Sedan jag började med östrogen och fick hjälp genom min klimakterieresa har min ångest lättat monumentalt. Det är som att jag fått tillbaka livet – ett helt annat sorts liv än det jag kände att jag kämpade med för ett halvår sedan. Allt var ångest, ilska, mörker och hopplöst. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte fungera.
Jag har funderat mycket på varför jag mådde så otroligt dåligt. Min egen analys är att det handlar om en ryggsäck full av obearbetade trauman som gjorde den här fasen i livet blev ännu tyngre än vad den kanske behövt vara. Kan det finnas en poäng i det?
Jag har länge försökt springa ifrån min bakgrund. Jag ville vidare, inte gräva så mycket i det som gör ont – hellre läka genom att ta hand om mig själv på bästa sätt, leva det liv jag vill ha, ta revansch på allt som gått förlorat. Men så var det som att kliva rakt in i skärselden. Jag tappade bort mig där. Energin och den kreativa styrka jag alltid burit på – den bara försvann.
Jag är nu så tacksam att ha fått tillbaka livskraft och livslust igen. I februari fick jag hjälp med östrogenbehandling och jag har succesivt tagit mig tillbaka till skrattet och välmåendet igen.
Och ändå vaknade jag i morse med ångest. Den låg som en kramp över bröstet. Jag vill inte gå in på varför – men jag vill ändå konstatera – att även om man bor fint och har en pool så blir man inte automatiskt lycklig.
En följare frågade mig nyligen om jag är tacksam, och hur det känns att ha lyckats som jag gjort. Jag studsade till. För självklart är jag tacksam över att vi haft möjligheten att skapa ett hem här i Frankrike. Jag vet att jag är priviligerad. Och jag är verkligen tacksam över livet i stort och smått.
Men att vara lyckad – Nej. Det vet jag inte om jag är.
Privilegierad skulle jag vilja kalla det i så fall.
Jag fick nyligen en fråga från Heja Livet om att dela min livshistoria hos dem. Känner ni till deras konto? Jag tycker verkligen om det de byggt upp – så värdefullt att berättelser får ta plats, att perspektiv delas. Vi växer ju av att höra andra prata om både det ljusa och det svåra.
Jag har inte tackat ja än. Tycker ni att jag ska?
Jag tycker det blir svårare och svårare att dela det sårbara ju äldre barnen blir. Jag vill skydda dem från att exponeras online. När jag berättar om mina utmaningar känns det ibland som att jag, hur försiktig jag än är, ändå drar in dem i det. Deras integritet måste få gå först – även om jag brinner för vissa ämnen.
Alla bär på sin historia. Ofta rymmer den både smärta och sorg.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva och prata om:
– Om att vara vuxet barn till en pappa med beroendesjukdom.
– Om åren jag levde i fysiskt och psykiskt våld och därefter gömde mig.
– Om att vara medberoende: detta utvecklas ofta i nära relationer där det finns dysfunktion, som vid alkohol- eller drogmissbruk, psykisk ohälsa eller trauma. Det är en form av självuppoffring som på sikt även blir skadlig för den som försöker hjälpa.
– Om att vara NPF-mamma.
– Om ensamhet.
– Om klimakteriet och kroppen man lever med.
Vilket ämne skulle ni helst vilja att jag skrev mer om? Och om jag skulle tacka ja – vilket ämne borde jag lyfta?
I morse låg ett tungt tryck över mitt bröst. Trots att solen sken. Trots att jag var i södra Frankrike. Trots att jag kunde ta ett dopp i den svala poolen innan kaffet.
Jag tror att verklig lycka inte sitter i det yttre. Den bor i mammahjärtat – Om barnen mår bra. I om man själv är frisk och stark, både i kropp och själ. Den finns där man jobbar med acceptans och självkärlek. Och när man har människor omkring sig som älskar en, som bär när man själv inte orkar.
Det där går inte att köpa för pengar.
❤️
Åh så fin text och som verkligen tog tag i mig och lämnade mig med tårar utmed kinderna. Det kommer nära. Dina ord behövs.
Tack!
Jag skulle behöva läsa om dina erfarenheter som npf-mamma och medberoende. Fler borde lyfta det., kanske även jag. Men det är svårt med barnens integritet.. fördom du säger så blir det svårare ju äldre de blir. Det måste liksom få bli hans historia att berätta.
Instämmer så med att vi mår så som våra barn mår..
Hej! Förstår precis hur det är att bära på trauma. Själv hade jag en ”styvmor” som tagen ur bröderna Grimms sagor. En pappa som lämnade för hennes skull och anpassade sig efter henne. Han har säkert tryckt ner hela sig själv för hennes skull liksom jag fick göra när jag var där. Jag skulle kunna berätta saker ni aldrig skulle tro. Trodde jag lagt det bakom mig men ibland bubblar det upp, framförallt nu när mina barn har flyttat hemifrån. Kanske finns mer tid att tänka . Kan relatera till att allt inte sitter i det yttre. ❤
Hej, Kristin!
Jag tror att många av oss ”följare”/läsare brottas med eller har haft olika svårigheter i livet. Att titta på dina vackra bilder och läsa dina texter är för oss ett välkommet avbrott i vardagen, men jag tänker att de flesta förstår att det är det inte är hela ditt liv… Du är grym på det du gör och jag tror att oavsett vilket ämne du väljer så blir det intressant att läsa om (jobbigt svar). Kontrasten mellan de fina bilderna från Frankrike och dina texter med svärtan synlig gör intryck. Det är väl det som är livet.
Exakt så. Du sammanfattar det 100 % med dessa sista rader. Tack.
Tack🩷
Rubriken. Stämmer så in på mitt liv, kronisk huvudvärk sen tre år, alla lever sitt liv, familjen gör mitt men inuti är det så många delar som skaver. Ingenting hjälper o det va verkligen inte detta liv jag ville ha.
Å det syns inte alls hur ont jag har. Varje dag. Hela tiden. På gott och ont.
Så jobbigt med värken. Jag hade ont i över ett år och det gick sedan över, men det året var hemskt. Så ledsen för din skull och jag hoppas du också någon gång ska bli fri från eländet. Kram
Hej.
Tack för dina fina blogg. Svåra ämnen som samtidigt är så otroligt viktiga. En fundering apropå att det man skriver online kan bli öppet och sårbart – kanske din historia och bakgrund skulle passa fint samlat i en bok? Då skulle du få berätta i din takt utan att få kommentarer längs vägen. Det blir förpackat på ett sätt som du rår över hela vägen. Och kanske kan det vara ett ”eget ben” i din verksamhet och som också kan hjälpa andra. För en bok om detta, tror jag, kan ge effekten att många vill höra dig hålla föreläsningar om ämnet. Menar de här raderna du skrev:
”- Om att vara vuxet barn till en pappa med beroendesjukdom.
– Om åren jag levde i fysiskt och psykiskt våld och därefter gömde mig.
– Om att vara medberoende: detta utvecklas ofta i nära relationer där det finns dysfunktion, som vid alkohol- eller drogmissbruk, psykisk ohälsa eller trauma. Det är en form av självuppoffring som på sikt även blir skadlig för den som försöker hjälpa.”
Sitter vid köksbordet, dricker kaffe och tänker högt. Helt oombedd kommentar så här på söndag morgon men tänker att du har så mycket viktigt med dig som kan hjälpa andra. Stort tack för all inspiration och påminnelsen om den viktiga känslan om kraften i våra liv.
🤎🪽som hårtjobbande egenföretagare i k-åldern tror nästan jag att jag skrivit vissa rader du skriver ~ tacksamhet är en ljuvlig känsla ~ bra att ha med på vägen ~ allt är inte alltid så som det ser ut ! Och att få det se ut som det gör ~ ett hårt arbete ~ passion eller inte varenda dag! 🤎🪽
Jag måste verkligen höra med min onkolog om det är safe att få östrogen tillskott nu. Det var inte aktuellt under cancer behandlingarna nämligen. Vill så gärna känna som du gör nu, inte vara i det här svarta hålet.
Kram
Åh så många intressant ämnen! Ja hade velat veta mer om att vara NPF mamma då jag misstänker att jag själv kanske är en …..
– om ensamhet
Ja alla ämnen du skrivit upp skulle jag vilja lyssna på .
Min spontana tanke är en bok, den vore fin att läsa ❤
Kram
Om ensamheten ❤️
Skulle önska att höra din historia om medberoende och din pappa, jag är i samma sits, fast det gäller båda mina föräldrar. Har precis börjat jobba med detta de sista två åren. Inser att det är en lång process och mycket sorg som ryms inom den. Vaknar också ofta med ångest och är less på den sordi den lägger på det lyckliga livet. Känner en ensamhet som bara lindras av att höra om andras berättelser som visar att jag visst inte är så ensam om detta.
Uppskattar din blogg mycket, året om!
Så sant så sant ❤️❤️
Jag tror att du har förmågan att inte lämna ut dina barn och ändå beröra ämnet medberoende. Ju mer vi pratar desto mer försvinner skammen. Men då i trygga rum. Är du redo önskar jag att du pratar om medberoende. Hur man hanterar livet när barnen inte mår bra. Tror alla kämpar med något och har nytta av att ta del av din historia.
Också en klimakterietant 🤗
Om ensamhet ❤️❤️
Tack för att du delar detta, så fint att läsa dina tankar. De punkter du radar upp rör svårigheter som berör, just därför vill vi som
läsare gärna få ta del av de historier du förmår och vill dela. Jan brukar tänka att delandet ger förståelse, både för sig själv och andra. Det stärker både en själv och relationer. I den här situationen med dig och oss läsare så tror jag att man kan få förståelse för sig själv genom att ta del av ditt perspektiv. Särskilt om man känner igen sig. Jag har också en pappa med missbruk och har nyligen lärt mig att min hjärna la grunden tidigt i form av att jag skuldbelägger mig själv när något är för jobbigt eller svårt. Det är som en motorväg (dvs lättare att gå på än en snårig stig) och därför min autopilot i sådana stunder…
Tack för att du delar med dig om livets skuggor och dalar och nyanserar ytan! Som NPF-mamma x 4, medberoende och på randen till klimakteriet läser jag mer än gärna mer om allt du vill skriva mer om.
Varma kramar!
Hej! Jag är läsaren som frågade om du var lycklig över det du skapat för både dig och din familj. Dina framgångar med företaget och ditt fantastiska hus i Frankrike! 😍 det jag menade var inte att låta nedvärderande utan mest kanske att åh vad du har kommit långt, med allt! Är det inte härligt? Men trots vackra hem och det ena och det andra, så kan man självklart vara deppig, ha ångest och prylar och vackra hem, läker inga sår. Men det som läker sår är glada familjemedlemmar och kärleken! Och det är det viktigaste. Sedan, efter slit och svett, lyckas få skaffa sig paradis på något vis, är helt fantastiskt! Och paradis är ju olika för oss alla! 😃 jag beundrar dig och din resa och drömmer till semestern via dina bilder. Snart kreta för vår del! 🥰 kram
Nyanserade och genomtänkta berättelser ur verkliga livet, utan filter, är det som gör ditt universum värt att ta del av. Läser gärna om det du gett som förslag. Skulle även vara intressant att ta del av din nuvarande makes perspektiv på hur det är att leva med en ”sårad/drabbad”.
Jag läser gärna om alla de listade ämnena!
♥️♥️♥️
Om ensamhet och npf mamma samt hur man i detta håller sin relation med partner vid liv i detta kämpade. Det är ett svårt och tungt ensamt liv. Att leva med andra som dömmer och skammar fast de vet inget eller frågar inte heller om hur eller varför man gör de val man gör. Detta att inte lämna ut sitt barn fast man vill bara att de skall förstå är ett svårt dilemma. Ett tungt ensamt liv.
Skriv gärna mer om ensamhet.
vad skönt att du mår bättre! jag förstår verkligen att det kan vara svårt att dela med sig av det som påverkar dina nära relationer. men jag tänker också att det kan finnas ett värde i att våga prata om saker. det är så mycket som är kopplat till skam, speciellt vad gäller missbruk, våld och medberoende. i mina erfarenheter har oviljan att berätta bidragit till skammen, som i sin tur bidragit till själva ångesten och som resultat fått mig att känna mig ännu mer ensam. den här sortens ämnen är jobbiga av just den anledningen, det är kladdigt och fullt av känslor och människor som drabbas. oavsett om man väljer att tala om det eller inte. sen kan alla dessa människor som drabbas vara i olika bearbetningsprocesser, så det kanske inte är rätt tajming ändå att prata om saker. jag känner dig inte tillräckligt för att ge ett egentligt råd, bara du vet dina gränser. men jag hoppas att du följer ditt hjärta och hjärna, vad du än bestämmer dig för. kram
Jag hade tyckt att det vore intressant att läsa om någon annans upplevelse av att vara en npf-mamma, då jag själv är det men saknar människor att prata om det med. Att få läsa om andras erfarenheter är därför väldigt värdefullt.
Det är svårt att dela det svåra när det också handlar om andra personer. På grund av barnens integritet är de aldrig med på bloggen längre. Jag är väldigt försiktig med vad jag delar med mig av. Men det skulle vara intressant att få höra mer om NPF-förälder men också att vara vuxet barn till pappa med beroendesjukdom. Håller så med om det sista du skriver om lycka.
Det två sista styckena känner jag är väldigt sanna.
Vilket tänkvärt inlägg!
Jag hade gärna velat läsa mer om klimakteriet och kroppen man lever med.
Jag är intresserad av dina tankar om medberoende när det gäller psykisk ohälsa. Du berörde detta för en tid sedan. Jag har alltid kopplat medberoende till någon form av missbruk. För mig blev ditt inlägg ett uppvaknande: Jag är inte ”hjälpsam”. Jag är ”medberoende”. Kör jag slut på mig själv till ingen nytta? Hur gör man sig fri? Hur slutar man ta ansvar? Inom offentlig vård verkar resurserna körda i botten, så det gör ju inte saken lättare.
Hej Kristin, vad glad jag blir att du mår bättre! När det gäller intervjun, tycker jag som ”känner dig” endast genom pod och blogg – att du ska värna din och barnens integritet. Tycker det är en av dina stora kvaliteter att du verkar ha en så intuitiv och god känsla för vilka gränser du ska dra för dig själv. Tumma inte på det nu, är mitt råd. Men lycka till oavsett beslut!
Håller med.
Om ensamhet. Denna känsla som binder samman så många, trots släkt eller andra människor bredvid. Oavsett ålder eller bakgrund. Pengar eller pool. Vi pratar för lite om ensamhet och sorgen som kommer med det.
Skriv mer om klimakteriet och vad det gör med en och ens psykiska måendet, tack! Kämpar själv med ångest i en viss fas av cykluset. Och lägger märket till det, att det blir allt häftigare med åren. Är 50 år och det är inte lätt.
Vad duktig du är!
Jaaaa, svara ja!
Alla dina tänkta ämnen är jätteintressanta, för mig ligger det varmt om hjärtat att leva som förälder till barn med NPF, så det skulle du gärna få berätta om.
Om du orkar och vill får du gärna skriva om medberoende och klimakteriet.
Vill passa på att tacka dig för alla fina bilder och texter som du delar. Du har en kvalitetsnivå utöver det vanliga. Du inspirerar som få.
Jag önskar dig en fin sommar med familjen i ditt vackra hus.