Hemma hos mig just nu

På söndagen går jag längs havet med en dokumentär i öronen. Vinden viner och vågorna slår upp mot klipporna  – jag får nästan luta mig framåt för att kunna vandra på strandpromenaden utan att blåsa omkull. Vid fästningen stannar Boris och jag för att titta på skådespelet, måsarna som också kämpar mot vinden på himmelen och vågorna som bryter mot piren på Getterön. Det är en vacker dag tänker jag och går vidare.

Jag har en helg där jag blandar jobb, egentid och häng med barn. Min man åker skidor och jag slås av hur mycket tid man faktiskt har när man inte delar den med en annan vuxen – då man inte behöver anpassa sig och ta hänsyn mer än till två ungar i tonåren som helst inte vill hänga med mamman. Både fredag och lördag kväll somnar lillebror och jag vid 22 efter popcornmys och tv.

Kuriko har kommit upp på väggen. Vet ni storyn kring henne?
Min vän Jennie Blomkvist har målat och berättar:
Kuriko. Bilden har fått namnet efter en utbytesstudent från Japan som gick i min klass på HDK. En av hennes högsta önskningar var att få fira en riktig svensk jul. Tänker så här i efterhand att det kanske inte var rättvist men hon fick iaf följa med oss till farmor och farfar den julen. Hon hade en grej för det där med ufo och aliens och jag råkade yppa det hemma varpå det allra flesta klapparna hon fick var utomjordningsrelaterat. Jag gav henne en mjukis-alien-figur som sa Take me to your leader, när man klämde den på magen. Jösses.
Farmor bakade tårta med sina hemmagjorda marsipantomtar på samt en japansk och en svensk flagga på. Undrar vad hon gör nu, Kuriko, och vad hon har för minnen av tiden i Sverige. Skulle ge vad som helst för att höra henne berätta om en svensk traditionell jul för sina vänner.
Nu är ju kvinnan på bilden inte så lik Kuriko men plagget påminner mig om Japan och henne, därav namnet. 

Färgmatchat var det här – och så toppar vi med lite sol. Fint!

Det är Jennie som gjort Pixie också. Och här är det faktiskt jag som är inspirationen. Så fint.
Om Pixie:
Varma och kalla bad, ljumma sommarvindar och mjuka toner. Den här bilden heter Pixie men den handlar om min vän Kristin. En sårbar och stark person med mycket integritet. Hon är väldigt personlig. Bjuder både dej och mej på sina livserfarenheter och funderingar men håller det privata utanför.
Orden mjuk – värme och kyla möts. Som kallbad och bastu. 

Jag bastar denna söndag – lägger ryggen mot träslafen och svettas ut alla det dumma och dåliga efter jag ätit upp en apelsin och svept ett glas vatten. Vad är dumt och dåligt då?
Demonerna som flaxar innanför bröstet är så högljudda ibland.

Boris blir deprimerad när inte husse är hemma. Jag är väl inte lika kul antar jag – varken springer i skogen eller kastar bollar. Men jag kliar ju på magen, ger alla måltider och går ut alla ”måste” promenader! Idag är det faktiskt regn och storm men jag går ändå runt kvarteret med kissnödig hund.
Det känns som om jag blir tagen för givet muttrar jag då jag drar dammsugaren över golvet.

Jag har nog inte mer att skriva. Jo, jag ska göra spännande grejer kommande vecka så jag tar nu djupa andetag för att hitta både självförtroende och fokus. Vill det sig väl så berättar jag en nyhet imorgon. Måste bara få ihop teknik, människor, text, musik och grafik. Klockan är nu 19.16 och jag funderar på om jag kan gå och lägga mig redan nu.
Januari gör mig trött.