Bekännelser från en rörig hjärna. Jag var på fest i helgen och hamnade i ett fnissigt samtal om personliga egenheter. Eller – det blev mest mina egenheter, om vi ska vara ärliga.
Jag gapskrattade när jag berättade, mest för att mottagaren såg ut som om jag berättade något fullständigt chockerande. Vi var varandras motsatser om man säger så. En man i medelåldern med stark dragning till ordning och reda & så jag med mina rätt flummiga vardagssituationer.
Men vad skulle jag göra då? Klart man måste gapskratta åt det.
Jag brukar skoja bort mina mindre smickrande drag. Det känns bättre att skratta åt eländet än att skämmas.
Någon annan skulle säkert säga att jag borde ta tag i det. Att jag borde jobba på att “ändra min personlighet” och styra upp mitt liv.
Men när man är 46 år och redan försökt tusen gånger – då vet man: vissa saker är bara som de är.
Jag har ju förmodligen ADHD. Det vet jag. Både min mamma och mina barn har diagnoser. Men jag har hittat verktyg längs vägen:
Till exempel min man, min närmsta kollega och min revisor. Listor. Acceptans.
Här är några av mina mest kaosiga vardagsdrag:
Bilbeteende av sällan skådat slag
– Jag har klivit in i fel bil flera gånger. Alltså inte bara min egen, utan helt okända människors.
Oftast händer det efter att min man lämnat av mig utanför en butik. När jag kommer ut igen och hoppar jag in i en bil som inte är vår – och det sitter en främmande (ofta chockad) man i förarsätet.
En kompis till mig gjorde samma sak. Fast då satt Mikael Persbrandt bakom ratten. Det känns ändå himla värdigt?
Min egen bil är också ett kapitel för sig. Den är ett rullande kaos:
– Motorstopp p.g.a. glömt tanka
– Kletiga mugghållare med nycklar fastklistrade i botten
– Träningsväskor, blöta handdukar, gamla sopor
– Burkar, kaffekoppar, prylar på alla säten och golv
– En gång hällde en påse briketter ut sig i passagerarsätet. Jag lade en handduk över under en vecka och betalade senare ett av mina barn för att dammsuga upp det.
Men! Jag får inte längre motorstopp. Man lär sig av sina mest pinsamma stunder, tro det eller ej.
Garderoben = min man kallar den en naturkatastrof
Jag städar, hänger in, viker. Dagen efter: högar på golvet igen. Min man och jag delar garderobsrum. Hans sida är färgkoordinerad och pedantisk. Min är ett kaos. Jag fattar inte hur det kan vara så. Städar så ofta.
Min man suckar över hur jag ställer in i diskmaskinen också men ärligt – det ska ju bara diskas, måste alla gafflar ligga i prydliga rader då?
Det goda i det hela? Han har bett mig vänligt men bestämt att själv få ta ansvar över hela familjens tvätt. Det går jag gärna med på – för jag lagar maten och sköter handlingen allt som oftast.
Ordning utåt, kaos inåt
Jag kräver ordning runt mig i öppna ytor – i kök, sovrum, vardagsrum. Får världens stress om det står smutsig disk på bänken i köket eller om det är slängda skor och jackor i hallen. Men öppna en låda, bil, garderob eller källare… och ni förstår varför jag frågar: Någon psykiater här som kan förklara detta?
Jag har svårt med mejl, sms, Kivra och räkningar. Jag glömmer ofta att betala privata räkningar.
Kivra… vad ÄR det ens? Det plingar till med 20 notiser och mail – och plötsligt har man missat något viktigt mitt bland allt oviktigt. Massa besked om ditten och datten så man orkar aldrig läsa ens och så helt plötsligt BAAAM (!) ett från inkasso…
Facebook? Har ej varit där på länge. Har missat både fester och möhippor för att jag inte hängt med i app-trådar. Jag kan inte sortera.
Det har verkligen varit skitjobbigt under åren med alla mail från skolor, datum, information, olika trådar man ska följa osv.
Men!
Till mitt försvar: Jag sköter jobbet. Alltid. Deadlines, fakturor, leveranser – allt i toppform.
Det är det privata som faller mellan stolarna. Det är kanske samma där som med huset – att allt man ser får jag gärna vara iordning. Jag bad förresten min kollega läsa detta inlägg innan jag publicerade och hon ville gärna att jag ska skriva att jag har väldig ordning på jobbet och som chef – så jag inte upplevs som en rörig männsika ”för det är du verkligen inte Kristin!”
På jobbet är struktur a och o tycker jag och det är också viktigt att vara transperent med mina utmaningar för det gör att vi hjälps åt och kompletterar varandra. Precis som i familjelivet där jag väger upp där min partner kanske inte har sin styrka.
Är det pinsamt att punktlista sina svagheter? Ja.
Är det skönt att skratta åt dem tillsammans med andra som kanske känner igen sig? Också ja.
Känner du igen dig i något? Kroka arm!
Och du som har färgkoordinerad garderob, städad bil och betalda räkningar – snälla, döm mig inte. Jag lovar att jag har andra kvalitéer.
Nu funderar jag nästan på att be Jonas skriva nästa blogginlägg:
”10 anledningar till varför det ändå är rätt härligt att leva med Kristin”. Hahah.
Ska jag ta tag i mina 4976 olästa mejl?
Som att sopa bort all sand från stranden. Eller bara radera allt och börja om…
Vi får se.
