Jag kör min yngsta till kyrkan. Han ska konfirmera sig. När jag kommer hem igen parkerar jag bilen, kliver ur och möts av den äldre damen med den vita gamla retrievern.
Jag hälsar.
– Ha en bra dag, säger hon vänligt.
– Detsamma, svarar jag.
Hon skiner upp och säger:
– Åh, vad snällt sagt – tack!
Jag blir stående en stund efteråt. Börjar fundera på hur många – eller kanske hur få – mänskliga möten hon har i sin vardag. Känner hon sig ensam?
Bestämmer mig för att möta fler blickar. Säga hej oftare. Ta tiden att stanna upp och ta ett litet samtal med en främling ibland. Vi behöver varandra mer än vi kanske tror.
Situationen för mig tillbaka i tiden, till för 25 år sedan. Jag var nybliven mamma, bodde i en mindre stad långt bort, och kände mig som den ensammaste människan i hela universum.
Millennieskiftet firade jag ensam i en blå soffa med fyrverkerierna flimrande från TV:n. Ibland tog jag bussen in till centrum bara för att få vara bland människor. Jag gick upp och ner för den lilla gågatan med barnvagnen, besökte ICA, köpte blöjor och Mariekex.
Där i kassan jobbade en tjej med vänliga ögon. Hon log alltid, sa något trevligt. Hennes vänlighet var det enda varma jag mötte på flera månader kändes det som. Det var för hennes blick och leende jag ibland tog mig in till stan. Så sorgligt att tänka tillbaka på faktiskt.
Det finns så många sätt att känna sig ensam på. Man kan känna sig helt ensam – även mitt i en familj, bland vänner, bland människor.
Just nu skriver jag en text om medberoende som jag tänker dela med er inför sommaren och alla dess högtider. Den är inte riktigt klar än, men jag vill redan nu berätta lite om tillståndet. För om du aldrig har hört talas om begreppet kanske du ändå känner igen känslan.
Att vara medberoende är väldigt, väldigt ensamt.
Det innebär att man anpassar sig till någon annans destruktiva beteende – ofta i hopp om att hjälpa eller rädda den personen – men till slut förlorar man sig själv på vägen.
Medberoende är vanligt i relationer där en närstående lider av en beroendesjukdom, som alkohol- eller narkotikamissbruk. Men det kan också uppstå i relationer där psykisk ohälsa eller andra destruktiva mönster finns.
Vanliga tecken på medberoende är:
-Du tar överdrivet ansvar för någon annans liv och mående.
-Du sätter andras behov före dina egna, tills du knappt vet vad du själv känner.
-Du har svårt att säga nej eller sätta gränser.
-Du känner skuld när du tänker på att prioritera dig själv.
-Du påverkas starkt av hur den andre mår – mår hen dåligt, gör du det också.
-Du försöker ständigt fixa, rädda eller förhindra att allt faller samman.
Medberoende är inte samma sak som att bry sig.
Det handlar inte om omtanke eller kärlek i sig även fast man intalar sig det, utan det handlar om att ens egen identitet och självvärde börjar kretsa kring den andres behov och problem – ofta utan att man märker det själv. Jag var på en familjevecka en gång och där beskrev de medbereonde som ” kärlek som har gått vilse”.
Jag måste vara uppmärksam när mitt medberoende kickar in runt människor som behöver extra stöd – under många år har detta tillstånd ätit upp mig.
Var rädda om er och ha nu en riktigt fin vecka i försommarsolen.
Så väldigt fint om damen med retrievern samt du och kassörskan, rörde mig till tårar.
Ser fram emot texten om medberoende.
Vilken tänkvärd text. Har bara tänkt på medberoende när det gäller missbruk. Nu ser jag det förrädiska i att göra allt för någon nära som är psykiskt sjuk. Att bli helt utplånad själv. Jag är medberoende – inte bara ”kärleksfull”. Det här kan vara det viktigaste inlägg jag läst någonsin. Tack, ser fram emot din fortsatta text. Detta var en ögonöppnare…
Tack för att du delar med.
Och tack för en tänkvärd text.
Oj vad fint och sorgligt, alltihopa. Rubrik, tanten, soffan, ica. Starka, sköra människa ❤️
Vet både känslan av ensamheten och medberoende.
Viktiga ämnen att skriva om! Både om ensamhet och om medberoende. Det är inget som syns utanpå och viktigt att fråga om tänker jag.
svårt och laddat ämne, att leva i och nära medberoende. Så hårt som det drabbar och det finns inte många som pratar öppet om det eftersom det är skam- och skuldtyngda saker…tack för att du tar upp det, du gör en stor insats.
Kärlek som gått vilse…Exakt så!
Tack för dina tankar kring medberoende. Jag har hört denna liknelse också
Medberoende – att insjukna i styrka
Jag skickade det här inlägget vidare till mina nära, så fint och tydligt beskrivet.
Jag har haft en sån här relation till en bästa vän. Jag försökte sätta gränser, men hon klarade inte av att respektera det. Efter fler år, så bröt jag relationen. Men jag känner fortfarande hopp ibland. Även om jag känner mig lugnare och stark nu utan relationen, så är kärleken kvar. Och ja sorgen att det är vilse och borta.
Så bra att du fortsätter att lyfta detta. Även vi som inte lever i medberoende har kanske människor runtomkring oss som gör det. Så det relevant för att lära sig att se skillnad på rimlig omsorg och orimlig sådan. När man tex pratar med en vän
kram till dig, kompis!
Mycket viktiga rader.
Vill också lyfta att det är viktigt att vi som är vid sidan lägger märke till medberoendebeteende, vågar fråga och erbjuda vår hjälp och vårt stöd (som vi själva alldeles säkert ville fått i en egen medberoenderelation). Blir det nej så kan det bli ja om ett tag. Stödet blir ovärderligt för den drabbade.
Mycket för mycket ”sköta sig själv” – mentalitet idag och det gör mig sorgsen.
Hej, tack för att du tar upp medberoende. Jag har själv varit i det i olika grad många perioder i livet. Jag undrar hur detta påverkar mej i mitt föräldraskap. Har ett barn med npf och kan ibland tycka att min föräldraroll går över i medberoende. Det är ju en del i att vara förälder, att ge upp lite av sej själv.