Måndagstankar om otrohet, böcker och deppighet

För två veckor sedan skadade jag ryggen under ett träningspass, och det – tillsammans med andra privata saker – har verkligen dragit ner mig. Det är nästan ironiskt. Ute är det helt fantastiskt väder, jag är inne i en lugnare period med mindre jobb och skulle egentligen kunna ägna dagarna åt massor av härligheter. Men ingenting blir gjort. Jag ligger mest håglös och fastnar i olika serier. Dålig tv att vila hjärnan med finns det ju tyvärr gott om.

Något som däremot fångat mitt fokus är boken Välkomna till vårt äktenskap. Jag började lyssna på den efter att ha sett Skavlan, scrollat igenom mängder av åsikter i sociala medier och nu senast läst Alex Schulmans krönika. Ämnet – otrohet och sexmissbruk – har diskuterats intensivt den senaste tiden. För mig blev det viktigt att bilda mig min egna uppfattning, inte minst eftersom beroendesjuka människor har haft stor påverkan i mitt eget liv. Har lyssnat på halva nu.

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker ännu. Det är för tidigt att säga. Men kanske är det just där vi behöver börja ibland – att våga lyssna och ta in, utan att genast döma.

Har någon av er läst boken eller följt debatten de senaste dagarna? Jag är nyfiken på era tankar.

Jag flyttade på hästen från hyllan till bordet i alla fall. Och så har jag dammsugit och handlat. Lagat mat och städat. Jag är alltså inte helt apatisk – men för att vara jag så känns det ändå så. Handlingsförlamad av deppighet, liksom.

Vilken bok jag ska ta tag i efteråt? Jag tror det blir Carl-Johan Vallgrens deckare ”Din tid kommer” som jag faktiskt redan har påbörjat lite smått. Känns bra att ha böckerna redo – annars blir det så lätt bara ännu ett avsnitt av Gifta vid första ögonkastet Australien. Herregud alltså, vad märkliga människor det finns i världen. Men också ganska underhållande att titta på, när man själv inte orkar med så mycket annat.

Jag ska resa bort. Vill ni följa med?

Halva delen av mig vill bara stanna hemma. Men samtidigt hoppas jag att jag har tagit rätt beslut, och att resan faktiskt kommer göra mig gott. Jag har packat med mig jobbet och planen är att avsluta två stora arbeten under tiden borta.

Allt blir bra. Det vet jag. Om det är något livet har lärt mig så är det att jag alltid hittar tillbaka till glädjen, även om det ibland tar tid. Att vara ledsen är trots allt en del av att vara människa – bearbetning och återställning pågår, och jag känner att knappen för både reset och uppdatering är intryckt.

Och visst är det ormens år just nu, och alldeles nyligen var det blodmåne? Jag tänker att saker händer i universum som påverkar oss mer än vi tror. Det är kanske inte så konstigt att det rör runt inom oss människor också.

Nu ska jag ut och gå mina steg i alla fall – minst 10 000 om dagen försöker jag få ihop. Kollar klockan… bara 18.41. Hur tidigt får man egentligen gå och lägga sig för natten?