Började tänka på det där med utmaningar och rädslor – hur man ibland måste våga lite mer för att faktiskt få ut mer av livet. Håll till godo, här är ett inlägg jag skrev för flera år sedan men lika aktuellt varje år. Tänker att jag var så modig! Och att min man var så bjussig.
Ibland är det nyttigt att titta i backspegeln, för att försäkra sig om att man är på väg åt rätt håll. Jag valde att vända hela vägen tillbaka till 2012, då jag reste till Toscana på egen hand med drömmen om den bok som fanns inom mig.
Jag var 33 år, trebarnsmamma och arbetade på hotell med gästrelationer och marknadsföring. Min yngsta son hade precis fyllt två. Jag är en sökare, och efter att ha bloggat i fyra år och verkligen fått mersmak för berättandet i skrift, kändes det som att det var dags för nästa steg.
Det var som en hunger i bröstet. Jag ville skriva en bok.
Men jag behövde såklart kunskap och verktyg. Livet hade bromsat mig tidigt. Jag hade varit fast i en våldsam relation under flera år, vilket ledde till att jag hoppade av skolan efter nionde klass. Jag blev gravid med min första son redan som nittonåring och hade varken möjlighet att bygga ett socialt nätverk eller utbilda mig – inte för att jag var en ung mamma, utan för att jag levde väldigt isolerat och kontrollerat. Under de åren fick jag också en skev bild av mig själv. Den levde kvar länge, och jag kämpar stundtals fortfarande med ett djupt självförakt.
År 2012 levde jag med min nuvarande man, som alltid har varit stöttande. När jag sa att jag ville åka på en skrivarkurs i Toscana, och därefter ta ett år tjänstledigt för att skriva min bok, var det han som bokade flygbiljetten och gav mig en high five. Tack.
I efterhand förstår jag hur otroligt generöst det var. Det påverkade såklart vår familjs ekonomi, men det gjorde också att jag kunde vara mer hemma med barnen och samtidigt testa på frilanslivet.
Jag hittade en skrivarkurs på en gård på landsbygden i Toscana, packade ner dator, kamera och några klänningar – och gav mig iväg på mitt äventyr.
På bilden ovan sitter jag i min hotellsäng i Pisa, tidigt en morgon.
Det var spännande att resa själv – det hade jag aldrig gjort förr och jag njöt i fulla drag. Ingen att behöva förhålla sig till, inga tider att passa. Bara jag, min bok och min kamera. Jag satt under det lutande tornet med hallon, karta, kaffe och päron. Jag minns att jag läste Malin Wollin.
Detta är ett fint minne jag sparar nära.
Har du rest ensam någon gång? Jag rekommenderar det verkligen.
Man upplever platser, känner dofter och hör andra ljud än när man är upptagen av familj och vänner.
Jag blev hämtad i Pisa av värdparet och de körde mig till gården där kursen skulle äga rum. Ett gult stort hus omgärdat av olivlundar – det var fantastiskt.
Jag hade landat mitt i min dröm och fick nästan nypa mig i armen av allt det vackra och av vetskapen om att jag hade en spännande vecka full av skrivande framför mig.
Varje morgon stod dagens agenda på den svarta tavlan när man kom ner för att att äta frukost med hemgjord yoghurt och färskpressad juice…
…& köket var sådär italiensk lantligt som man älskar. Ett gammalt stall från 1800-talet om jag inte minns fel.
Jag hade med mig en mängd böcker – antingen låg jag och läste på rummet under siestan eller så utforskade jag trädgården och dess miljöer. Minns det stora fikonträdet med värme i bröstet – det var så lyxigt att ta en paus och plocka varma frukter och ta med sig till datorn för att fortsätta skriva eller läsa.
Ibland i sällskap av en öl eller en kursdeltagare. Ibland alldeles själv. Precis så som jag gillar det. Inga krav på att vara social.
Det var otroligt vackra och inspirerande miljöer – en rofylld plats att landa på.
Vi gjorde små utflykter till byar och vingårdar, åt god mat, läste, skrev och hade lektioner.
En kväll bjöds det på biovisning utomhus mot fasaden under stjärnklar himmel. En svartvit gammal klassiker – det var fantastiskt!
Efter filmen hade vi djupa samtal med kursledaren, drack rödvin och rökte cigarr så dagen efter var jag alldeles tung i huvudet – men så värt för det skapade ett skoj minne.
Ursäkta kass bildkvalité här – jag hade inte lärt mig fota i mörker än.
Ser du på tavlan – en uppgift med Anna Gavalda. Har du läst något av henne?
”Tillsammans är man mindre ensam” är en av mina absoluta favoriter.
Varje kväll satt vi här och åt middag ihop och pratade om dagen.
Vad fick jag med mig från skrivarkursen? Och hur gick det egentligen med boken?
Sanningen är att jag blev helt låst i mitt skrivande. Alla regler kring författande, alla uppgifter och mallar för hur texter ska skapas, ofta om ämnen jag inte kände någon större glädje eller mening i, gjorde mig snarare tom än inspirerad.
Jag ville ju skriva från hjärtat. Om mina egna upplevelser. Om dofter, former och smaker. Jag ville sätta punkt där det kändes rätt, låta språket sjunga mjukt och ibland vrida sig i magen. Men i stället för att komma hem fylld av kunskap och lust, kände jag mig naiv, vilsen och helt låst.
Två kursdeltagare och jag startade ett bokprojekt som jag arbetade med under det kommande året. Det blev inte bra. Och det var inte roligt heller. Kanske var jag helt enkelt inte redo att skriva om livet med våld i bokform.
Men bloggen levde vidare.
Där byggde jag mina texter som reportage och artiklar. Jag blandade livsbetraktelser med inredning, hjärtefrågor, trädgårdsliv – allt jag ville förmedla i det forum jag själv hade skapat. Mitt fotograferande utvecklades parallellt, och jag fick fler och fler uppdrag: böcker, reportage för olika magasin, kampanjer för företag och mycket mer.
Någonstans längs vägen började jag också väva in mitt ideella engagemang i ett projekt vi kallade Ett Mjukare Varberg, där våra hjärtefrågor handlade om de utmaningar unga möter i samhället. Jag skrev även om våld i nära relationer, delade kunskap, länkar och information.
Så på något sätt har min smärtsamma historia ändå nått ut för att hjälpa andra. Precis så som jag en gång tänkte att boken skulle göra.
Den som aldrig blev skriven.
Ibland öppnar man en dörr med en tydlig förväntan och ett uttalat mål. Men väl där inne visar det sig att det finns så mycket mer, ett helt smörgåsbord av möjligheter. Då måste man stanna upp och känna efter i magen. Vad känns rätt? Vart ska fokuset ligga?
För mig är svaret tydligt.
Det som känns allra bäst är det format du läser just nu, min blogg.
Och boken?
Den finns ju kvar.
