Gårdagens inlägg ligger fortfarande opublicerat på skärmen då jag slår upp datorn denna morgon – beklagar. Men här kommer det, håll tillgodo.
Fredagen är här och jag landar i bastun medan regnet faller över sommaren. Det är något bitterljuvt i luften – mensvärken molar, några sömnlösa nätter hänger kvar som tunga släp, och jag försöker pressa in för mycket på för lite tid. Livet känns alltid lite lättare när solen skiner och graderna kryper upp mot trettio.
“Livet i Sverige känns ruttet,” viskar jag tyst, som om någon skulle höra – och samtidigt bestämmer jag mig för att tänka positivt. Han säger det ibland, sådär i förbifarten: att jag ofta letar efter det negativa, att jag har höga krav på allt och alla. Och kanske har han rätt. Men ibland säger han också att en av mina finaste egenskaper är att jag är lösningsorienterad och positiv.
Hur ska han ha det?
Sanningen är väl att vi människor är komplexa. Jag vet ju själv – vissa dagar känner jag mig fantastisk, andra dagar helt jävla hopplös. Det är okej. Det är så det är att vara människa.
Idag har jag redigerat bilder hela dagen. Det var knepigt den här gången – stormbyar, regntung himmel, och så ett par solglimtar som bröt igenom precis när man som minst anade det. Resultatet blev ett brokigt bildmaterial, och det är alltid det svåraste. Jag vill ha en röd tråd, en känsla som håller ihop. Men när skuggorna är skarpa och havet nästan svart är det svårt att få harmoni.
Men, här är några av bilderna i alla fall.
(reklam) Den här helgen lanserar vi en ny smyckeskollektion, och mitt i allt – trots trötthet, trots spret – känner jag mig stolt ändå. Jag har gjort detta. Från ax till limpa. Från idé, till skiss, till produktion – till fotografering, presentation och nu: försäljning.
Jag har varit med i varje steg. Äger varje beslut. Och det är fint. Hoppas ni gillar. Kika in här i helgen vetja>>
Rosorna är nästan överblommade här hemma i Varberg. Jag borde egentligen ta en kvällspromenad bland kullerstensgatorna och beundra prakten innan den försvinner helt. Runtom i stadskärnan klättrar rosorna upp längs fasader och grindstolpar – de vackraste små husen är just nu inramade av blomster i sin allra mest romantiska form.
Min egen New Dawn, som slingrar sig runt köksentrén, har helt tappat konceptet – den blommar så vilt att det nästan känns som om dörren är på väg att sväljas av rosor.
Att jag skulle ha en rosenträdgård var aldrig en medveten plan. Våra rosor har snarare fått hamna där det råkat finnas en ledig plats. Två stora honungsrosor växer till exempel i rabatten precis intill dahliabäddarna. Ingen optimal placering, om du frågar mig. De hade behövt något att klättra på – en båge. Faktum är att de hade det en gång, men jag var för otålig. Ville att det skulle hända nu. Så bågen revs. Rosorna fick stanna. Mitt misstag.
Trädgården som helhet är inte särskilt imponerande i år. Men kanske vänder det, med lite mer tid och kärlek. Jag längtar faktiskt efter att få lägga mig på knä och rensa ogräs med en bra bok i öronen.
Timmarna sedan jag kom hem har varit allt annat än lugna – dygnet har susat förbi och just nu ser jag nästan i kors av trötthet. Ska krypa ner i sängen efter en lång arbetsdag, men kikar in här imorgon igen och berättar lite roligt som händer till helgen.
Som egenföretagare får hjärnan sällan vila från kreativitet och utveckling – i alla fall inte min. Det är nästan som att det är just när jag byter miljö och tillåter mig att slappna av som de bästa idéerna hittar fram.
Under de här veckorna har jag skissat på ett nytt digitalt visuellt uttryck som jag ser fram emot att jobba med en tid framöver. Jag har också börjat planera kollektionen för sommaren 2026, satt bollar i rullning för en internationell webbshop och satt igång processer kring nya produkter. Om jag känner mig själv rätt kommer jag hem med kameran i högsta hugg, full av inspiration – redo att fota, testa nya uttryck och styla om butiken. Redan till helgen äger en ny lansering rum och jag ska fota allt imorgon.
Att få ha ett så kreativt arbete känns som en gåva. Jag älskar friheten, att själv få hålla i taktpinnen och forma min vardag och mitt varumärke precis så som jag vill. Extra stolt är jag över att driva ett företag som är både hållbart och lönsamt – varje år går vi med vinst, utan lån eller externa investerare, och med betydligt lägre personalkostnader än många andra.
Hurra! Jag får ha roligt och samtidigt bygga ett stabilt företag – något jag förstår inte är helt självklart när jag pratar med andra. Det gör mig bara ännu mer tacksam.
Jag älskar utveckling och förändring. Så har det alltid varit. Om något börjar skava – oavsett om det handlar om arbete, platser eller relationer – så är jag en stor förespråkare till att agera för förändring. Jag har varken tid eller lust att stanna kvar i något jag vuxit ifrån. Livet är för värdefullt, och tiden för dyrbar.
Just därför känns det extra fint att vi flyttat butiken i år och har hela högsäsongen nere i Varbergs hamn. Det är en plats som bubblar av liv, kreativitet och möten – precis det jag längtat efter.
Vår nya location är temporär och vid årsskiftet packar vi ihop igen.
Vart vi tar vägen därefter? Det håller vi för oss själva ett litet tag till.
Branschen jag verkar i är mitt uppe i ett skifte – det känns tydligt. Vi går in i en ny tid, där både produktion och konsumtion omformas. Tempot, behoven och förväntningarna förändras, och det kräver att man är både lyhörd och flexibel.
Sedan jag startade K LAGERQVIST har varje år fört med sig nya utmaningar: pandemin, krig i vår närhet, global tulloro, en förändrad digital räckvidd – och nu den lågkonjunktur vi befinner oss i. Men trots stormarna har jag alltid trott på att möta förändring med ödmjukhet och nyfikenhet.
Jag är övertygad om att de företag som just nu tänker smart, vågar skala ner sina omkostnader och lutar sig mot sina tidigare erfarenheter – utan att gripas av panik – är de som kommer stå ännu starkare när vinden vänder. För det gör den. Förr eller senare. Och när den gör det vill jag stå där – grundad, hållbar och redo att växa.
Just nu sitter jag i passagerarsätet, på väg hem från Frankrike, med datorn i knät och sommarprat i högtalarna. Ett vackert Tyskland rullar förbi utanför men i mitt huvud pågår det full aktivitet.
Jag skriver listor, planerar morgondagens fotografering, skissar på en ny klänning, fattar beslut om läderprodukterna och dubbelkollar leveransen av vårt sommarmagasin. Det kanske låter mycket – men för mig är det just i rörelse som idéerna faller på plats och ofta då jag kan fokusera som bäst. När hjärnan får andas och perspektiven växlar, händer något. Det är som om kreativiteten vaknar till liv mellan rastplatser och olika vägar.
Att kunna arbeta så här – platsoberoende, fritt och luststyrt – både från mitt franska sovrum och från bilen, är ett privilegium jag aldrig tar för givet. Jag får följa mina idéer från tanke till handling, forma min vardag efter hur jag fungerar bäst och låta arbetet växa fram i takt med livet.
Ett morgondopp innan butiken öppnar. En kaffe vid strandkanten medan solen sakta värmer upp dagen. Det är guld.
Här får ni en liten glimt av mitt grafiska uttryck under sommaren – vad tycker ni?
Det gyllene morgonljuset inne i sovrummet ger en fantastisk start på alla dagar här. Jag börjar fundera lite över hur jag ska kunna spendera mer tid härnere och arbeta härifrån.
Livet i Languedoc är som att kliva rakt in i ett vykort. Landskapet pendlar mellan dramatiska berg, oändliga vinfält och medeltida byar där tiden verkar stå helt still. Det som gör Languedoc extra speciellt är att det känns genuint och inte så ”turistigt”
Det bästa med regionen är den avslappnade atmosfären. Här finns alltså inga turistmassor som på Franska Rivieran, men ändå samma sydfranska charm. I stället möts man av små lokala marknader där man kan köpa solmogna tomater, nybakat levain och ostar direkt från producenten.
Och så vinet – det är nästan en egen upplevelse tycker jag. Languedoc är en av Europas största vinregioner, men samtidigt en av de mest underskattade. Det finns otaliga vingårdar som gärna öppnar upp för provsmakning, ofta med en personlig touch som är svår att hitta i mer etablerade områden. Senast igår var vi på en vingård och köpte med oss ett par lådor hem till Sverige för mysiga vinstunder på de svenska klipporna i solnedgången.
Kusten här i Languedoc bjuder på långa stränder utan trängsel med mjuk sand eller dramatiska klippor. Här är det lätt att sola, bada, promenera – bara vara. Vi brukar hyra solbäddar på strandrestauranger ibland och annars ligger vi på handduk. Nu när det är så varmt behöver man parasoll.
Inlandet är fyllt av historia: tänk er stenlagda gränder i städer som Pézenas eller Carcassonne, där varje hörn bär på en berättelse och det finns mängder av vintage och hantverk. En god crepe eller en citronsorbet kanske? Ett glas vitt och några ostron i en av gränderna?
För mig är det kanske just kombinationen av det enkla och det storslagna som gör Languedoc är helt fantastiskt. Man kan äta middag under ett olivträd, promenera mellan vinfält i morgonsolen eller bara sitta på ett torg med en bok och se världen passera sakta. Älskar att sitta och titta på alla fransmän. Här går många ut på café eller restaurang – de sitter på torgen och pratar eller spelar petank. Ja, ni fattar kanske varför jag vill tillbringa mer tid här nere.
Pratade med grannen om skidåkning i Pyreneerna om vintern bara 1,5 timme från oss. Vilken dröm att tillbringa vinterlovet här nere och fira en fransk jul kombinerat med skidåkning.
I slutet av semestern köper jag ett randigt parasoll och förankrar det i sandstranden. Sedan somnar jag därunder, på en grön handduk i den dallrande hettan. Det vibrerar av värmebölja här i Languedoc – servitören är genomblöt när han serverar mina skaldjur till lunch. Jag tittar på min solbrända man. Svetten rinner i hans vackra ansikte.
”Ta en servett”, säger jag och funderar i samma stund på att stoppa två under mina egna bröst.
Efter lunchen badar jag. Vi ligger där och guppar bredvid varandra i det ljumma vattnet. Ingen vill gå upp. Sanden bränner som glödande kol under fötterna på vägen tillbaka till parasollet. Nej, nu ljuger jag. Jag har tofflor. Jag tar dem på ner till vattenbrynet, badar och glömmer dem där. Hinner gå två meter innan jag vänder tillbaka för att hämta dem.
På eftermiddagen läser jag de sista sidorna i en bok och förbannar mig själv för att jag lade min dyrbara lästid på något så mediokert. Självklart fick de varandra i slutet. Och sexscenerna – pinsamt usla. På omslaget står det att boken ska bli något på Netflix. Jag suckar. Är så innerligt trött på vår samtid.
Jag har frågestund på Instagram. Hälften av alla frågor handlar om vad saker och ting kostar. Jag vet inte om det är nyfikenhet kring min ekonomi eller om de själva överväger att göra liknande saker. Jag blir förvirrad. Ingen vill att man pratar pengar – det anses osmakligt och provocerande – men ändå vill ”alla” veta. Hur ska man ha det egentligen?
Jag bestämmer mig för att den som är genuint intresserad får kolla upp prislappar själv. Jag kan bidra med inspiration och praktiska tips – men inte med kvitton.
På vägen hem åker vi förbi en vingård med den där förtjusande hunden, den med de gigantiska tassarna. Jag smakar på ett kallt rosé och köper med en flaska till min mamma. Det är många som hjälpt till med trädgården medan jag varit borta.
Men nej – jag längtar inte hem. Inte till torra små dahliaplantor, sniglar och övervuxna tomatplantor.
