör tror jag. Jag blir tårögd av deras framgångar och får hjärtsvid av motgångar. Men vi kämpar på tillsammans. Barnen, vårdnadshavarna och de vuxna i skolan. Lågaffektivt bemötande är det som fungerat och fungerar bäst för mig och barnen också. Bo Hejlskov är en av mina husgudar i skolans värld.

  4. Heja dig som lyfter och skriver om detta, jag tror att du gör allt i din makt och lite till för dina barn. Skulle vara så intressant att höra fler pappors perspektiv på detta. Exempel på män som anpassar sitt arbete och karriär, hela sin vardag. Jag saknar dom berättelserna.
    Tack

  5. Hej Kristin,

    Jag har följt din blogg länge och tycker den är så fin. Tack för det.

    Jag är själv mamma till två barn, min äldsta har autism och min yngsta har ingen diagnos än men vi ska påbörja utredning efter jul.

    När vi började märka att vårt äldsta barn inte utvecklades som de flesta och att hon var inåtbunden och att språket inte kom igång var det så svårt. Livet var så tufft och jag tyckte allt var orättvist. Jag blev ofta ledsen av att prata med vänner för de förstod inte, deras problem kändes triviala och jag blev dessutom avundsjuk på att deras barn hade det så mycket enklare och att de själva hade så mycket mer tid att ägna åt sig själva och åt jobb, sådant som jag också ville göra men som krafterna inte riktigt räckte till.

    Nu har vår dotter kommit igång med sitt språk och hon får så fint stöd och träning via habiliteringen. Nu tror jag verkligen att hon kommer att kunna stå på egna ben en dag, men jag är samtidigt så orolig för att hon kommer att ha det tufft den dagen hon börjar skolan, att hon kanske kommer att känna sig ensam eller inte som alla andra. Det är inte lätt att bära den oron.

    Jag har länge tänkt att jag vill göra mer för mina barn och för andra barn med NPF-diagnoser och göra andra uppmärksamma på att det finns olika människor och att alla är lika värda. Därför försöker jag sprida kunskap, vara så öppen jag kan utan att lämna ut mina barn. Jag tycker därför att det är så fint och så bra att du berättar. Fler måste förstå och samhället måste anpassas så att alla har möjlighet att må bra,

    Tack!

  6. Vad modig du är! Detta är ett ämne som vi alla borde våga prata om! Och du gör det! Tack!
    Alla gör alltid sitt bästa, både barn och vuxna, utifrån sina egna förutsättningar och de förutsättningar som människor runt omkring ger. Det spelar ingen roll om man har en diagnos eller inte, vi alla är olika! Jag önskar att alla människor skulle inse det!
    Du är modig, fortsätt att prata om detta!

  7. Tack för att du delar med dig och för boktips. Jag har inte läst Bo Hejlskov än men ska definitivt kolla in.
    Jag har läst och fått mycket hjälp av Ross W Greenes Att bemöta explosiva barn. Han är en kanadensisk (tror jag) psykolog som också driver sidan Lives in the balance. Hans förhållningssätt kallas CPS – collaborative and proactive solutions. Kids do well if they can!

    1. Ross W Green har även skrivit boken “Vilse i skolan”.
      En fantastisk guidning i hur vi kan möta människor och då inte enbart med funktionsvariationer.

  8. Har nära familjemedlemmar med ADHD. Jobbar också som socialsekreterare inom barn och unga och möter många av de här barnen och deras föräldrar. Inte för att det nödvändigt finns några brister i föräldraskapet utan snarare för att barnen mår sämre och sämre, och de och deras föräldrar trasas sönder i alla processer med olika myndigheter. Det tar all energi och ork och massa år bara att få en diagnos. Utan diagnos inga anpassningar eller extrastöd i skolan, om man har otur.
    En annan sida av allt detta, som jag tycker är svår att vet att hur jag ska närma mig, då jag inte alls vill trivialisera de svårigheter en NPF-diagnos kan innebära, är att jag tänker att vi behöver fråga oss om det sker en överdiagnosticering när det egentligen är samhället det är fel på, inte enskilda individer? För mig är det liksom helt osannolikt att en ändå så stor grupp (som dessutom har ökat och fortsätter att öka över tid) människor i samhället uppfyller kriterier för diagnoser inom ett och samma spektrum. Då tänker jag att det snarare att det måste handla om att samhället skapar väldigt snäva mallar och väldigt tidigt sorterar ut människor som inte passar in.

    1. Hej!
      Det är precis vad det är. Fel på samhället. Samhället ställer allt för stora krav idag. Det är inte fler barn med NPF i dag än vad det var förr. Skillnaden är bara att fler behöver en diagnos för att få den hjälpen de behöver för att få ett bra liv. Vilket är skrämmande.
      Har själv en son på 8 år som har autism samt ADHD sedan 4 år. För ett år sedan blev han även diagnostiserad med en lätt intellektuell funktionsnedsättning. Han går idag på en särskola och har det väldigt bra där. 🙂
      Hälsning Rebecca

  9. Tack, Kristin!
    Jag läser din blogg och finner kraft i det du skriver, men har en tuff tid. Jag är ensamstående mamma till tre barn. Min äldsta dotter har utvecklat anorexi och autistiska drag. Om hon är autistisk eller om detta är p g a anorexin går inte att avgöra så länge hon har kvar sina ätstörningar och kanske spelar det ingen roll…
    Jag äter alla måltider med henne, ibland går det bra, ibland inte alls; jag medlar i syskonkonflikter, skjutsar till och från skolan flera mil bort, håller henne vid ångestattacker, sitter nära i soffan på kvällarna, skjutsar syskonen till aktiviteter, bråkar med Försäkringskassan, träffar representanter från skolan, jobbar lite när det går…
    Yngsta dottern fick igår en panikattack och har svårt att koncentrera sig i skolan, är nedstämd och orolig för sin syster.
    Tänker att livet har stannat och har svårt att orka. Önskar så att det ska vända.

    1. Åh, har varit precis där. Med en dotter med anorexia. Visade sig sedan att hon har adhd och hon menar idag att hon utvecklade anorexia eftersom det innebar att hon fick uppleva kontroll. Minnena av måltiderna när hon var sjuk, ångestattackerna och allt annat vibrerar fortfarande under huden. Så all värme och kraft till dig!! Och till din dotter och dina barn. Och du, be om hjälp. Bär inte allt själv.

      1. Fantastiskt att vara på andra sidan! Som jag längtar.
        Min dotter är inskriven vid en ätstörningsklinik och de är så bra där, men ibland känns det ändå som om allt blir lite värre istället för lite bättre. Fler saker hon inte kan äta, fler saker i skolan som inte fungerar, fler saker att ligga vaken om nätterna och oroa sig för.
        Jag kan aldrig vara svag eller bli sjuk för då faller hela korthuset…

  10. Detta inlägg gick rakt in i hjärtat. NPF, det är något jag möter en hel del både i jobbet och i vardagen och du har så rätt i när du säger att så som samhället ser ut så är det fortfarande så dåligt anpassat barn med npf. Samhället är uppbyggt för “bönder” och inte “jägare” som någon sa… alla har olika styrkor och barn med npf har också sina superkrafter men de måste komma i sin rätta miljö för att de ska utvecklas/blomma ut… Tack för kloka ord!

    /V

    http://fondofhome.blogg.se – från kråkbo till husdröm

  11. Tack för att du delar med dig, har själv en pojke 12 med ADD och jag önsakr jag kunde stoppa in honom i en värld som är god, man kämpar på, varje dag i motvind, tack för att du delar
    kram

  12. Tack Kristin för att du lyfter det här, det är verkligen jättestarkt!
    Jag har följt dig länge och tycker jättemycket om din blogg, jag tycker det är fantastiskt att du använder din plattform att lyfta de här frågorna.
    Jag lever själv med NPF i familjen och känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har under åren skrivit mycket artiklar kring NPF då jag verkligen det behöver lyftas och diskuteras mera.
    Heja dig!
    Kram

  13. Vilket inlägg! Så viktigt och bra skrivet ända in i hjärtat. Jag är själv mamma till två barn, och ska ta till mig av allt du skrivit. Läst inlägget 3 ggr nu och blir så berörd. Tack så mycket för att du delat med dig av dina erfarenheter/funderingar och tankar.

  14. Tack så mycket att du har delat med dig som mamma till barn med NPF. Jag är mormor till mitt älskade barnbarn och mamma till min älskade dotter.Och hon behöver all stöd att vara mamma.Jag läser,letar all kunskap precis som min dotter gör. Hjälpa stödja förstår .Tack ännu en gång!

  15. Hej och innerligt tack för det Du vågar skriva.
    Jag jobbar som specialpedagog på en skola som har riksintag för ungdomar med (som det idag heter) funktionsvariationer och jag möter så många ungdomar och deras föräldrar som berättar samma sak som Du.
    Ungdomar som får sin diagnos i “maj årskurs 9” och som ingen förstått hur de ska undervisa. Ungdomar som inte kan läsa/skriva för skolan inte klarat av.
    Om det inte fungerar…kom ihåg att det ALDRIG är barnet/ungdomen det är fel på… det är skolan som inte har rätt metod/pedagogik för just det här barnets/ungdomens inlärning och det är skolans uppgift att ta reda på.

    Ännu en gång… innerligt tack för det Du skriver.

  16. Vill skicka en varm, kärleksfull, systerlig kram till Kristin och alla er andra föräldrar som kämpar. En mjuk famn att vila i då allt känns svårt. Man måste tillåta sig att ta pauser i ett långdistanslopp. Ni är fantastiska! Kärleken är en urkraft som kan förflytta berg, även om allt inte går som planerat varje dag. I det långa perspektivet glöms misstagen, vi accepterar vår mänsklighet, våra brister. Tack, Kristin, för ditt mod att tala ut, vi andra finns här som stöd med lyckönskan och pepp!

  17. Hej Kristin! Tack snälla du för detta och alla andra viktiga och modiga inlägg du har gjort under åren! Jag känner igen mig i det du skriver! Har så mycket oro, frustration och trötthet i kroppen, så många tankar om hur jag bäst ska hjälpa, kriga och finnas där för mitt barn… Har ännu inte sett reportaget du nämner, känner att jag måste göra det på en gång!

    En stor varm ORKA-kram (som jag såg att någon skrivit så bra här bland kommentarerna tidigare) till DIG och även till alla oss andra här i samma situation!

  18. Tack Kristin!
    Det där du skrev i början, det jag bara tänker i duschen där tårarna kan strömma fritt utan att någon ser. Hade jag skaffat barn om jag vetat?! Jag har ett barn med adhd, nästan vuxen och fy bövelen vad det varit kämpigt. Nu är vi egendom det värst men jag bär på ett så otroligt tärande dåligt samvete! Nu är vi på väg mot samma resa med syskonet. Jag kan, vet och förstår mer nu så den här gången ska skolan inte få ta allt självförtroende ifrån hen som den gjorde med storasyskon. Tack för att du vågar lyfta och vara öppen, du berör och behövs!

  19. Tack för att du öppnar dörren till något så stort och viktigt. Jag har fått den fantastiska förmånen att jobba som lärare till elever som har NPF. Efter många år i vanliga skolan jobbar jag nu i en särskild undervisningsgrupp med elever som har NPF. Här anpassas skolan efter elevens behov inte som i vanliga skolan där eleven ska anpassa sig efter skolan. Att stå som lärare i en klass med 27 elever där det finns ett par elever med NPF och inte få de resurser som behövs är fruktansvärt. Så många gånger jag känt mig misslyckad som lärare bara för att jag inte fått de rätta förutsättningarna att finnas där för ALLA mina elever.
    Ett lågefektivt bemötande är A och O för barn med NPF. Ett boktips är boken Autism och ADHD i skolan. Superbra för alla som arbetar i skolans värd och alla andra. Ett barn gör alltid sitt bästa under rätt förutsättningar. Varm kram Pernilla

  20. Hei. Det var et veldig fint innlegg. Det er skrevet en fin bok om hvordan det er å være en mor, forelder og menneske i et samfunn som ikke er god tilrettelagt for barn med psykiske funksjonshemninger. Boken handler også om hvor hardt man må kjempe for å få hjelp. Jeg skriver det bare fordi du skrev at du slukte alt som hadde med ADD, ADHD, Aspergers og autisme å gjøre. Boken heter Tung tids tale og er skrevet av Olaug Nilssen. Jeg har selv jobbet med barn med psykiske utviklingsheminger og synes det var en god bok.
    Uansett, stå på! Håper du får den forståelsen og hjelpen du trenger!

  21. Så himla jätteviktigt inlägg. Heja dig för ditt mod och för att lyfta svåra men viktiga områden. Systerlig kärlek till dig!

  22. i can only see thank you…thank you for sharing, thank you for your “wisdom’, experience and vulnerability and i can say, you are NOT alone. xxxxbest holiday wishes.

  23. Det såriga onda i att inte räcka till som förälder. Skammen i att vara trött som förälder. Att vara lejonmamma i en värld full av oförståelse och okunskap.
    Eller den krossande insikten när vår läkare sa: Vi rekommenderar medicin till dessa barn för att de ska klara av skolan.
    Insikten då, att vi kommer få anpassa oss. För att skolan/samhället i stort inte gör det.
    Så vi har krigat, kämpat och varit jobbiga. Men det är också inneburit det allra starkaste bandet mellan oss och vår son. För han ser det. Han vet det. Och det är det allra viktigaste. Även om jag inte alltid räcker till.

    Jag tror att det allra viktigaste vi kan göra nu är att prata om alla barns olikheter. Att det är okej. Att vara annorlunda är okej! Vi måste bryta stigmatiseringen!
    Därför är det också så himla fint att årets musikhjälpen handlar om just olikheter och att du med din plattform skriver om NPF. För att alla har rätt att funka olika.

    Så all värme till dig. Önskar dig den finaste av dagar.

  24. Kom som en skänk från ovan att läsa ditt inlägg. Så sent som i måndags i förra veckan fick jag veta vad NPF står för. Vi var på samtal med skolan gällande vår dotter som har det tufft i skolan. Betygen dalar. Skolpersonalen misstänker att hon kan ha en diagnos. Ringer BUP dagen efter och nu står vi i kö. Vi blev skapligt tagna.
    Dottern är fjorton år och vi har inte misstänkt n å g o n t i n g. Hur det än må vara så får vi ta det därefter. Barnen ska inte anpassa sig efter skolan/samhället. Skolan/samhället ska anpassa sig efter barnen. ♥️

  25. Som vanligt sätter du huvudet på spiken! Älskar detta med dig, dina raka och brutalt ärliga inlägg! Plus att jag även älskar dina inspirerande mer heminredningsinlägg. Älskar helt enkelt allt som är Krickelin!

  26. Tack Kristin! Har två barn med asperger. Ett ständigt bråk och krångel med skolan för att barnen ska kunna få utvecklas och lära sig för framtiden. Anpassningar görs en månad i taget som om syndromet skulle gå över efter ett tag. Har två underbara, fantastiska barn som bara inte passar in i det rutmönster som skolan utgör. Mer kunskap och nytänk (eller kanske omtänk) krävs för att våra barn också ska kunna må bra och självklart kunna passa in. Kram!

  27. Fint att du delar med dig! Så viktigt ämne! Att vara förälder, och särskilt mamma (och dessutom till barn med särskilda behov), är det svåraste som finns. Kraven och förväntningarna på en mamma är så orimligt stora. Heja dig! Du gör ditt bästa för att förstå och bemöta och du älskar dina barn, det kommer att räcka.

  28. Åh va bra skrivet! Själv kämpar jag med tonåringar. Jag tror att mycket beror på deras fars destruktiva sätt att bemöta dem. Men min äldsta hoppade av skolan i år och drar runt utan mål. Han har aldrig fått någon ordentlig diagnos. Då han tillhör drömmarena har han hamnat i någon sorts egen bubbla. Ilskan finns där dock hela tiden. Ursäkta om jag är rörig men jag känner igen så mycket av det du skriver. Har suttit i otaliga lärarrum och gråtit. Vet fortfarande inte hur jag ska hjälpa honom. Han är 17 nu och för liten för jobb. Måste hitta något som passar honom. Finns det? Tack för att du delar!❤

  29. Har också en dotter som fick diagnosen ADD i tredje klass. Vi har också kämpat i flera år men för oss var det viktigaste att vi inte bara blint tog till oss diagnosen och satte henne på tunga mediciner som är standard här (bor i USA) för det hade onekligen varit ”lättare”. ALLA ”experter” (läkare, psykiatriker, skola etc) sade att det inte kunde vara något annat, att tecknena var tydliga. Vi kämpade på medan vi även letade efter alternativa orsaker och hittade både sömnapné och visionsproblem som ger samma symptom. Förra året hittade vi hennes synfel och behandlade med visionsterapi (http://www.visiontherapy.org/) och det har blivit en enorm skillnad efter det. Om man inte kan sova och har problem med att fokusera ögonen tillsammans på nära håll så är det ju inte konstigt att man inte kan sitta still och koncentrera sig i skolan, och bråkar med de som ser ut att ha det lättare…. Det här var inget vi såg själva, inget som kan upptäckas på standardiserade syntester genom skola och sjukvård, vi gick och testade henne för att kunna eliminera orsaker utan att veta. Och för henne var det normalt att orden rörde sig på papprena så det var inget hon nämnde. Dyslexi hade avförts tidigare för det kände jag till men convergence insufficiens var inget jag hört talas om innan. Om vi hade satt henne på medicin hade hon fortfarande haft de här problemen och varit tvungen att leva med detta. De säger att både sömnapné och visionsproblem är en stor del av problemen för de som diagnoseras med ADD/ADHD men de upptäcks inte för att de måste alltid komma upp med en bokstavsdiagnos 😠 Hon går i sexan nu och är fortfarande disträ alternativt hög energi ibland men efter att nästan inte fått godkänt i matte och läsning förra året och nu med lite stöd hemifrån har enbart A och B i alla ämnen är helt otroligt!! Hon är så stolt över sig själv nu, att trots att hon fortfarande måste jobba hårt med skolarbete så kan hon nu få jättebra betyg när hon gör det. Förut jobbade hon hårt men fick nästan underkänt i alla fall vilket snabbt gör att man ger upp. Ju mer självförtroende hon får desto lättare verkar det bli för henne också.
    Det ÄR jättejobbigt när man är mitt uppe i det hela och jag har gråtit många gånger efter möten på skolan för de ser bara ett problem, inte personen bakom, och de tror att tunga mediciner löser allt. Mitt råd är att fortsätta leta alternativa diagnoser, allt har inte psykiatriska orsaker. Vi har en helt ny tjej i år och det var värt det att bråka med allt och alla, fast jag fick hitta både diagnoserna och behandling på egen hand utan hjälp av systemet. Hon är värd det. Det är alltid värt det i slutändan, men jag håller med att det ser mörkt ut många gånger innan man når slutet. Kram!

  30. Kristin, tack för att du delar med dig. Så fint, så viktigt. Vet inte riktigt vad syftet är med min kommentar mer än att bara skriva från mitt perspektiv och att uppmana dig att våga tro på dig själv och att DU – och ingen annan – vet vad som är bäst för er och dig. Jag börjar efter många år se ljuset efter att kämpat för min dotter. Ensam mot myndigheter, skola och tom våra närmsta – som inte kan/vill ta in att hon inte mått bra, och inte velat se eller försöka förstå. Denna enorma förtvivlan över att inte hitta rätt hjälp, men att ändå kriga på med enbart sin egen inre kompass – tills man en dag känner att man börjar få fast mark under fötterna. Det jag kände i magen och vågade lita på – trots att jag blev ifrågasatt och dömd – visade sig vara rätt. Idag är min dotter på fötter. Hon mår mkt bättre med bara mindre dippar. Ett skolbyte har också hjälpt enormt. Och en hund som trygghet. Och så en mamma som egenföretagare – som kan komma på stört och som alltid finns nära när det blir för tungt att gå till skolan eller under en orolig natt. Allt det har givit trygghet och gjort att vi på ngt sätt har hittat vår väg. Det är fortfarande inte lätt men det är så ofantligt mkt bättre. Och att hon börjar förstå sig själv. Och att nu, efter alla år, få höra från henne att hon är så tacksam över att jag alltid funnits där, aldrig givit upp, alltid trott på henne – kämpat mot allt och alla – för hennes skull. För att jag trodde så starkt att jag bättre än någon visste vad hon och vi behövde. Att bara få höra det gör alla dessa år av kamp mer meningsfulla. Och trots det tunga och mörka så inser jag också vad det givit. Jag inser vilken gåva jag har fått när vi får en bra dag tillsammans. Så fortsätt på ditt spår, lyssna inåt på hjärta och mage. Du är den som vet allra bäst vad dina barn, din familj och du behöver. Och var rädd om dig. Kram Jessica

  31. För mig, utan barn och utan person med npf i min närhet, är det svårt att förstå det du skriver om. Men du ska veta att jag nu har läst alla Wikipedia-artiklar på ämnet för att jag vill kunna bemöta dina barn, dig och andra berörda med förstående trots allt. Tack för att du fick mig att läsa, tack för att du sprider kunskap.

  32. Jag som precis har bråkat, skrikigt och sagt dumma saker till barnen när tonåringen med adhd gjort allt för att få igång lillasyster som skulle sova – trots att lågaffektivt är så viktigt på honom. Jag som känner mig som världens sämsta mamma just nu; lillasyster kommer vara trött i skolan imorgon, sonen har fått äta alldeles för mycket nu på kvällen (pasta och ostmackor) eftersom han inte äter under dagen pga medicinen och han börjar bli överviktig… Jag som nu borde göra iordning allting inför imorgon känner nu att jag är nu glad att jag la mig i sängen och läste detta istället. Även om jag nu snyftar… Tack för inlägget.

  33. Mamma till 2 med npf, läser vad du skriver, känner det jag läser, hör vad du säger…..suckar, man kämpar varje dag, blir dömd varje dag….
    jag som du gör mitt allra bästa för mina barn, varför ska alla andra veta vad som är bäst för våra barn??
    Kram/mamma från vbg

  34. 💕all positiv energi o kärlek till dig💕.. hoppas du fick mitt mejl med filmtips mm.. dock avseende jämlikhet, maskulinutet o våld! Ta hand om dig💕

  35. Hej,
    Vet inte vad jag egentligen vill förmedla med det jag nu ska skriva. Kanske någon slags tacksamhet blandat med att jag vill ge pepp.
    Jag var ett av dom där barnen som hade en mamma som slogs för mig.
    Ibland slogs hon i blindo, helt klart slogs hon själv.
    För mig startade det tidigt med en inneboende rastlöshet och oro som jag först idag förstår, nu är jag 47 år.
    Som tonåring blev jag skvatt “galen”. Det slutade med att min mamma blev tvungen att placera mig för att rädda mitt liv. Ändå så fick jag ingen hjälp. Kanske mest för att på den tiden pratade man inte diagnoser. Man var bara problembarn.
    Jag fick bestraffningar och känslan av utanförskap tog över. Självmedicineringen blev min överlevnad i ganska många år. Jag tror att du förstår vad som kommer med det.

    Nu har jag en annan diagnos än dina barn. Som jag fick för några år sen.
    För att min mamma fortsatte att slåss. För att hon satte sig in i systemet och bestämde sig för att jag skulle få hjälp. Själv var jag på väg att ge upp, av trötthet.
    Under hela mitt vuxna liv så har jag varit högpresterande och få har förstått vilket helvete det har varit bakom fasaden. Utom mamma förstås. Och mina syskon.

    Även om det fortfarande pratas för lite och främst är systemet fortfarande för dåligt, så är jag så innerligt tacksam att locket har lyfts.
    Att föräldrar kan stötta varandra. Att barnen får älskas utan att “bara” vara problembarn.

    Och jag vill att du ska veta en sak. När dina tårar faller ner i en kaffekopp i dina ensamma stunder, dina barn kommer aldrig sluta känna kärleken över en mamma och en pappa som inte gav upp sina barn. Var och en känner kärlek på sitt sätt utifrån sin förmåga, men dom kommer aldrig att sluta känna det.

    Jag hoppas att jag inte klampat på nu, vill nog bara säga att du och alla andra föräldrar som kämpar för sina barn är ovärderliga.

  36. Tack för att du öppnar upp och inleder diskussion om så svåra och viktiga ämnen. Föräldraskapets utmaningar alltså, herregud ❤️ “Du är den bästa mamman för dina barn” , det citatet brukar jag tänka på när jag tvivlar och känner mig som världens sämsta mamma.

  37. Tack Krickelin! Har själv en dotter med adhd och dyslexi. Dyslexin kunde jag som svensklärare ana ganska tidigt. Men att hon har adhd behövde hon utveckla en ätstörning för att vi skulle förstå. Tror att det gör mig ondast, att jag/vi inte förstod. Tänker att det är det som är mammauppdraget, förälderns roll: att förstå, och det gjorde inte jag. Men nu är det som det är, och är som det varit. Och då tänker jag att vad vi kämpat tillsammans, vad vi föräldrar har fått känna hur mycket vi älskar och vad vi kan göra för att det ska bli bra. Och för oss och för henne har det blivit så mycket bättre. De tidiga tonåren var så oerhört slitsamma för henne. Mycket på grund av skolan. Och sedan valde hon så klokt inför gymnasiet och hade tur att komma till en skola med en den självklara inställningen att det är deras uppgift att anpassa och försöka förstå. Det innebär inte att allt är lätt eller att alla dagar är bra dagar. Men det är oerhört vilsamt att slippa kämpa för det som är självklart. Du ska också veta, att den plats du har skapar här är en sådan jag vilat på när det varit tungt och det har blåst lite väl hårt. Inte din familj som står i fokus, men din starka föräldrakärlek lyser igenom! Övertygad om att det du gör är det allra bästa för dina barn. Kram! Och tack för det vackra. Tänker att det som gör det du gör så skimrande fint är att det som driver fram det är vackert och starkt.

  38. Jag är också en “lejonmamma” till en 16-årig son som har diagnoserna autism och adhd. Ibland känns som att man inte gör annat än slåss för att han ska ha det bra. Alla gånger värt det förstås. Men utmattad blir man. Jag har följt dig länge via blogg och insta. Det är är underbart att du vill dela också detta svåra men viktiga ämne med oss. Jag beundrar dig mycket, du är en fin förebild. Inte minst med FGL och ert tankesätt med business. Orkekramar till dig och din familj!

  39. tack för att du delar med dig ❤️❤️❤️ Har själv adhd och ångestsyndrom och min största rädsla är att min son ska må lika dåligt som jag gjorde under min ungdomstid. Jag bär på två helt olika rädslor vad gäller mina barn med och utan npf och det är viktigt att få prata om det. Tack återigen för att du öppnar upp❤️

    1. Tack för din kommentar. Det är, precis som du skriver, väldigt ångestfyllt att veta att ensa barn förmodligen kommer må lika dåligt som du och också hamna i situationer som man inte kan hjälpa. kram