Efter flera års bearbetning gav han vika. Äntligen gick han med på att dra ut heltäckningsmattan på övervåningen och ta fram originalgolvet. Vi började med sovrummet och det hela tog inte mer än fyrtio minuter.
Under mattan fanns en parkett som vi också lyfte bort.
Kanske att vi fortsätter ut i nästa rum imorgon…
Men kolla. Så fint plankgolv!
Vem ser gladast ut över detta? Hahaha!
Han är fortfarande skeptisk, tycker det är härligt med heltäckningsmatta i sovrum osv… Men alltså, barnen är kvalsterallergiker och den börjar bli riktigt smutsig. Kan ju bara vara bra att dra bort då väl?
Jag avslutade dagen med ett dopp då solen kikade fram efter årets största skyfall.
Den här låten lyssnar jag ofta på. Är du en sådan där som alltid lyssnar på texten? Eller är det rytmen och tonerna som når ditt inre?
jag fångas av texter och vill dela den här med er.
”Att köpa tillbaks dagar som gått, det har ingen någonsin fått, men om jag fick en chans så skulle jag betala. För jag har sett hur det går, för våran sort, i vår familj vinner spriten stort. Vill ge alla en dag, en ny dag att leva. Vill ge alla en chans, att hitta lugn någonstans. Vill ge alla en dag, att hitta något som är bra. Jag skulle räddat min vän, och rest bort någonstans, köpt det där huset som vi drömde om ibland. Och gett din farsa en smäll, en smäll han aldrig glömmer. Och jag ser Thomas ibland, han behöver en chans, han ser ut som ett spöke helt utan balans. Vill ge han en dag, en ny dag att leva. Vill ge alla en chans, att hitta lugn någonstans. Vill ge alla en dag, att hitta något som är bra. Långt bort från Linné, där solen går ner, skiner himlen som inget har hänt. Allt börjar om, och alla verkar glömma. Men jag minns en dag, när vi cyklade omkring, mamma, pappa, syrran och jag. Det var en bra, en bra dag att minnas.” Joel Alme (låtlänk)
Det kliar ständigt på ena sidan av ansiktet och jag stänger skjutdörrarna till mitt sovrum, sätter mig på kanten och hulkgråter från magen. starkskör och ordlös – men med massor att berätta. Livet rullar på så där vanligt utanför, precis som det brukar.
Därför vill jag berätta om vad som händer då sensommar möter höst, om möten och upplevelser. Jag vill ju skapa de där dagarna som är bra och som ger ringar på vattnet. För oss alla. Vill ge alla en dag, att hitta något som är bra. Göra världen lite mjukare.
Jag har funderat på vart jag vill lägga min energi och vad som ger mig energi. Och det landar alltid i att jag vill hela och dela.
Visst kan man få vara i den här digitala världen med det fokusområdet?
Man kan blanda det med dahliaodlingar, boktips och tavelväggar.
Så. Till sensommarens projekt – Just nu har jag två datum jag vill att ni ska fokusera lite extra på.
-Vi har ett nytt Kustfolk den 24-25 Augusti. En kreativ marknad du inte vill missa.
– Den 18 september ska vi fylla Arena Varberg och göra Varberg lite mjukare. Jag ska givetvis berätta mer om detta men vill ändå ge en heads up på att vi släppte de kostnadsfria biljetterna idag och att det är Hampus Nessvold som kickar igång eventet – Hampus blandar allvar med gränslös humor och talar om machokulturen, ifrågasätter könsnormer och om vikten av att låta pojkar växa upp till mjuka män. – se hela programmet här och boka samtidigt din biljett. Varmt välkommen till en helkväll på Arena Varberg som handlar om att lyfta fram och tala om de utmaningar dagens unga möter i vårt digitala samhälle och hur vi tillsammans – vuxna och ungdomar – kan hjälpas åt att skapa ett mjukare Varberg att leva och växa upp i.
Följ oss på @ettmjukarevarberg för uppdateringar.
Hej o hå. Så var det helt plötsligt Augusti och vår resa till Frankrike under sommarlovets början känns otroligt långt bort. Vi tar en återblick till tycker jag.
Jag har nämligen en mängd bilder från den lilla byn vi bodde på vid den franska kusten och tänker dela upp detta i två inlägg.
Vi bilade ju ner och stannade till några dygn i Giverny för att besöka Monets hemtrakter och trädgård. Sedan bilade vi en heldag ner till kusten och kom till Spéracèdes, en by som ligger högt ovanför havet med den mest fantastiska utsikt.
Vi checkade in på mysiga Villa Juli Guesthouse, ett ställe som drivs av en svensk familj sedan ett par år tillbaka. Lisa och Niclas bor här med sina två döttrar sedan 2015 och vi fick ett varmt välkomnande då vi parkerade vår bil utanför deras fina ställe och sedan checkade in i ett av rummen.
Blev mycket förtjust i den blommiga tapeten i vårt rum. Vi tog den stora dubbelsängen och barnen fick sova i bäddsoffan.
Älskar att fota obäddade sängar.
Vårt badrum var extra härligt tycker jag – vem faller inte för mönstrat golv och dubbla duschar.
Lisa berättade om möjligheten att fynda riktigt bra vintage här nere. Detta fantastiska klädskåp hade hon köpt för bara någon tusenlapp.
Jag hade packat ner mina vackraste örhängen men använde varken mascara eller smycken på hela semestern…
Utsikten utanför vårt rum var spektakulär. Man kunde liksom inte se sig mätt!
Så här såg det ut då solen gått ner – Här tittade vi på Fotbolls- VM och bloggade.
Varje dag tog vi oss ner till havet – det var en bilfärd på 30 minuter till Nice. Här badar och snorklar vi i Antibes som ligger lite längre bort.
Det gäller att finna små stränder, klippor eller skrevor där man kan få vara för sig själv tycker jag.
Vi fann en mysig stenstrand som hette Theloe i Cannes. Det var en bit att gå ner för klipporna men så värt.
Hej – från oss som älskar att bada och snorkla bland vackra fiskar och stenar.
Skymning utanför vår terass. På eftermiddagen kom vi hem till huset igen och kunde äta pizza eller god mozzarella med tomater som Lisa och Niclas fixade eller så kunde vi laga mat själva i det gemesamma köket. Alternativt gå upp till en liten by och ta en matbit. Ofta var barnen så trötta så det blev pizzaslicer och oliver. Sedan somnade man gott med en bok över näsan.
I nästa inlägg härifrån så ska jag visa er mer från byn och huset vi bodde i. Ska definitivt berätta om den fantastiska frukosten som tog oss med storm, I Giverny fick vi en bit baguette med marmelad och smör och svart ganska svagt kaffe. Hahaha! Så franskt och härligt men man älskar ju en bra frukost såklart.
Har aldrig varit så ordlös som nu. känns det som.
Sitter med min dagbok och kan inte skriva ner vad som händer.
Torra löv faller från äppelträdet och jag drar mig undan.
Kan det vara 22 grader i vattnet? Jag stirrar rakt ner på mina fötter då jag går mot bryggan och tar mitt dopp. Om jag inte ser någon så ser dem mig inte heller. Visst?
Kan man bara få vara för sig själv ett tag, läsa fyra böcker och göra päronmarmelad?
Har funderat på att dra ut mattan här på övervåningen eller skaffa en valp. Kanske båda. Projekt eller tröst. Något att hänga upp sig på när hela havet stormar. Hjärnan behöver koppla av och jag vilar i att göra.
Någon skrev att jag var luddig och hintar om saker men berättar inte riktigt vad som försigår i mitt liv. Så får det vara.
Jag kan varken ge mer eller mindre. Jag skriver om det som finns i mig just nu. Kanske är allt rosenrött och skimrande ett tag, med svalkande bad, skrattande ungar och ljummen lemonad i sommarkvällen. Ibland kanske jag inte ens orkar lyfta armarna för att tvätta mitt hår och det känns som livet runnit ur mig.
Jag går igenom livet precis som alla – det är hagel och örfilar vissa tider. Det är mjuka smultronpussar och glass andra veckor.
Men jag är ändå av åsikten att har man en möjlighet att nå ut med ett budskap, väcka tankar & känslor, dela information och vara en tröstande medkännande syster – ja, då gör man det.
Även om man inte riktigt kan berätta för flera tusen främmande människor exakt vad som händer egentligen.
Jag plockade i alla fall den där buketten som jag gör om fredagarna.
Så badade jag och satte på mig blommig klänning.
Jag bad mellanbror flytta två soffor med mig i utbyte mot en pizza.
Sådärja. Boris tyckte ordningen var återställd och satte sig nöjd för att posera.
Blöta badkläder och handdukar i varje vrå. Sommarlov ett tag till.
Önskar dig och mig en mjuk helg.
Jag hade tagit lite bilder i min trädgård och tänkte först berätta om alla fjärilar som snurrar runt i mitt växthus och att dahliorna nu står i full blom. Men här kommer något annat.
Vi gick en promenad då solen gick ner över havet – min minsta och jag. Han trampade sakta på sin cykel och pratade om hackade spel medan jag hade Boris i kopplet bredvid mig. Vilken kväll, alldeles varm och kvalmig.
-Titta där, jag tror han är svensk, sa Igor och pekade på mannen som låg på bänken på andra sidan gatan.
-Ja, där ser man, vad menar du med svensk? Hur tänker du då? sa jag.
-Ja, han har ljus hud och blont hår istället för mörk, svarar Igor.
-Ok, ja, det har du rätt i. Men du, vi får gå och kolla om han är ok. Han kanske mår dåligt eller så kanske han bara vilar lite. Vi frågar…
Igor var skeptisk och stannade på andra sidan gatan medan jag gick fram till mannen. Mobiltelefon och glasögon hade ramlat ner på gatan och i plastpåsen framför låg ölburkar.
– Hej, är du ok?
Mannen vaknade och vi snackade en stund där på bänken. Om hur länge han hade druckit och hur många veckor det var sedan han blev utslängd. Om att han är uppe på 24an på sjukhuset då och då – in och ut. Han tyckte om Boris och sa att han saknade sin hund.
Vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Oavsett hudfärg och livssituation. En blick och ett hej, köpa lite vatten, ringa en anhörig eller bara ge en frukt och dela några ord.
Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.
Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad & ej behandlad psykisk ohälsa. De klarar inte av den verkliga världen och stoppar sig fulla med skiten för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhohol missbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.
Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år.
& ADHD är kraftigt överrepresenterat bland intagna i kriminalvården. Genom behandling av 30 individer med ADHD beräknas samhällsvinster om 15 miljoner kronor per år kunna göras enbart inom en pilotstudie. Detta i form av minskad kriminalitet, missbruk och utanförskap.
Mannen var utslängd – de orkade inte mer. För hur länge orkar man? Hur stor möjliggörarare är man som medberoende? Och hur sjuk är man själv?
Det är sommar & sol. Många har semester. Det är varmt och det verkar inte finnas ett slut på de gyllene solnedgångarna. Men något som inte tar semester är ju tyvärr beroendesjukdomen och psykisk ohälsa. Under sommaren finns det människor som mår ännu sämre.
Jag har spenderat många somrar på psykakuten med anhöriga. En väldigt stor del av mig vill dela med mig av dessa erfarenheter men det känns tabu. Som att det står en stor fet vägg mellan skribenten i mig och den här folksjukdomen jag har så stor erfarenhet av.
Varför pratar vi inte mer om psykisk ohälsa och missbruk?
Jag önskar att det hade varit lika lätt för en medberoende att berätta om ens livsituation för omgivningen som det är för en anhörig till en cancerpatient.
Anhörig till fysisk sjukdom – ”Tack för att du frågar. Det är inte bra. Cancern har kommit tillbaka. Den har spridit sig och just nu är han inlagd. Vi vet inte om han kommer klara sig men det är ett helt team med duktiga läkare och sjuksköterskor som försöker rädda honom. Rädda livet på honom. Vi är där så ofta vi kan – sitter vid sängkanten och pratar med honom – när han är vaken tittar vi på film, läser högt, gråter och skrattar ihop. Det är väldigt tungt och oroligt.”
Anhörig till missbrukare – ”Jo, nej, det går inte bra. Han är aktiv igen och vi har svårt att nå honom. Han drar sig undan och försvinner. Ofta pratar han om att han inte vill leva längre. Att han ska kasta sig framför tåget. Han är rädd, gråter och känner sig ensam. Ångesten rider honom och han kan varken tänka eller sova. När vi försöker få in honom till vården så säger han bara att han aldrig får någon hjälp därifrån ändå. Det är bara förvaring och ännu mer tabletter. Vi är maktlösa. Det är som rysk roulette – varje dag undrar jag om när de ska ringa på dörren och säga att de funnit honom död. Det är förlamande”
Varför säger vi att man är alkoholist eller narkoman? Man är väl inte cancer?
Vi passerade fyra vinglande ”fyllgubbar” under vår promenad denna sommarkväll och uteserveringarna var fyllda av rödsprängda damer med halvtomt vinglas framför sig och radarstyrd blick.
Blir så ledsen. Önskar jag kunde göra mer.
