(Reklam) Nu är det dags för andra släppet av min höstkollektion, och jag är så vansinnigt stolt och glad över resultatet. Känns verkligen som om varumärket går från klarhet till klarhet och att vi är på rätt väg med det visuella uttrycket – från snitt och kulör till material och mönster.
Jag har lagt ner hjärta och själ i varje del av denna kollektion, som vanligt. Det är som att släppa iväg sitt lilla barn – att låta det möta kundernas blickar och bedömningar. Jag hoppas verkligen att ni kommer älska plaggen lika mycket som jag gör.
Vissa plagg är redan otroligt hypade och jag har fått så mycket pepp! Som alltid gäller först till kvarn, så om ni är sugna på något råder jag er att inte vänta för länge. Jag har fått mängder av DM om en blus från förra släppet från kvinnor som ångrar att de inte passade på – och ja, nu är den slut.
Men det finns något fint med det också. Ibland, när det blir så för mig, tänker jag att det kanske inte var meningen ändå – och att det är okej.
Här är några av mina favoriter så att ni får en liten inblick i vad som lanseras idag kl. 15.00 hos K LAGERQVIST. Hoppas ni hittar något fint.
Jag är kvar i Frankrike några dagar till. Min vän Anna har kommit hit och det har gjort mig gott att få lite sällskap. Vi solar, badar, pratar och äter gott. Varje morgon går vi en lång tur i bergen, men innan dess håller jag fast vid mina rutiner – samma sak varje dag.
Jag går upp när det fortfarande är kolmörkt. Maler kaffebönor och brygger en stor kanna. Sveper citronvatten. Tar ett svalt dopp i poolen. Sätter på ögonpads under mina svullna ögon. Sedan tillbaka till sängen för att arbeta några timmar innan solen går upp.
Nu är klockan sju och mörkret ligger fortfarande kvar. Jag messar min man och frågar hur det gått med barnen. De stora är ute och ränner på nätterna, och jag sover som sämst under helgerna då jag vaknar stup i kvarten med katastroftankar.
Så plingar det till i mobilen – min man skickar skärmdumpar. Jag är med i DI Weekend den här helgen! Bilder från vårt hem och en intervju om mig som digital kreatör. De skriver även om K LAGERQVIST, vilket känns roligt. Väldigt tacksam över att få vara med i Dagens Industri och nå nya målgrupper. Haffa ett ex vetja!
Just nu sitter jag och jobbar med bilderna för vårt andra släpp som går live imorgon. Lägger in dem på hemsidan och fixar med headern på landningssidan.
Dagen i övrigt kommer ägnas åt matmarknad, ett par ärenden, besök på ett kloster, och sedan tror jag vi landar hemma för att laga middag här.
Till sist vill jag säga tack – tusen tack – för alla värmande kommentarer när jag delade min historia om det som format mig, både privat och i mitt yrkesliv. Som C skrev i kommentarsfältet: ”Så tydligt och bra du beskriver hur mycket arbeten har betytt i de svåraste perioderna. Så grundläggande det är att känna sig behövd och vara i ett sammanhang egentligen, därför inte svårt att sätta sig in i vad arbetslöshet gör med människor.”
Så viktigt att lyfta. Alla människor behöver känna sig meningsfulla och vara en del av ett sammanhang. Ha en fin lördag nu.
Ofta får jag frågan om vad som fick mig att välja det här yrkeslivet och hur jag egentligen hamnade här. Sanningen är att det aldrig var någon ungdomsdröm, och jag har heller aldrig studerat för att jobba med digitalt foto, entreprenörskap och marknadsföring. Nej, jag drömde om att bli författare, eller att få stå i en butik och slå in vackra paket. En tid ville jag också bli fotomodell – det var under supermodellernas storhetstid.
Men ser jag tillbaka på barndomsdrömmarna så finns faktiskt allt där i mitt nuvarande yrke, även om ”digital influencer” inte ens var ett begrepp när det begav sig. Internet fanns ju knappt, och definitivt inte smartphones. Ändå skriver jag nu berättelser varje dag, står både bakom och framför kameran – och slår till och med in paket i min egen butik.
Så hur hamnade jag här?
Slumpen, arbetsmoral och kanske ödet.
Hade jag gått i skolan idag hade jag förmodligen fått en diagnos. Det var svårt för mig att koncentrera mig och jag drömde mig alltid bort. Endast det jag tyckte var roligt fastnade. Men tittar jag på vad jag faktiskt gjorde – ordnade skoltidningar, grupper och discon – så la jag grunden för ett kreativt entreprenörskap. Ändå gick jag ut nian med 2,1 i betyg. Mamma grät ner i jordgubbstårtan.
Jag har dock alltid jobbat. Redan som barn sjöng vi luciasånger från hus till hus och tjänade en femma här och där. Jag sålde tidningar, frallor och strumpor, jobbade på golfklubben, sålde glass på stranden och satt i kassan i vår sommarbutik i Kärradal. Arbete har alltid funnits i mitt liv.
Under sommarlovet efter högstadiet så skedde ett stort skifte i mitt liv. Jag blev kär i en äldre kille som var både våldsam och höll på med droger. Relationen med mina föräldrar blev katastrof och vi blev som främlingar för varandra. Vi sexton års ålder hade jag helt hoppat av skolan och flyttat hemifrån. In i en liten sunkig och rökig etta där det bryggdes hembränt på spisen och cannabisdoften låg tung i trappuppgången. Det jag minns mest av denna tid var att jag var ofta hungrig och väldigt rädd. Jag hade ingen inkomst och var helt beroende av min kille. Jag pantade burkar och var hemma och stal mat hos mina föräldrar ibland. Jag blev utsatt för väldigt mycket våld under dessa år.
Vad har denna berättelse med mina yrkesval att göra kanske ni funderar över nu….?
Jag tror att det som händer i privatlivet påverkar en på en mängd sätt även i ens yrkesroll.
Jo, jag tror att detta mörker i mitt liv fått mig att vara tacksam, prestigelös och modig.
Turligt nog var jag handlingskraftig trots den destruktiva livssituationen jag satt mig i. Jag fick jobb i en korvkiosk och fick då både en paus från den våldsamma vardagen, en egen inkomst och kände mig mer självständig. Min kille tog dock nästan alla mina pengar vid löning och när jag blev myndig fick jag köpa både telefoner, tv- apparater och gud vet allt på avbetalning i mitt namn. Hej kronofogden!
Under dessa år blomstrade dessutom min pappas beroendesjukdom ut ordentligt och började ge stora konsekvenser. Kan inte hjälpa det – men jag kan fortfarande känna skuld över att det kan ha varit mitt destruktiva liv som drev han in i sjukdomen så djupt. Det är svårt att vara förälder till någon som befinner sig i livsfara och det kan verkligen få en att drunkna.
Jag blev gravid och födde min första son på Borås BB. Han föddes med navelsträngen virad två varv runt nacken och blev omedelbart sjuk i lunginflammation. Blev omedelbart placerad på Neo och jag tyckte det var skönt att inte behöva vara hemma. Om man trodde våldet skulle blekna bara för att jag hade ett spädbarn på min arm så trodde man helt fel. Jag vill minnas att det eskalerade – det var i alla fall så jag kände det. Jag hade ett stort ansvar för den här lilla babyn och var samtidigt tvungen att parera våldsamma utbrott, psykoser och paranoia. Jag var ju själv bara ett barn och var totalt utmattad.
Vi flyttade till andra sidan landet då barnet var sex månader och där började den mest ensamma tiden i hela mitt liv. Om jag var isolerad tidigare från vänner och familj så var det inget jämfört med vad jag blev nu. Det geografiska avståndet till någon form av trygghet blev nu minimal.
Lyckligtvis fick jag arbete på en golfklubb då min son fyllde ett och där var jag ett par månader en sommar i början av 2000-talet. Det var också där, bland vanliga människor, jag insåg hur destruktivt jag levde och att det fanns något annat inom räckhåll. Det var första gången jag kände att jag förtjänade att vara lycklig.
Jag älskade bannemej att jobba där. Att stå i disken och se hur fort jag kunde stapla tallrikarna, eller baka av en plåt kanelbullar och garnera dem, stå i kassan och sälja glass till förbipasserande glada golfare. Det var fint att träffa vanliga människor.
Jag lämnade relationen en natt den sommaren. Med hjälp av socialtjänst, polis och familj. Fick bo på ett skyddat boende för mammor och barn på västkusten ett tag.
Ödet tog mig till arbetet som servitris på ett anrikt steakhouse i min nuvarande hemstad. Där harvade jag på med stor stark och plankstek i några år tills jag mellanlandade på societetsrestaurangen och därefter stadshotellet. Älskade arbetet som servitris. Så fostrande! Både i social kompetens, effektivitet, service och underhållning. På hotellet gjorde jag sedan en resa genom de olika avdelningarna som både städerska på spa, arbete med gästrelationer och slutligen landade jag på marknadsavdelningen. Jag hade nämligen börjat blogga på fritiden och behärskade både bild, text och sociala medier. Detta var på den tiden då alla hotell insåg att de var tvungna att vara aktiva i dessa forum för att nå ut med sina budskap och därmed sälja fler hotellrum och spapaket.
Det här hände dock inte över en natt. Jag började med små steg – köpte en kamera, försökte förstå vinklar och komposition. Jag läste och lärde mig av andra, övade mig på nya uttryck så mycket jag kunde varje dag och testade mig fram. Formatet kändes både roligt, stimulerande och lärorikt. Och den resan är jag ju fortfarande på – ständigt i utveckling och med nyfikenhet som drivkraft.
Så jag har gjort en märklig karriärsresa minst sagt.
Jag tycker den är fin och är stolt över att jag vågat anta dessa dessa utmaningar trots brist på akademisk utbildning.
Bloggen växte, Instagramkontot Krickelin växte. 2016 sa jag upp mig från mitt fasta jobb och har sedan dess levt helt på mina egna varumärken, som influencer, föreläsare och kreatör.
När jag ser tillbaka inser jag att arbete har räddat mig många gånger. Jobbet har gett mig fokus, mening och självrespekt. Därför sitter jag också här på semestern och skriver, skapar, planerar – för att det är det som får mig att må bra.
Det finns många vägar till Rom, som man brukar säga. Flera sätt att nå samma mål. Och för mig blev vägen krokig, full av mörker och snår – men jag kom fram ändå.
Min resa får bli en påminnelse: det går att ta sig vidare, oavsett var man startar eller vilken botten man befunnit sig på. Det går att leva ett gott liv även när skiten fortfarande pågår i bakgrunden. Inställning är avgörande.
Så jo, offerkoftan kan kännas varm ibland. Men den kväver mer än den tröstar.
Jag vaknar i min franska säng. Utanför fönstret är det helt svart och alldeles tyst. Här i byn släcks gatubelysningen mellan midnatt och klockan sex, och mörkret känns nästan omslutande.
Jag brygger kaffe, häller det på termos och tänder ett rökigt doftljus medan jag dricker mitt citronvatten. När dagen gryr drar jag en handduk kring axlarna och går nerför stentrappan till dagens första dopp. Vattnet är kyligt, som det ofta är så här års. Sommaren har övergått till sensommar i den lilla byn – men 26 grader väntas idag, vilket känns både rimligt och härligt. Mycket bättre än de 40 grader vi upplevde under vårt senaste besök.
Jag funderar på vad jag ska fylla dagen med. Kanske åka till stranden och bada, kanske äta på en liten fiskerestaurang i hamnen. En sak vet jag: jag ska köpa en säng. Nästa gång jag är här ska kontoret nämligen inredas till ett temporärt sovrum för en vän.
Jag har redan flyttat om på kontoret och testat ha skrivbordet mot väggen. Det blev riktigt bra!
Kvällarna har börjat bli kyliga här och jag ångrar verkligen att jag inte packade ner en stickad kofta. Det är ju precis en sådan sak jag borde ha här, i min lilla franska garderob som jag långsamt samlat ihop över åren.
Det fina är att jag numera kan resa hit med bara datorn, kameran och telefonen – allt annat finns redan i huset. Böcker, skor, krämer och klänningar. Det är som att ha ett parallellt liv här, där det mesta redan väntar.
Men just en varm tröja och ett par raggsockor… det saknas. Det får bli nästa tillskott till garderoben här nere.
Hoppas ni har en fin vecka. Min rygg börjar äntligen kännas lite bättre och nu ser jag faktiskt ljuset i tunneln. Förhoppningsvis kan jag snart börja träna igen – som jag längtar!
Det känns riktigt sunkigt att inte ha rört på mig på flera veckor. Har jag ens några mag- eller armmuskler kvar vid det här laget…?
Jag får väl ta reda på det snart….
Jag sitter på ett tåg ner genom Sverige och har ljudbok i öronen. Tanken är att jag ska jobba på en kollektion men känner inte att jag har fokuset till att vara kreativ. Vaknade redan 04 inatt och jag antar att den tidiga morgonen satt sina spår i mina redan rätt röriga tankar. Ångesten ligger dessutom och gror i bröstet och det är bland det värsta jag vet att lämna min familj i dessa lägen. Behöver trygghet och närhet.
Annars då? Jo, jag har kokat tre ägg och fyllt en diskad gammal burk för lingonsylt med min frukost. Yoghurt, blåbär, valnötter och hallon. I en annan burk har jag lagt dadelsnacks med nötsmör. Jag har blivit en svår människa. Ju äldre jag blir. Eller är jag bara snobbig? Ätstörd? En macka på pressbyrån med massa tillsatser skulle hellre få mig gå hungrig hela förmiddagen.
Tröstar mig själv med att jag i alla fall är ekonomisk som tar med mig mat i handväskan. Hm… Jag funderar på kollektionen – fiskare, hav, ängar, frankrike, middagar… Jag skapar moodboards och stänger av ljudboken. Sätter på Håkan Hellströms nya låt – vacker som tusan….
(reklam)
Jag ville berätta för er att jag planerar ett nytt släpp av vår höstkollektion. Ni är många som frågat efter datum och nu kan jag glädja er med att berätta att redan på söndag 14/9 är det dags. Klockan 15. 00 som vanligt. Kavajen jag har på mig ovan finns redan i sortimentet och var med i förra släppet. Här kommer ett bildsvep med några av plaggen ni kan klicka hem denna söndag.
Vi har skapat en kollektion som håller ihop och går att kombineras – som vanligt. Klassiker vi vet att ni tycker om har sytts upp nya kulörer och mönster.
Det är är Emily som funnits med oss i flera år. Nu i viskos och i mönstret English Garden.
Älskar hur viskos faller över kroppen i dessa klänningar.
Denna outfit ska vara min go to hela hösten. Är jag modig nog för hatt…?
Omlottkjol i lin och blus i viskos – perfekt att kombinera materialen.
Är verkligen pepp på detta släpp – vi kallar det The Field och det är andra delen på aw25.
Är ni också sugna?
Byxorna är nerpackade i mitt bagage så jag ska ta lite foton och visa er hur de sitter på mig också. De heter Lily – vi har döpt hela kollektionen efter kvinnor som har historisk anknytning till min hemstad Varberg.
