Nu, innan helg så tar jag på mig
raggsockar och tänder ljus som
doftar pelargon och citron.
Det var dags att ta tag i min
skrivarkurs på allvar nu efter barnen
gått tillbaka till skola och dagis.
Jag letade långt in på vinden efter gamla
dagböcker och fann till slut mina ord.
Doften i påsen var svindlande bekant.
Första boken är från 25 januari 1990.
Den är kraftigt parfymerad och mintgrön.
På omslaget går en flicka med håret i lång fläta och
randig klänning, hon går med lite studsande
gångstil (inbillar jag mig) på
en äng med blå blomster.
gångstil (inbillar jag mig) på
en äng med blå blomster.
I handen bär hon glatt en korg
med rosa sommarblommor.
Jag fick dagboken av min farmor Mildred.
Inuti boken hittade jag en elvaårings
författarplaner.
Under några år har jag sedan fyllt
inte mindre än sex böcker
med text om killar, discon
och om föräldrar som kan dra åt helvete.
Jag önskar att jag hade skrivit lite
mer om drömmar och klokheter.
Men allting kretsar kring killar.
Vem sa vad, vad sa han, han ringde, är han kär…
Så nu brunchar jag mitt i allt med ett
blogginlägg, thé och surdegsbröd.
Och så längtar jag lite efter min man.
honung. såklart.
Jag har skrivit dagbok sen tonåren. Mkt känslor . Men man skriver ju mest när maner nerstämd så mina böcker är ganska så dystra att läsa. Jag uppskattar passager med killsnack och lättsamheter.
Min första dagbok är exakt en likadan som din :). Och luktade.. känner igen den :). Mycket härlig blogg 🙂
Skriv skriv skriv och låt mig läsa läsa läsa. Om och om igen. Mer och mer. Å vad jag gillar din blogg.
Ha en fin helg Kristin!
Kram Cecilia
Jag blir lite tårögd i något slags igenkännande. Som vanligt är orden där du är och skrivarkurs känns så himla rätt tänker jag. Kram och din fredag
Ps. Bilderna är ju också fantastiskt fina alltid
Det är något konstigt med mig, jag statade min blogg för fotandets skull. MEN DET GÅR INTE, att hoppa över ord. För mig ger orden bilden en mening, trots att de inte alltid hör ihop.
Jag vill bara skicka en hälsning. Läser ju din blogg dagligen och tycker om dina texter och foton. Själv är jag inte det minsta intresserad av att skriva. Jag slängde mina barndomsdagböcker. Jag tror att jag skrev dem mest för att man skulle ich de kändes inte äkta, inte som jag.
/lisa
Låter mysigt att vandra tillbaka i tiden. Skulle tro att mina dagböcker också låter sådär. Mycket fakta och lite känslor. Tänk om man förstod då vad det är man vill minnas sen. Antagen är det samma sak när jag är 80 och vill minnas åren som småbarnsmamma. Har mest ägnat mig åt att klottra ner när första barnets första tand kom osv… Mer fakta alltså… Dags att börja skriva känslodagbok kanske.