Hej från ett krispigt Orrliden

Det känns som det är första gången jag är här uppe och känner ro i hela kroppen. Då alla mår bra och uppskattar fjällen. Det kanske låter världsfrånvänt men bara för man byter miljö och befinner sig på en plats som borde göra alla glada och må bra så är det ju inte alltid så det är.

Missförstå mig inte – vi har haft åtta underbara vintrar här och en hel del turer under somrarna också. Alltid så läkande och givande för familjen. Men ofta har det varit någon kris, något som skaver och som äter min energi på ett sätt som gör det väldigt svårt att njuta av en semester fullt ut. Men nu så är det njut – alltså så mycket! Barnen älskar backen och att spela spel, mannen strålar, hunden jublar och jag sov elva timmar i natt. Vi äter god mat, åker skidor, bastar, pratar, spelar och går promenader. Inte ens 29 grader minus kan få mig på dåligt humör.

Jag investerade i ett par vantar och drog ett kladdigt glans över nariga läppar.

Sedan gav jag mig ut i backen. Jag är sämst av oss alla såklart men de andra är natural proffs så de får väl stila hur mycket de vill. De väntar dock alltid på mig nere i liften. Det är något med att ha stora barn i backen. Jag som inte är uppväxt med fjällsemestrar har verkligen tyckt att småbarnsåren här uppe har varit en pina med gnälliga, kissnödiga och nedkylda barn. Fy. Ta mig till en strand och en bikini har jag tänkt medan pjäxorna bara gjort ondare och ondare och barnen skrikit högre. Min man ska ha världens största eloge för att ha stått ut med både uppgiven fru och småbarn dessa år – nu får han sannerligen skörda efter stort tålamod och arbete. Hade jag varit honom så hade jag tappat det för länge sedan men han har köpt skidor, kittat mig med varma kläder, vallat skidor och masserat fötter. Vilken hjälte!

Gissa vem som är gladast nu när alla faktiskt tycker det här är kanon?

Så här ser det ut på morgonens promenad i skoterspåret bakom stugan. Förundranseffektem jobbar hårt dessa dagar och jag är tacksam.